Krönika, DI Weekend

Weekend 18 november

Krönika

Jan Gradvall

Framtiden kan finnas i det förflutna. Vad som känns som någonting helt nytt visar sig påfallande ofta vara någonting väldigt gammalt.

Ett tydligt exempel är livescenen.

Begreppet konsertarrangör brukade vara lika med någon som anordnade konserter. Så är det inte längre. Musikartister har på 2000-talet fått konkurrens av komiker, föredragshållare, författare.

Att kunna sälja ut en medelstor konsertsal i en Borås eller Säffle en tisdagkväll är ett eldprov. Färre och färre av dagens svenska popartister klarar av det, men det finns i dag ett par dussin svenska komiker som gör det utan problem.

Om vi går och ser den nye popartisten X, vars låtar vi fastnat för i spellistor på Spotify, så vet vi inte hur det kommer att bli. Kommer det verkligen att vara värt priset för biljett och barnvakt?

Vi vet heller inte om våra vänner på Facebook kommer att bli imponerande/intresserade av att vi checkat in på konserten. Musikvärlden är i dag så fragmentiserad. Musik delar mer än den enar.

Men om vi däremot går och ser ”En man som heter Ove” med Johan Rheborg, en föreställning som bygger på en roman alla känner till, då får vi garanterad valuta för pengarna och något att prata om dagen efter på jobbet.

En som tidigt förutsåg denna utveckling var Blixten & Co som denna vecka fyller 10 år.

Leif ”Blixten” Henriksson hade ett helt liv bakom sig som arrangör av rockkonserter när han 2006 hoppade av Ema Telstar. I stället startade han eget bolag, Blixten & Co, med ambition att göra en annan sorts bokningar än artister som turnerar med ett nytt album.

”Jag såg att det fanns ett behov hos artister vi jobbade med att göra en annan sorts föreställningar”, säger Blixten i dag.

I dag har Blixten & Co blivit känt för allt från medelålders artister som inte längre konkurrerar på P3 utan i stället kröner sin karriär med krogshower (Orup, Lena Philipsson, Alcazar) till teaterföreställningar, författarframträdanden och humorshower med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström komiker som blivit större rockstjärnor än rockstjärnor.

”Den största skillnaden mot på 1970-talet och 1980-talet är att då var tystnad en del av att vara artist”, säger Blixten. ”En artist släppte ett nytt album, åkte sedan på en lång turné och skulle därefter vara tyst i två-tre år, innan det var dags igen. Tystnad ansågs jätteviktigt för att hålla publikens intresse vid liv. Så fungerar det inte längre. I dag är det tvärtom viktigt att vara aktuell med nya saker hela tiden. Vi har också nya profiler som går direkt från YouTube till att göra egna föreställningar på scen.”

Förrförra veckan var jag i Nashville, den kanske ledande staden i hela USA vad det gäller liveframträdanden. Alla politiker i staden är eniga om att Nashvilles position som Music City.

Jag var där för att gå på countrygalan CMA Awards 50-årsjubileum, en oförglömlig upplevelse med en lång Dolly Parton-hyllning som kröntes av framträdandet med Beyoncé och Dixie Chicks.

Ändå känns det ännu större att ett par dagar senare bevittna Grand Ole Opry på Ryman Auditorium, en av musikvärldens mest legendariska konsertlokaler, känd som countrymusikens egen kyrka.

Grand Ole Opry är inte en konsertlokal i sig, vilket många i musikvärlden tror, utan namnet ett livesänt radioprogram. Grand Ole Opry startade 1927 och fyller 90 nästa år.

Grand Ole Opry-sändningarna har flyttat runt mellan olika lokaler. Mellan 1943 och 1974 sändes programmet från Ryman Auditorium i downtown Nasvhille, den mest klassiska epoken med alla från Hank Williams till Dolly Parton, för att sedan flytta till egna lokaler.

Men från 1999 och framåt har Grand Ole Opry varje år under vintermånaderna återigen flyttat tillbaka till Ryman Auditorium, en magisk lokal med träbänkar och absolut perfekt akustik som byggdes som ett gospeltabernakel 1892 för att förhindra att Nashvilleborna skulle supa och synda ihjäl sig.

Den som gjorde Ryman Auditorium till centrum i Nashvilles nöjesliv var en kvinnlig konsertarrangör, Lula C Naff, känd som LC.

Lula C Naff insåg direkt att konserter var bara ett sätt att utnyttja och fylla lokalen. Förutom alla turnerande stjärnor inom country, folkmusik, opera och klassisk musik bokade hon även utbrytarkungen Harry Houdini, ryska ballerinan Anna Pavlova och liveföreställningar med alla från Charlie Chaplin till Katharine Hepburn och Orson Welles.

Även dövblinda författaren Helen Keller och president Theodore Roosevelt uppträdde på Ryman, parallellt med Bill Monroe och Hank Williams.

Helt enkelt: precis alla som det gick att sälja biljetter till. Lula C Hall öppnade även dörrarna för debatter, boxning och, min favorit, auktioner av boskap. Ingen förstår i dag hur hon fick upp kalvarna på scenen.

När man i dag vandrar runt i Ryman Auditorium och tar del av dess förflutna inser man hur förbluffande mycket det påminner om den svenska livescenens samtid och framtid.

Underhållning har gått hela varvet runt. Livescenens framtid finns i det förflutna.

(slut)

Weekend 18 november

GRADVALLS VAL

PODCAST
”Hidden Brain”. Vetenskap i smoothieformat. Inget avsnitt är längre än 30 minuter. Vetenskap och historieberättande i kombination. Alltid superintressant och näringsrikt. Med NPR-profilen Shankar Vendantam vars accent påminner om den indiske killen i ”The Big Bang Theory”.

TV
”Luke Cage”, Netflix. Ojämnt, lite juvenilt, blaxploitaion för 13-åringar. Men charmigt med en svart superhjälte i Harlem som köper The New Yorker i tidningskiosk, diskuterar George Pelecanos litterära kvaliteter och lyssnar på Wu-Tang Clan.

FILM
”Wedding Crashers”. Insikt på flygplan efter att ha gett upp usla nya filmer som senaste ”Star Trek”, ”Independence Day 2” och ”The Nice Guys” (Crowe & Gosling): ”Wedding Crashers” är en av 2000-talets främsta komedier. Tål att ses om hur många gånger som helst.

Un deux trois quatre!

Att vara musikälskare under denna era då precis allting verkar göras tillgängligt – alla epoker, alla världsdelar – känns som att sitta på trestjärnig fusionrestaurang.

Efter lite förkrigsgospel och funk från Burkina Faso, vad sägs om fransk punk till efterrätt?

”Les Punks: The French Connection 1977-1980” (Soul Jazz) är en exemplarisk samling med punk som inte ens punksamlare har hört.

Här finns den allra första singel som epokgörande skivbolaget Rough Trade gav ut, Metal Urbains ”Paris Marquis” från 1977, en profetisk antifascistsång med en grupp som använde trummaskin först av alla i den nya vågen.

Den låten är känd. Men jag har aldrig hört talas om franska punksinglar med underbara titlar och bandnamn som ”Kill me two times” med Electric Callas eller ”I don’t wanna be rich” med Guilty Razors. (Innan någon räcker upp handen och saknar ”Ça plane pour moi” med Plastic Bertrand – nej, han var inte fransman, han var belgare.)

De bästa franska punklåtarna framfördes på franska. När Metal Urbain i punkfanzinet Search & Destroy 1977 fick frågan ”Why do you sing in French?” svarade bandet på ett sätt som känns högtaktuellt efter amerikanska presidentvalet:

”So the Americans can’t understand us”.

Jan Gradvall

Kortis nr 2:

Drygt en miljard kronor. Det är vad Netflix hostat upp för att göra BBC bättre än BBC.

Att Netflix framför nosen på SVT och andra europeiska och amerikanska kanaler snodde åt sig utlandsrättigheterna till att sända nästa säsong BBC-serien ”Sherlock” var bara ett första steg.

Med ”The Crown” – en serie om drottning Elizabeth – visar Netflix att man i framtiden även tänker göra egna serier som står för precis allt vad BBC är känt för: förstklassig dramatik, historiska miljöer, dyrt porslin och stärkta kragar.

”The Crown” är signerad en mästare, Peter Morgan, en av vår tids främste manusförfattare, känd för ”Frost/Nixon” och ”The last king of Scotland”.

Peter Morgan har skrivit om drottning Elizabeth två gånger tidigare, långfilmen ”The Queen” och pjäsen ”The Audience”, båda med Helen Mirren. Han kan denna värld bättre än någon annan och vågar gå längre än BBC hade tillåtit. King George säger ordet ”cunt” under seriens första 15 minuter.

En anledning till att Netflix och HBO producerar så många kvalitetsserier är att de låter seriens skapare, manusförfattaren, ta alla kreativa beslut, något som borde vara en självklart men fortfarande nästan aldrig förekommer i Sverige.

Peter Morgan har själv rollbesatt ”The Crown”. Som Elizabeth har han valt Claire Foy (spelade Anne Boleyn i ”Wolf Hall”) och i rollen som hennes far King George syns Jared Harris (”Mad men”).

Att se dem agera tillsammans är som att i en tekopp uppleva mötet mellan Earl Grey och mjölk.

Jan Gradvall