En man som heter Fredrik: Intervju med Fredrik Backman

”En man som heter Ove” har i sålt 850 000 exemplar i Sverige. Lägg där till att filmversionen med Rolf Lassgård setts på bio setts av 1,7 miljoner svenskar. Scenversionen med John Rheborg har spelats i över 100 föreställningar, samtliga utsålda. Fredrik Backman är utgiven på 36 förlag världen över. Från DI Weekend 10 september 2016.

Text: Jan Gradvall

Bokmässan, 2012. Frilansskribenten Fredrik Backman har skrivit sin första bok och ser mycket fram emot att åka på sin första bokmässa.

Eller, rättare sagt, han har skrivit två böcker.

Efter att han hade skrivit klart sin roman, ”En man som heter Ove”, skickade han runt manuset till olika förlag. Fredrik Backman gick hemma och väntade. Han var nervös men hoppfull. Han var nöjd med sin bok.

Men ingenting hände. Han blev inte ens refuserad. Inget förlag svarade ens.

Bokbranschen är inte känd som den snabbaste av branscher. Ett av refuseringsbreven till ”En man som heter Ove” damp ner i Fredriks brevlåda sex veckor efter att boken till slut blev utgiven.

”Jag gick där hemma och tänkte, fan, ska det vara så här? Blir det inget? Jag ville verkligen ge ut bok. Så jag började skriva på en bok till.”

Karaktären Ove hade fötts i några inlägg som Fredrik Backman skrivit i sin blogg för Café. Hans Café-kollega Cramby skrev ett blogginlägg om en man i sina bästa år som fick ett vredesutbrott i kön på ett museum, och i slutet av blogginlägget säger mannens fru "snälla Ove, släpp det där nu" och drog honom därifrån.

”När min fru läste det inlägget på Crambys blogg så vände hon sig till mig och sa: "Exakt sådär är det att vara gift med dig". Så då skrev jag ett inlägg på min egen blogg som hette "Jag är en man som heter Ove", med olika grejer av den typen som min fru säger att jag gör, och sen rann det liksom på därifrån.”

I samma populära blogg – 2012 var en tid då Sverige fortfarande läste bloggar – hade Fredrik Backman också skrivit om sin tid som nybliven pappa. Det var de blogginläggen han nu hade använde som bas för sin Plan B: den andra boken.

Resultatet blev vad som kom att kallas ”en dysfunktionell föräldrahandbok”. Fredrik skrev klart under en intensiv månad.

Precis när han var han klar med den andra boken hörde ett bokförlag slutligen av sig och meddelande att de var intresserad av hans första bok, ”En man som heter Ove”. Förlaget var Forum, ett av de Bonnierägda förlag som är inhysta i det klassiska och respektingivande Bonnierhuset på Sveavägen.

”Jag berättade för förlaget att jag hade hunnit skriva en bok till och att jag nu därför ville ge ut den också. Förlaget sade: ’Nej’. Jag sade: ’Jo!’. Till slut gav de med sig. ’Okej då, vi ger ut dem samtidigt’. Jag tror de räknade med att den ena skulle hamna i skuggan av den andra, vilket också var vad som hände.”

Det bestämdes att Fredrik Backman skulle debutera med två böcker utgivna samma dag. Föräldraboken fick titeln ”Saker min son behöver veta om världen”. Utgivningsdag sattes till 9 september 2012, till synes perfekt tajmat till mässan som det året hölls 27-30 september

Det var bara ett problem. Det endast Fredrik själv som tyckte att han därmed också självklart borde vara med på Bokmässan i Göteborg.

”Det började med att förlaget drog ut på beskedet. Jag frågade om detaljer kring resan men fick aldrig något konkret svar. Till slut hörde de av sig, det här var väl typ i maj, och sade: ’Nej, vi känner att Bokmässan inte är aktuellt för din del’.”

Många andra författare hade svalt den besvikelsen och accepterat det beskedet. Inte Fredrik Backman.

”Jag ville ju verkligen åka. Jag hade aldrig varit på Bokmässan förut. Jag ville åka dit och lära mig hur det går till, hur man säljer böcker, något jag inte visste någonting om. Så jag svarade till förlaget: ’Okej, jag fattar, men då åker jag själv i stället’. Jag svarade inte så för att vara tuff eller stöddig. Jag kände bara att jag det kändes väldigt viktig för mig att åka dit, träffa läsare och signera böcker. Min plan var att om det inte gick att hyra ett bord inne på mässan så kunde jag alltid parkera min bil utanför. Jag har en kombi. Jag tänkte att det är bara att fälla upp bakluckan och sen sitta där och signera.”

När förlaget fick höra om Fredriks planer blev han uppringd av en högre chef på Bonnierhuset och Sveavägen. Uppringd och uppläxad.

”Jag blev utskälld. ’Fredrik, du måste förstå att när vi säger att du inte ska åka till Bokmässan, så är det för din skull. För att du inte ska bli ledsen när ingen kommer’. Personen sade inte om ingen kommer utan när ingen kommer. Därefter fick jag en massa namn uppräknat på stora författare. ’Du måste förstå, Fredrik, det är den sortens människor som signerar på Bokmässan.”

Fredrik minns den här konversationen i detalj. Han tillägger: ”Ordvalet som användes var inte ’den sortens författare’ utan just ’den sortens människor’. Som om att de var en annan sorts varelser.”

Om det tidigare funnits någon tvekan om huruvida han skulle åka till Bokmässan eller inte, så var den tvekan nu som bortblåst. Nu måste han åka till Bokmässan. Nu kokade en man som heter Fredrik av ett återhållet för i helvete-utbrott.

Att Fredrik Backman blev nekad av Bonniers att åka till Bokmässan 2012 har varit en vandringssägen i branschen som jag för första gången hörde på en bokmässefest i en bar på Gothia Towers. När jag nu ber honom verifiera historien gör han det med viss tvekan och en reservation.

”Jag har aldrig nämnt några namn och kommer heller inte att göra det. Det handlar inte om några onda människor. Det handlar om människor som ville väl men som inte förstod den nya medievärlden. I deras värld var en bokdebutant någon som ännu inte har några läsare. De förstod inte man redan kan ha många läsare som följer en via en blogg. Läsare som dessutom varit med när Ove växte fram och kände sig delaktiga. Jag brukar säga att sociala medier fungerar lite som när rockband utan skivkontrakt reser runt i landet och spelar sig till en publik. När debutalbumet till slut ges ut kommer det inte från ingenstans.”

Men hur skulle han kunna medverka på mässan trots att han inte fick vara med i Bonniers monter? Fredrik ringde upp en bokhandlare i Löddeköpinge, Skåne, och frågade om råd.

Bokhandlaren heter Johan Zillén och hade fått läsa ett utkast till ”En man som heter Ove” i maj. Bokhandlaren i Löddeköpinge hade fått manuset av Sara Lindegren, marknadschef på Forum, en av få i Bonnierhuset som verkligen trodde på boken.

”Johan Zillén mailade mig direkt när han hade läst Ove. Han skrev ’Jag läser många böcker, jag säljer många böcker, tro mig du har skrivit något väldigt speciellt’. Han var också tydlig med: ’Ändra ingenting’. Han sade att när förlaget slutligen förstår att det här potentiellt kan sälja så kommer de höra av sig och vilja ändra saker. Exakt det hände. Två veckor innan boken skulle skickas till tryck hörde förlaget av sig och föreslog: ’Vi kanske ska ta bort första kapitlet?’.”

Den numera klassiska episoden när Ove ska köpa en iPad. ”De var rädda för att en referens till iPad kunde alienera människor’.
Hela iPad-episoden fick Fredrik från att han faktiskt stod i kön på en Apple-butik bakom en man som vägrade gå innan expediten hade kategoriserat en iPad som "ANTINGEN ÄR DET EN JÄVLA DATA ELLER INTE". ”Jag tänkte att det skulle bli ett bra första kapitel i en bok.”

Även här är Fredrik Backman noga med att han inte vill nämna några namn. I stället lyfter han fram en väldigt viktig redaktör han hade för boken, John Häggblom på Forum. ”En väldigt snäll man som till 100 procent består av känslor”.

Vid genomläsningen av manus kom John Häggblom med en bestämd invändning: ”Katten måste in tidigare”. I den första versionen gjorde katten entré först i kapitel 14. Redaktör Häggblom hävdade att katten måste in direkt. ”Det gör att man direkt förstår att Ove även har sympatiska sidor”. Fredrik stretade emot, men gick hem, provade att skriva om och insåg att Häggblom hade helt rätt. I boken gör katten nu entré i första meningen i andra kapitlet.

”Vilka råd ska man lyssna på? Många som skriver böcker frågar mig i dag om råd. Jag svarar att å ena sidan måste du stå på dig. Lyssna inte på andras åsikter, ändra ingenting. Alla läsare har en bullshitdetektor. De känner direkt om det är äkta, om det kommer från dig eller inte. Böcker ska heller inte vara för perfekta i konstruktionen. Å andra sidan, vilket gör det krångligare, måste man också hålla en dörr öppen. Det kan faktiskt, som i detta fall, dyka upp idéer som är bättre än dina egna.”

I och med att Fredrik litade på Johan Zilléns omdöme om boken frågade han nu om honom om hur kan skulle kunna närvara på Bokmässan. Zilléns svar: ’Oj, det vete fan’.

Medan de funderade så valde Bokia ut ”En man som heter Ove” som månadens bok. Bokia AB var fram till att företaget 2013 slogs ihop med Akademibokhandeln en av Sveriges största bokhandelskedjor. Att en bok av en debutant blev månadens bok där var extremt ovanligt.

Lösningen uppenbarade sig. ”Johan ringde och sade ’Bokia har en skitstor monter på mässan. De brukar inte ha signeringar, men tyckte att det här är en kul grej, du är välkommen’. Så jag köpte flygbiljett och bokade hotellrum för egna pengar. Jag tog med mig familjen. ’Vi gör det som en weekend i Göteborg’. Mamma och pappa kom också upp från Skåne. Mamma är pensionerad svensklärare. Hon älskar Bokmässan.”

Öppningsdagen på Bokmässan 2012. Fredrik Backman går och sätter sig i Bokias monter, redo med signeringspennan. En monter som inte är längre ifrån Bonniers monter än att han därifrån kunde se de riktiga författarna.

Där och då skrivs den dagen modern svensk historia. Fenomenet Ove manifesterar sig för första gången.

En lång kö bildas fram montern. En kö som aldrig avtar. En kö med människor som älskar Ove.

Två av hans bundsförvanter på förlaget, Sara Lindegren och John Häggblom, ser vad som håller på att hända, släpper sina åtaganden, springer över och börjar hjälpa till med att hämta och stapla böcker. När dagen är slut har Fredrik Backman sålt hundratals böcker. Året efter får han sitta i Bonniers monter.

”En man som heter Ove” har i dag, fyra år senare, sålt 850 000 exemplar i Sverige.

Det är en fullständigt osannolik siffra. Tio procent av befolkningen. Kanske vart fjärde svenskt hushåll. Lika mycket som de två mest sålda album genom tiderna, Carolas ”Främling” och ABBA:s ”The Album”.

Lägg där till att filmversionen med Rolf Lassgård setts på bio setts av lika osannolika 1,7 miljoner svenskar.

Scenversionen med John Rheborg har spelats i över 100 föreställningar, samtliga utsålda. Ove skulle förmodligen kunna sälja ut ishallar.

”A man called Ove” har också tagit över världen. Fredrik Backman är utgiven på 36 förlag världen över. Romanen har sålt i 2,5 miljoner exemplar.

Det är måndag morgon vid Odenplan. Fredrik Backman skulle aldrig behöva jobba en dag mer i sitt liv – Ove har gjort honom ekonomiskt oberoende – men han gör som han alltid gör på vardagar. Från sitt hem Solna pendlar han in till ett kontorshotell där han hyr ett rum. 09.00 sitter han och skriver.

Kontorshotell i Stockholms innerstad brukar vara veritabla hipsterpalats med inburna cyklar med fixed gear, skateboard och hundar i handväskor. Inte det här stället. Det är det tråkigaste kontorshotellet jag någonsin sett. Lysrör, leasade krukväxter, standardiserade papperskorgar. Det ser ut som om man kommit till Slough, platsen för ”The Office”.

Receptionisten vet inte vem jag frågar efter. Hon försöker dölja det genom att knappa in på datorn samtidigt som hon tänker. ”Bäckman?” ”Nej, Backman, Fredrik Backman, han jobbar här.” Alla andra på kontoret har strukna skjortor eller blusar. Många är IT-konsulter.

Fredrik delar sitt kontorsrum med frilansjournalisten och författaren Niklas Natt och Dag (ej artistnamn, riktigt efternamn, adligt). De två är de enda på detta våningsplan som jobbar med kultur och media.

I sitt rum har de var sitt skrivbord, inköpta på IKEA, placerade mitt emot varandra. Bokhyllorna bakom Fredrik är fyllda av orimligt många små realistiska figurer av basebollspelare. På golvet ligger utprintade sidor av hans nya roman, ”Björnstad”, en roman som veckan in skickats till tryckeriet.

Fredrik sitter fortfarande i samma svarta kontorsstol där han skrev Ove.

Efter att en ”En man som heter Ove” och föräldraboken ”Saker min son behöver veta om världen” (som till slut sålde i 90 000 exemplar) gavs ut samma dag den 9 september 2012 har Fredrik Backman fortsatt att skriva med samma tempo och målmedvetenhet.

2013 kom romanen ”Min mormor hälsar och säger förlåt” som sålt i 450 000 exemplar. 2014 kom ”Britt-Marie var här” som sålt i 250 000 exemplar.

Alla romanerna är också utgivna internationellt. Egentligen är detta ännu mer imponerande siffror. Även om man tar bort Ove ur ekvationen är Fredrik Backman i dag en av Sveriges mest lästa författare.

Om man nu bryr sig om siffror.

Fredrik själv har ingen aning om siffror. När jag mailar runt för att få fram dessa försäljningssiffror – ganska komplicerat eftersom han under dessa fyra år haft tre olika förlag och tre olika agenter – får jag två långa mail från Fredrik om hur ointresserad han är av siffror och hur opålitliga siffror är.

Utdrag från mail nr 1: ”Angående siffrorna: Det här vet du ju säkert redan, men en stor anledning till att alla är så virriga med försäljningsstatistik i bokbranschen är att återförsäljarna har returrätt på nästan allt de inte säljer. Ingen annan bransch funkar så. Men det betyder ju att en stor bokhandelskedja utan problem kan ha ett enormt lager som de plötsligt returnerar för att de missbedömde sin försäljning.”

Utdrag från mail nr 2: ”Jag har inte kollat siffror själv på länge, de blir ändå bara missvisande eftersom de klumpar ihop friex (som ofta inte blir lästa) och kampanjer (9:90 på Ullared, köps som lasagneformsunderlägg) och så vidare. Det blir liksom inga pålitliga värden. Och dessutom VILL ju alltid förlagen att det ska verka som att de säljer mycket mer böcker än de egentligen gör så de dopar ju siffrorna så in i helvete. Så det är inte förrän i slutet av varje år som man kan få en någorlunda rimlig redovisning.”

Det bör därför understrykas: ovanstående siffror är just redovisning från slutet av året.

Men även om skeptikern Fredrik har rätt – även om säg 35 678 svenskar i detta nu använder Ove, Mormor och Britt-Marie som lasagneformsunderlägg – så lämnar det likväl kvar över en miljon som faktiskt har läst hans böcker och har dem i bokhyllan.

Ove, Mormor och Britt-Marie är Fredriks egna förkortningar på sina romaner. ”Inte ens jag orkar säga de långa titlarna”.

Fredrik Backman är känd för att tacka nej till intervjuer. När jag skickade en förfrågan första gången, via Instagram, där vi följer varandra, svarade han: ”Vete fan. Jag är skeptisk till allt det där, vet du”.

Han förklarade också att han var just i färd med att lämna en ny bok till tryck och var ”all over the place mentalt”. Sen ångrade han sig två dagar senare efter att ”ha pratat med några av mina rådgivare”, hans pappa och fru.

När förstod du första gången vad du skapat med Ove? Vad som skulle hända?

”Aldrig. Det fortsätter hela tiden. Nyligen fick jag reda på att boken var etta på försäljningslistan i Sydkorea. Jag gick in på Instagram och såg att typ var tredje inlägg från Sydkorea var från folk som lagt upp bokomslaget. Ove i Sydkorea, hur fan man ska kunna ta in det? Min fru sade: ’Är du säker på att de översatt rätt bok?’ Jag är väldigt medveten om att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att skriva något som i jämförelse med Ove inte är en kommersiell besvikelse. En av mina bästa vänner sade, ’Hur känns det att du peakade med första boken?’ Det är bara nerförsbacke nu’.”

Jag hade egentligen inte tänkt fråga så mycket om Ove, sorry, men det går liksom inte att undvika…

”Jag fattar det. Jag fattar det helt och hållet. Jag förstår hela den här grejen med shut up and play the hits.”

Ove är din ”Satisfaction”?

”(Anammar rösten av ett fan) ’Du måste för fan spela den här låten nu! Håll käften och spela ’Öppna landskap’! Sen kan du spela de nya låtarna.’ Så, nej, jag är inte trött på Ove. Ove lever sitt eget liv nu och jag kan inte vara annat än väldigt tacksam för det.”

Fredrik Backman lutar sig tillbaka i sin kontorsstol. Om det här varit en av hans egna texter hade utsikten över Vasastan beskrivits på ett sätt som både var exakt träffande och dräpande roligt. Allt jag själv skrivit i anteckningsblocket är: regnigt.

Konsten att efter en bokutgivning luta sig tillbaka och släppa taget om sina romankaraktärer är något han lärde sig snabbt.

”Första tecknet på att jag måste släppa taget om Ove, flytta mig ur vägen och låt folk tolka det här som de själva vill, var en recension i radio. P4 Någonting. John (Häggblom) skickade över en länk, ’Du måste bara lyssna på det här, den här kvinnan älskar Ove’.”

Det var en av de allra första recensionerna, publicerad före recensionsdatumet.

”Jag klickade på länken och kvinnan i radio började prata om boken. Och allt hon pratade om var Ove. Jag tror till och med hon kallade mig för Niklas Backman vid något tillfälle. Det var den nivån av koll hon hade på mig. Jag var helt irrelevant, hon kunde inte vara mindre intresserad av mig som person. Hon fortsatte prata om Ove, anekdot efter anekdot. Efter ett tag började hon berätta en historia om Ove som inte är med i boken. Ove var som en riktig person för henne. I slutet började hennes röst bli grumlig. Det var jag förstod: hon har en Ove i sitt liv. Hon kanske är en Ove själv”.

Det andra tecknet på att Ove levde sitt eget liv var mailen som började strömma in.

”Jag började få mig mail från folk som skällde på mig. Påfallande ofta från män i en viss ålder som blivit tillsagda av sina fruar att den här boken borde du läsa. I slutet av mailen stod det ofta något i stil med: ’I övrigt en ganska trevlig bok’. Men vad de öppnade med var utbrott som: ’Det heter för helvete inte element, det heter radiator’. De skrev att så där sätter man inte upp en krok. De ville veta vad taket i Oves hus var gjort av. De skrev att den årsmodellen av Toyota har minsann ingen dragkrok, scenen när bilen med släp backar in i Oves husvägg var därför helt orealistisk. De tyckte att jag hade beskrivit Ove på fel sätt. Som om jag var en journalist som intervjuat en riktig person och gjort ett dåligt porträtt. De var arga på mig men de gillade Ove. Först blev jag paff, ’Herregud, jag måste rätta felen i pocketupplagan’. Sen insåg att som en författare som hittat på en karaktär kan man inte få en större komplimang”.

Fredrik Backman föddes 1981 i Stockholm men kort därefter flyttade hans familj Helsingborg där han växte upp. Hans dialekt är diffust skånsk. Den första text han fick publicerad var i Helsingborgs Dagblads gratistidning Extra. Innan dess körde han truck och studerade religionsvetenskap. Han flyttade åter till Stockholm 2007.

Författare i Fredrik Backmans generation som flyttar till Stockholm skriver ofta om livet bland jämnåriga i huvudstaden. Fredrik Backman skiljer sig totalt från sina skrivande generationskamrater.

I sina fyra romaner skriver han om människor från olika delar av Sverige, män och kvinnor, i alla möjliga åldrar, från barn till pensionärer; människor som interagerar över generationsgränser. Det finns också möten och relationer mellan svenskar med svenskklingande namn och svenskar med utlandsklingande namn. (Hans egen fru har rötter i Iran.)

I böckerna finns också alltid ett klassperspektiv. Människor i hans böcker vet vilka varor som är till extrapris.

Jag påpekar för Fredrik att detta återkommer i hans romaner.

”Det gör det (tyst).”

Är detta medvetet?

”Så här… (Fredrik skruvar på sig)... Jag måste känna någonting. Allting jag gör bygger på det. Jag är ett känslomonster, vilket gör mig omöjlig att göra med i långa perioder. Jag har fått förfrågningar om att skriva tv-serier och filmer. Det rinner alltid ut i sanden. På ett möte som jag kände kunde bli något säger en person: ’Vi måste vara försiktig med de här delarna så att man inte skruvar upp sentimentaliteten till elva’.” Jag var tvungen att säga det: ’Var i så fall jag här?’ Allt jag gör är på elva. Jag är på elva hela tiden. Och som svar på din fråga. Det är kanske därför jag inte skriver om 35-åringar som bor i Stockholms innerstad och jobbar med media. De är väldigt sällan på elva.”

De är på sju.

”På sin höjd! De flesta 35-åringar som bor i Stockholms innerstad och jobbar med media gillar inte ens grejer. De gillar saker ironiskt. Jag har ingenting gemensamt med dom. Min första roman handlar om en 59-årig man, den andra om en 7-årig flicka, den tredje om 63-årig kvinna, den fjärde handlar främst om tonåringar. Jag tycker inte att jag själv är jätteintressant. Jag älskar mina vänner men jag tycker inte att de är så intressanta att jag vill skriva böcker om dem.”

Att han är elva hela tiden förklarar också varför han haft tre förlag och tre agenter.

”Det är bra att vara på elva när man skriver historier, men inte så bra när man ska ha relationer. Och relationerna man har med de man jobbar med i bokbranschen är speciella, vi tillverkar liksom inte skruv, böcker görs av känslor. Så ibland har jag lämnat folk för att jag behövde gå vidare och ibland har folk lämnat mig för att jag är förbaskat svår att stå ut med i långa perioder. Jag förstår det. Det är ju ingen slump att jag ofta skriver om stökiga karaktärer som kan starta bråk i ett tomt rum. Jag är ju likadan. Ibland behöver jag inte ens vara i rummet.

Vi har köpt varsin frukostmacka. Jag har ätit upp min, Fredrik har fortfarande inte hunnit tugga på sin utan fortsätter att prata om de karaktärer som intresserar honom.

”Primärt är jag intresserade av människor som är över 55 eller under 10. För de är människor som i högre utsträckning skiter i samhällets premisser. Folk är över en viss ålder tenderar att komma till en punkt där de säger: ’Vet du, jag skiter i vad andra tycker’. Barn har heller inte hunnit lära sig att man måste vara på ett visst sätt det. Jag är mer intresserade av det, människor som inte går i takt, som går vid sidan om. Inte jättelångt vid sidan om, inte så att alla kan se att de är speciella. De går där i massan men går inte riktigt i takt.”

Han funderar lite tid innan han hittar det uttryck han söker.

”Socialt inkompetenta människor. Jag är själv sån. Jag har bara två lägen. På en fest sitter jag antingen i ett hörn med telefon och vill inte prata med nån. Eller så står jag mitt i rummet, ganska berusad, och drar skämt och spottar ut snacks. I ett regn av chipssmulor står jag och berättar – igen – om två irländare i en båt. Jag har aldrig hittat den där nivån emellan. När jag pluggade psykologi i Lund och träffade andra psykologistuderande fick jag höra, ’Fredrik, du har saker som tyder både på det ena och det andra’.”

”Har du sett dokumentären om serietecknare Grant Morrison? Han som gjort Batman? Den heter ’Talking with Gods’. På en signering får han av en läsare en fråga i stil med: ’Hur kan du, som jag aldrig träffat, skriva någonting som får mig att börja gråta?’ Grant Morrison svarar: ’Jag kan bara anta att det är en förlängning av att jag själv grät när jag skrev det’. Det är precis så. Det är som en förlängningssladd. Jag skriver den här historien med den förlängningssladd från dig till mig. Jag hoppas att när du pluggar i på andra sidan så lyser lampan”.

Skrivande är svårt. Det är väldigt många som kan skriva svårlästa texter. Det är väldigt få som kan skriva texter så lättlästa att man läser till synes helt utan ansträngning.

Fredrik Backmans romaner präglas av ett språkligt flyt som gör att texten rinner fram. De är uppenbart skrivna av någon som älskar språk och formuleringar.

Fredrik sitter i sin kontorsstol, nickar mot sin kollega Niklas tomma stol mitt emot, och säger att de funkar så bra ihop på jobbet för att de har samma syn på text.

”Det tog mig ett tag att hitta de här människorna som verkligen gillar att skriva.”

Vad exakt menar du med att ni har samma syn på text?

”I grund och botten menar jag nog att… Hur nördig nivå det kan vara i DI Weekend?”

Det kan vara totalt nödigt.

”Okej. Tidningsbranschen och bokbranschen är en karusell som man blåser med i. Det finns så många delar av jobbet. Men om du tycker att just det här (knattrar med fingrarna på tangentbord) är den allra bästa delen av ditt jobb, det har visat sig vara ganska ovanligt. När jag flyttade till Stockholm trodde jag alla i branschen helst satt ensamma och skrev (knattrar med fingrarna igen), men det var inte så.”

Många i branschen gillar mer allt det andra och försöker slippa just skrivandet.

”Jag älskar det här (fingrarna på tangentbordet). Samtidigt är skrivande och att berätta historier två helt olika förmågor. Att skriva är som att spela instrument. Att berätta historier är som att skriva låtar. Jag jobbar hårt med mina romaner. Jag har lärt mig att erkänna det.”

Bokförläggare brukar säga: ’Jobba inte med journalister. De får sina kontrakt med levererar sedan inte’. Vilket jag själv tyvärr är ett exempel på. Journalister underskattar helt att det handlar om en helt annan sorts skrivande. Hur lyckas du själv gå från journalist till romanförfattare?

”För att jag ville så mycket. Jag ville så gärna berätta de här historierna. Jag har aldrig haft som ambition att bli författare. Vad jag drömmer är att om 20 år fortfarande kunna berätta historier i någon form som folk tycker är relevanta. Det har inget med kommersiell framgång att göra.”

Du började inte heller skriva på traditionellt sätt. Din första roman växte ur din blogg och du kom från magasinvärlden.

”På Café var det en oskriven regel att vad som kallades en lång text var mellan 10 000 och 15 000 tecken. I magasinvärlden finns en uppfattning om det är koncentrationsspannet för folk. Det är vad du orkar läsa i en sittning. Du sitter på tåget, du sitter på muggen, så långt hinner du läsa. Alla kapitel i Ove är mellan 10 000 och 15 000 tecken. Alla mina böcker innehåller 1 500 per tecken per boksida, vilket blir kapitel som 8-9 sidor.”

Har du åsikter om det vid formgivningen? Att det ska typograferas som just 1 500 tecken per sida?

”Inte direkt men efter att Ove blev på det sättet, och det funkade, har jag fortsatt så med de andra böckerna. Det finns något psykologiskt bra med kapitel som är så korta. ’Hur många sidor har jag kvar? Okej, bara tre, då läser jag klart kapitlet’. Med böcker som har 47 sidor långa kapitel… var ska jag stanna?”

Extremexemplet är kanske Dan Brown. I ”Da Vinci-koden” var en del kapitel så korta som 3-4 sidor.

”Jag hade kunnat göra så med nya boken. Det är första gången jag växlar berättarperspektiv mellan flera olika karaktärer. Huvudpersonen i ’Björnstad’ är snarare själva samhället.”

Hur pass mycket har du klart för dig när du börjar skriva?

”Jag vet hur det ska börja. Jag vet hur det ska sluta. Jag bestämmer också hur långt ungefär det bör bli. Då har jag gett mig själv begränsningar. Jag behöver begränsningar. Jag är en potentiell missbruksperson med allt. Som det här till exempel… (pekar på hyllan med tusentals små basebollfigurer). Jag kan babbla på hur länge som helst om allt. Alla som jobbat med mig vet det. När jag hade möte med en agent messade de honom från kontoret och undrade om något hänt eftersom han varit borta så orimligt länge. Då hade vi suttit och pratat i sex timmar.”

Nya romanen ”Björnstad” känns som din stora kärleksförklaring till sport, i det här fallet hockey. Samtidigt som boken också varnar för konsekvenserna när sport tar över allt.

”Det är en allvarligare bok än de andra. En personligare bok. Jag kan prata hur länge som helst om hur mycket jag älskar sport. Framförallt hockey.”

Har du spelat hockey själv?

”Jag ville så gärna spela hockey, men jag hade för veka leder när jag var liten. Jag stukade hela tiden fötterna till höger och vänster. Men jag har hållit på med en massa andra sporter. Fotboll, handboll, basket, pingis, innebandy. Jag spelade fotboll i korpen tills jag var 22. Jag älskar lagidrott. Men jag har också suttit i alla omklädningsrum och hört snacket där med all sexism och homofobi.”

Titeln på nya boken, Björnstad, är ett fiktivt samhälle någonstans i norra Sverige. En plats där ”skogen äter ett övergivet hus eller två per säsong”. Det enda som står för någon framtidstro i Björnstad är hockeyn, i synnerhet ungdomslaget. Ungdomarna på orten är ”de enda som inte minns att det faktiskt var bättre förr”.

I Björnstad rullar Fredrik Backman upp en historia om en stad och dess symbios med sport. En skildring som för tankarna till Max Lundgrens bokserie om Åshöjdens BK samt ”Friday night lights”, en reportageboken och tv-serien om amerikansk fotboll i en liten stad i Texas.

”Det finns ett kulturproblem i miljöer där allting bara handlar om att vinna. Det problemet finns även i affärsvärlden. När du hamnar i en kultur där allting mäts i framgång uppstår ett förakt för svaghet. Med det följer också fientlighet mot allt som är annorlunda. Jag har själv suttit i omklädningsrum och skrattat åt de dumma skämten. Jag har själv dragit de dumma skämten. Den här boken är en uppgörelse med allt det.”

De utprintade sidorna av Björnstad ligger på kontorsgolvet.

”Hockey är en sport som kräver precis allt av dig. Hockeynkan inte vara en del av ditt liv, den tar allt. Det gäller inte bara de som spelar utan alla runtomkring, föräldrar, tränare och sportchefer. Jag ville berätta om det. Dynamiken som uppstår i ett samhälle. Vad vi är beredda att förlåta elitidrottare för, att vissa är beredda att tänja på reglerna för framgångsrika människor. Det betyder inte att jag inte älskar idrott. Jag älskar idrott mer än… (tänker, försöker hitta en metafor som inte innehåller ordet livet)… de flesta.”

De orimligt många basebollfigurerna bakom hans rygg nickar och håller med.

(slut)

FAKTA

Namn: Fredrik Backman.
Ålder: 35.
Bor: Solna.
Familj: Fru och två barn.
Yrke: Författare.
Genombrott: ”En man som heter Ove”. Romanen har sålt i 850 000 exemplar i Sverige och 2,5 miljoner världen över. Filmversionen har setts av 1,7 miljoner svenskar och har möjlighet att bli nominerad till en Oscar.
Aktuell med: Fjärde romanen ”Björnstad” som ges ut denna vecka.

En man som heter Ove
FILMEN & SCENVERSIONEN

”Av ren självbevarelsedrift, samt goda råd från min fru, bestämde jag mig tidigt för att släppa taget om filmen och scenversionen. Om jag hade varit involverad skulle jag bara varit en bromskloss för alla. Jag kan inte film och teater.”

Om Johan Rheborg som Ove:

”Regissören Emma Bucht och Johan Rheborg sade att de vill sätta upp den på scen. Jag träffade dem på ett möte. Johan ställde sig upp och visade: ’Jag vill att det börja så här’. Sen spelade han upp hela inledningen, gick runt och skruvade på element, sparkade väggar. Jag satt där och var tyst. Jag är uppväxt med Killinggänget. Jag tänkte att om jag inte låter Johan Rheborg göra det här kommer mitt 14-åriga jag att bygga en tidsmaskin, resa till det här ögonblicket och slå mig på käften. Jag blev ännu mer övertygad när Emma Bucht sade att hon såg på det som en kärlekshistoria. Precis så är det för mig. Vad jag skrev var en kärlekhistoria efter att den ena personen dött.”

Om Rolf Lassgård som Ove:

”Jag träffade bara Rolf Lassgård en gång. Regissören Hannes Holm pratade jag mer med, han såg också det som en kärlekshistoria, vilket gjorde att jag kunde släppa taget. Jag åt lunch med Rolf Lassgård. Han är så tung, väldigt seriös. Han sade att han ville ha svar på en enda fråga: ’Mellan att Sonja där och de sex månader som går innan boken börjar, vad händer där? De sex månaderna när Ove går in i det stora jävla mörkret’. Han var helt fokuserad på det. När jag hade berättat allt jag kunde berätta om det, reste han sig och sade, ’Tack, nu har jag allt jag behöver’.”

OBS! Vad jag lägger ut här på hemsidan är mina originalmanus. Korrfel och skrivfel som rättades till i den tryckta versionen finnas kvar här.