Krönika, DI Weekend

Weekend 2 december

Krönika

Jan Gradvall

Världen drar ihop sig. Gränskontroller skärps. Murar planeras. Nationella intressen går före internationella. Flyktingar avvisas. Utvecklingen har gått från alla för alla till var och en för sig.

Så ser det ut rent politiskt. Kulturellt, däremot, går utvecklingen i rakt motsatt riktning.

Yngre generationer musiker och musiklyssnare är just nu i full färd med att öppna världen. De tar inte hänsyn till avstånd eller nationalitet eller religion, utan utbyter idéer över alla tänkbara gränser, både kulturella och geografiska.

Ingenstans blev det tydligare under 2016 än att den mest spelade på låten under året – till och med den mest spelade låten på Spotify någonsin – är signerad en kanadensisk rappare, en brittisk soulsångerska och en nigeriansk popstjärna.

Kanadensiske Drake gjorde 2015 års bästa låt med ”Hotline bling” (en halv miljard spelningar på Spotify). Samma sak 2016 med ”One dance” (närmar sig overkliga en miljard spelningar).

Drake är just nu så stor att omvärlden inte hänger med. När biljetterna släpptes till hans konsert på Globen i Stockholm 4 mars 2017 tog de slut på sekunder.

Att boka Drake på ett så litet ställe som Globen tyder på att man inte gjort sin omvärldsanalys.

Det var samma sak när biljetterna försvann direkt till Beyoncés konsert på Friends Arena i somras. Beyoncé hade i Sverige i dag sannolikt kunna sälja ut lika många arenor som Bruce Springsteen, men arrangörer och media i Sverige är fortfarande kvar i en gammal Bruce Springsteen-värld.

”One dance” är intressant på många sätt. Kompositionsmässigt bryter den mot alla regler om hur en poplåt ska vara uppbyggd. ”One dance” låter närmast som ett medley bestående av utkast till flera olika låtar.

Drake arbetar, precis som Beyoncé, som en svamp, Han surfar dag och natt världen runt på sin mobil och dator och suger åt sig det bästa han hittar.

”One dance” är till stora delar en nigeriansk afrobeats-låt, en fusionsgenre som utvecklats i Lagos och London de senaste åren och under året exploderat internationellt och blivit mainstream.

Afrobeats ska inte förväxlas med den namnmässigt snarlika afrobeat, en genre som skapades av musiker som Fela Kuti och Tony Allen i Nigeria på 1970-talet och var en funkig, jazzig mix av musik från Nigeria, Ghana och Amerika.

Medan afrobeat var en politisk genre så handlar afrobeats om ren partymusik. En ung generation i Nigeria har tröttnat på korruption och haltande infrastruktur och vill festa nätterna igenom. De unga nigerianska artisterna är egentligen uppväxta med hiphop, sitt eget lands musikarv är något de upptäckt först nyligen.

”One dance” är verkligen gränslös i alla bemärkelser.

Börjar man nysta i låtens tillkomst hamnar man i en sociologisk undersökning som visar att alla de politiska krafter som just nu håller på att försöka stänga världen kommer att förlora i det långa loppet.

På ”One dance” samplar Drake en brittisk låt från 2007, ”Do you mind”, gjord av producenten Paleface och sångerskan Kyla, som en är en del av undergenre till house som kallas UK funky och innehåller influenser från deep house, electro, soca från Trinidad och även nigeriansk afrobeat.

Låten ”Do you mind” plockades 2009 upp av trion The xx som spelade in den som en B-sida. Möjligen var det via The xx som Drake hittade låten. Drake har tidigare samplat en remix av The xx:s producent, Jamie xx.

Samplingen från ”Do you mind” är en så central del av ”One dance” att originalsångerskan Kyla står listad som en av låtens tre artister.

Den tredje som står listad som artist på ”One dance” är den 26-årige nigerianske superstjärnan Wizkid, riktigt namn Ayodeji Ibrahim Balogun, uppuvuxen i Surulere, ett välmående område i det gigantiska Lagos, en av de snabbast växande städerna i världen. (Med 173 miljoner invånare bor det fler människor i Nigeria än i Ryssland.)

Wizkid blev den första nigerianske artisten med över en miljon följare på Twitter. Han är med på Forbes lista ”Top 10 richest/bankable African artists”.

I september skrev Wizkid på ett sjusiffrigt kontrakt i dollar med Sony som är den största förskott en afrikansk artist fått. Att musikvärldens ögon och öron nu riktas mot Nigeria och Lagos understryks av att Sony under året skrivit kontrakt med ytterligare två nigerianska artister.

I sitt inhopp i ”One dance” sjunger Wizkid om att ”wine it”, en referens till förförisk dansrörelse som beskrivits till en nigeriansk motsvarighet twerking.

Allt detta i en låt som under 2016 även i Sverige på fredagkvällarna hörts på varenda parkeringsplats och lägenhetsfest, från Sjöbo till Luleå, och som nu totalt spelats närmare en miljard gånger.

Att musiken är gränslös kan tyckas som en sliten klyscha. Musikåret 2016 har visat att hur sant detta är även bokstavligt.

Musiken stakar ut framtiden för världen.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

JULMUSIK
Kacey Musgraves, ”A very Kacey Musgraves”. På vartannat ställe jag besökt i Nashvilles uteliv hette det: ”Du skulle varit här i går, Kacey var här då.” Nashvilles unga partydrottning höjer även taket och stämningen i genren julmusik.

BERÄTTARE
Erik Lundin, ”Välkommen hem”, EP. När jag intervjuades i senaste numret av tidningen språk fick jag frågan om min tre språkliga förebilder. Jag svarade Caitlin Moran, Joan Didion och – Erik Lundin. Skapar en unik omedelbarhet med sin detaljrikedom och sina helt egna ordvändningar.

LÅT
The Weeknd, ”Love to lay”. En av fyra låtar på The Weeknds nya utmärkta album signerade svensktrion Max Martin, Ali Payami och Peter Svensson från Cardigans. Neonblänkande ”Miami Vice”-pop någonstans mitt emellan Kaj Kindvall och Michael Jackson.

+

BONUS NR 1:

Problemet med skildringar av aliens och deras farkoster är att det alltid brukar vara alltför uppenbart att det är människor som hittat på hur de ska se ut.

Aliens skildrade utifrån ifrån jordiska föreställningar om hur utomjordiska livsformer kan arta sig – en väldigt naiv utgångspunkt. Och därmed fullkomligt osannolik.

Filmen ”Arrival”, med svensk biopremiär i dag, är annorlunda. En genuint sökande film, allvarlig och melankolisk, som är den mest nytänkande och bästa i genren sedan ”Contact” med Jodie Foster.

Det är också ovanligt med en science fiction-film som har en professor i lingvistik i huvudrollen, tonsäkert gestaltad av Amy Adams.

Vad ”Arrival” framförallt uppehåller sig vid är språk och dess konstruktion. Hur kan man kommunicera med – och förstå – den som inte har begripligt språk?

När man kliver ut ur biomörkret och gnuggar sina ögon så har ”Arrival” lyckats med det som endast riktigt bra science fiction-filmer lyckas med: plötsligt ser man på tillvaron med nya ögon.

Sen går man hem och börjar googla på lingvistik och grafematik.

Isländske filmmusikkompositören Jóhann Jóhannsson har också lyckats skapa musik som faktiskt känns som den kommer från en annan plats i universum.

”Arrival” är regisserad av franske Denis Villeneuve som gjorde den ödesmättade knarkfilmen ”Sicario” och just nu filmar uppföljaren till ”Blade Runner” som får premiär i oktober 2017 med Ryan Gosling och Robin Wright i huvudrollen.

Villeneuve och Jóhannsson har blivit ett radarpar som tillsammans nu gjort fyra filmer. Man ryser över tanken på vad de kan uppnå med ”Blade Runner 2049”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

I konkurrens med en orange president går den gule Pikachu till historien som 2016 års person.

”Pokémon Go” var också bara början. Nu Nintendo kröner Pokémons 20-årsjubileum med att släppa de nya spelen ”Pokémon Sun” och ”Pokémon Moon”.

Än så länge bara på den portabla spelkonsolen Nintendo 3DS men alla tecken tyder på att de ”Pokémon Sun” och ”Pokémon Moon” någon gång snart – kanske under jul- och nyårshelgerna – även kommer dyka upp i mobiltelefoner.

Augmented reality-spelet ”Pokémon Go” skapades av amerikanen John Hanke, men den som styr Pokémon-världen är japanen Junichi Masuda.

Intressant nog är Junichi Masuda bakgrund som kompositör. Han gör musiken till i princip allt i Pokémonvärlden – inklusive ”Pokémon Go” – och hämtar idéer till all sorts tankearbete från sina två största inspirationskällor, Sjostakovitj och Stravinskij.

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på att de som försöker upprätthålla murar mellan så kallad högkultur och lågkultur kommer att förlora.

Jan Gradvall