Skivrecensioner, DI Weekend

Skivrecensioner

Kent
Då som nu för alltid
RCA
Betyg: 5

Kent tar farväl med en italiensk film.

Kents sista album för tankarna till både Ettore Scolas ”Vi som älskade varandra så mycket” (1974) och Paolo Sorrentinos ”Den stora skönheten” (2013).

En tillbakablick på ett liv passerat. En historia om vänskap, kärlek, hedonism, ilska, svek. En uppgörelse med drömmar, ideal.

Allt skildrat med ett bultande hjärta och ett ansikte som vänder bort blicken för att inte visa tårar. Första gången man lyssnar är albumet nästan bedövande melankoliskt. Som ett Rom strax före gryningstimmen när alla somnat.

I hörlurarna träder sedan detaljerna fram efterhand. Melankolin klingar av, ljuset tränger igenom och precis som hos Scola och Sorrentino finns en slutscen som ändå andas hopp och påminner om vad livet går ut på.

Det har talats mycket om Kents texter och känslostormar, men vad vi talat för lite om är precisionen i melodierna och produktionen.

Kent började som ett gitarrockband men har genomgått en utveckling som saknar motsvarighet hos amerikanska och engelska motsvarigheter.

Där andra rockband nöjer sig med vers-refräng-vers, komplett med ös och volym, är Kents låtbytten mycket mer intrikata. Precis som hos andra moderna melodimästare som Max Martin och Shellback dyker det hela tiden upp andra melodier ovanpå grundmelodin, nya överraskande slingor, fler hooks än man kan räkna.

Kent använder också programmering lika raffinerat som Jamie xx och Drakes producent Noah ”40” Shebib.

Jämför med kollegor till Kent som Radiohead och U2 vilka på olika sätt har försökt förnyat sig under resans lopp – Bono talade på 1990-talet om att rock måste började konkurrera hiphop och R&B i konsten att göra listettor – men inte har lyckats vara kvar i händelsernas centrum på samma sätt som Kent.

Det är också det mest imponerade av allt med denna svanesång. Kent låter i dag som ett yngre band än på debuten för 21 år sedan.

Jan Gradvall

James Blake
The colour of anything
Polydor
Betyg: 2

The xx:s två album från 2009 och 2012. James Blakes två första album från 2011 och 2013. Dessa album har byggt huset vi i dag bor i. Dessa britters ljudundersökningar och elektroniska minimalism – utnyttjandet av tomma ytor – har haft ett enormt inflytande över den musik vi hör i dag, både inom popmusik och svart amerikansk R&B och hiphop.

27-årige James Blakes problem är att när han på sitt tredje fortsätter att gräva på samma ställe, så låter han inte längre som ett original utan som en kopia bland kopior. Pärlor finns men man saknar en redaktör med rödpenna. Någon som strukit ned dessa 73 minuter till hälften och mixat om. Någon som påmint om vikten av just de tomma ytorna.

Jan Gradvall

The Jayhawks
Paging Mr Proust
Sham/Border
Betyg: 2

Den genanta titeln är talande. På spaning efter den relevans som flytt.

Jan Gradvall

Ben Watt
Fever dream
Unmade road
Betyg: 4

Medan Tracey Thorn börjat etablera sig som en av Englands bästa skribenter, gör andra halvan av avsomnade Everything But The Girl egensinniga soloalbum långt utanför rampljuset. Precis som på den lysande och totalt förbisedda föregångaren ”Hendra” gör Ben Watt tillsammans med Bernard Butler (den begåvande i Suede) organisk, urengelsk, gitarrvävd musik – närmast intensivt omodern – som slår sig ned under samma korkek där Robert Wyatt gjorde sina vackraste album.

Jan Gradvall