Krönika, DI Weekend
GRADVALLS VAL
TV
”Black mirror”, Netflix. Släpp allt vad du har för händer – inte minst mobilen – och se omgående avsnitt 1, säsong 3, av ”Black mirror” (nej, man behöver inte ha sett tidigare säsonger). Briljant science fiction om vår besatthet av likes på sociala medier.
TV
”Edit: Talkshow med Parisa Amiri”, SVT Play. Pratshower görs fortfarande som om 1900-talet aldrig hade gått i pension, men det här är en 100 procent modern show i fråga om ämnesval, val av gäster, attityd, medieanalys. Framtiden börjar här.
MUSIKAL
”Fantomen på Operan”, Cirkus. 30 år efter urpremiären i London har även jag slutligen sett en av de mest sedda musikalerna någonsin. Och blev helt blown away av Peter Jöbacks gestaltning. Att höra en sådan röst live är som att se Usain Bolt springa.
Weekend 4 november
Kortis nr 1:
När Rolling Stone nyligen gjorde ett temanummer om ”The 100 greatest TV shows of all time”, sammanställt av mästerstilisten Rob Sheffield, hamnade ”Friday night lights” så högt som plats 24.
Högre än klassiker som ”Vänner” (plats 26).
”Friday Night Lights”, som sändes 2006 till 2011, handlar om livet i en dammig stad i Texas där människorna lever och dör med high school-laget i amerikansk fotboll. En tv-serie om familj, klass och drömmar.
Så mycket i samtida populärkultur, från renässansen av samtida country till romantiseringen av mat och dryck från Texas, har rottrådar som leder tillbaka till”Friday night lights”.
Inte alla känner till att tv-serien bygger på en reportagebok från 1990 av journalisten H.G. ”Buzz” Bissinger nästa veckas ut i svensk översättning av Pinxto Förlag. Jag har skrivit förordet.
Journalisten Buzz Bissinger var en Pulitzer Prize-belönad journalist som ville skriva om sport, sade upp sig från The Philadelphia Inquirer, bosatte sig i Odessa, Texas, och fick tillstånd av både laget och staden att under ett år följa high school-laget på nära håll.
Resultatet blev en modern klassiker. Boken gavs ut 1990 och låg på bästsäljarlistan i ett decennium.
Att en skildring av en idrottssäsong för nästan 30 år senare fortfarande känns spännande och fängslande vittnar om reportageformens styrka. Boken ”Friday Night Lights” har sålt i 2,5 miljoner exemplar och tickar fortfarande på med i snitt 40 000 exemplar om året.
Jan Gradvall
Kortis nr 2:
Att många av samtidens främsta regissörer numera hellre vill arbeta med tv än långfilm är ingenting nytt. Det är en utveckling som pågått sedan början av 2000-talet.
Men nytt är att regissörer nu även tar med sig långfilmens mer konstnärliga sätt att berätta och filma till tv-serieformatet.
Italienske regissören Paolo Sorrentino, född 1970, ligger bakom Oscarsbelönade moderna mästerverket ”Den stora skönheten”, den bästa filmen om Rom som gjorts sedan Fellinis ”La dolce vita”.
När nu Paolo Sorrentino gör sin första tv-serie, ”The Young Pope”, tar med sig långfilmsformen in i tv-världen.
”The Young Pope” är en tysk-italiensk-engelsk samproduktion av Sky Atlantic. I Sverige finns den nu att se på C-More. (I USA kommer HBO att sända men först i februari 2017.)
Jude Law spelar en 47-årig amerikan som blir vald till påve. Enbart tilltaget att skildra en påve i vardagen är förstås kontroversiellt (ännu mer så att visa honom naken i duschen), men Paolo Sorrentino gör något mycket rikare än en satir.
De religiösa ritualerna skildras suggestivt, lockande. Precis som i ”Den stora skönheten” blir man helt förtrollad av bilderna och användandet av musik.
Jan Gradvall