Krönika, DI Weekend
Weekend 12 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Vad är det bästa sättet att skapa långsiktig förbättring i ett företag eller ett land? Är det att satsa pengarna på att förstärka toppen? Eller att, precis tvärtom, lägga pengarna på förstärka den svagaste länken av kedjan?
För två år sedan gavs det ut en bok om fotboll, ”The Numbers game”, där de två författarna lägger fram en teori om vad som skapar ett bra lag. Varje lag inom idrott har vad som kan definieras som den starkaste länken och den svagaste länken, ”strong-link” och ”weak-link”.
Basket, till exempel, är en sport där ofta den starkaste länken avgör. Det finns så många möjligheter att göra poäng. Absoluta toppspelare som LeBron James kan i princip ensamma avgöra en match.
Fotboll, däremot, är, ”a weak-link game”. Inte ens de absolut bästa spelarna – Messi, Ronaldo, Zlatan – kan ta bollen på egen planhalva och själva göra mål. Modern fotboll är så tajt att det i stället ofta är misstagen som avgör. Det lag som gör minst antal misstag vinner matchen.
Det är därför snarare kvaliteten på den svagaste länken – säg den tionde eller elfte bästa spelare i laget – som avgör i fotboll. Det är där det ger allra mest effekt om man förstärker.
Teorin om ”weak-link” kan även användas till utbildning och samhällsbygge.
Sommarens mest glädjande nyhet är att journalisten och mästeranalytikern Malcom Gladwell startat en podd, ”Revisionist History”.
Jag lyssnade på ”Revisionist History” under långa promenader i vildmarken i Ojai Valley, Kalifornien. Om det funnits stegräknare även för tankars vandring hade dessa promenader gett sommarens högsta stegantal.
Avsnitt fyra, fem och sex av sin podd använder Malcolm Gladwell till att göra en triptyk om amerikansk utbildning. En närstudie av föreställningen om att det amerikanska systemet, med sina stipendier, ger alla smarta elever, oavsett inkomstgrupp och bostadsområde, lika stor chans att lyckas i skolan.
Malcolm Gladwell utgår från den nämnda fotbollsbokens teori om ”strong-link” och ”weak link” och spinner vidare på det.
Vad get gäller utbildning så agerar USA i dag inte som i fotboll utan som i basket. Överlägset mest resurser används till att förstärka toppskiktet, att göra den redan starkaste länken ännu starkare.
När filantroper skänker hundratals miljoner hamnar pengarna i 99 fall av 100 hos de elituniversitet som redan har flest pengar. Men hur bra är detta egentligen för USA som land, USA som lag?
Malcom Gladwell, med sina typiskt atypiska associationskedjor, kastar in en annan jämförelse. Om man i morgon fick tillgång till 50 miljarder kronor till att förstärka amerikanskt passagerarflyg, hur skulle man få de pengarna att göra mest nytta?
Att satsa på att göra de redan bästa flygplatserna, till exempel Denver, ännu bättre? Eller att satsa på att förstärka notoriskt slitna flygplatser som LaGuardia och JFK?
Men som det ser ut inom utbildning i dag – pengarna går till Denver.
I podden intervjuas en pojke, ett matematiksnille, från ett av Los Angeles värsta områden. Pojkens historia visar att även om han får bättre betyg än de andra medel- och överklassbarnen i skolan, så gör systemet i dag att hans uppförsbacke blir orimligt/omöjligt brant.
Malcolm Gladwell detaljsynar maten på två elituniversitet och kritiserar inte den skola som har sämst mat utan den som har bäst mat. För vad är moraliskt mest rätt? Att se till att studenter får äta gourmetmat eller att i använda samma pengar till att ge plats åt fler studenter från låginkomstbakgrund?
Vad som ger sådan kraft åt Malcom Gladwells undersökande journalistik är varifrån den kommer. Han är ingen vänsterdebattör som skriver på kultursidor för de som läser kultursidor.
Han kommer från en konservativ bakgrund, beundrade Reagan under sin egen skolgång. Hans böcker betraktas som affärslitteratur. Han läses av alla höjdare inom politik och näringsliv, inklusive de som skänker pengar.
När Malcolm Gladwell på Twitter kritiserade Stanford så blev han uppringd av Stanfords rektor som ville bjuda honom på lunch. En möjlighet Gladwell använder till att i podden grilla den annars unisont hyllade rektorn.
Det är också intressant hur Malcolm Gladwell använder poddformatet.
I sina artiklar i The New Yorker och sina böcker har han en mer neutral och stram berättarröst. I podden är han mer personlig, hörbart argare. Det är mindre rödpenna i manus, mer rött i ansiktet. Han har sagt att vad som fick honom tacka ja till att göra en podd var möjligheten att ”få folk att gråta”.
Det är också en ren njutning att höra någon utforska ett forum där det ännu inte finns några kreativa begränsningar. Det sjunde avsnittet – efter de tre avsnitten med politiska käftsmällar – är en analys av en misslyckad låt från Elvis Costellos sämsta album som mynnar ut i varför denna låt hjälper oss att förstå Cézanne som konstnär.
(slut)
Weekend 12 augusti
GRADVALLS VAL
BIO
”The Lobster”. Slutligen: en film som inte liknar någon annan film du tidigare sett. Isande satir om vår tids besatthet av tvåsamhet. Som om Buńuel hittat ett opublicerat manus George Orwell skrev mellan ”Djurfarmen” och ”1984”.
KONSERT
Rome, Stockholm 21/8 och Göteborg 22/8. Ljudet av Europas döda tvilling. Industriell folkmusik. Thåströms samtida favoritartist, Luxemburg-bandet Rome, kommer äntligen till Sverige. Thåström i publiken. Kanske på scenen.
TV
”Stranger things”, Netflix. Sociala medier sommaren 2016 har dominerats av två saker: Pokémon Go och denna tv-serie om utspelas 1983. Som en gotisk ”ET” med soundtrack av Joy Division och Echo & the Bunnymen.