Krönika, DI Weekend

Weekend 13 maj

Krönika

Jan Gradvall

Vem är världens just nu främste levande författare? För mig är svaret självklart: Don DeLillo.

Terrorism. Television. Informationsstress. Kändisskap. Undergångsromantik. Naturkatastrofer. Religiös fanatism. Ekonomiska härdsmältor. Den amerikanska drömmen och mardrömmen. Allt det som dominerar vår tid har Don DeLillo under 45 år skildrat sina romaner.

Don DeLillo, som i höst fyller 80, är ständigt aktuell i diskussioner om Nobelpriskandidater.

Med sin nya roman ”Zero K”, en bok som ges ut på svenska i oktober med titeln ”Noll K” (Albert Bonniers Förlag), visar Don DeLillo att hans röntgenblick är intakt.

Don DeLillo äger ingen mobiltelefon, han använder inte mail, han skriver på en akustisk skrivmaskin, han ser på kvällsnyheterna på tv, han går till fysiska biografer och gallerier. (Film och modern konst är viktiga influenser i hans författarskap.)

Hans sätt att skriva är att han närmast skulpterar fram meningar och tankegångar. Han skriver med ett extremt brett radavstånd, han skriver endast stycke per A4-papper.

Jag har själv hållit i hans manuskript. När jag för några år sedan gjorde reportage om världens förnämsta litterära arkiv, Harry Ransom Center i Austin, var det Don DeLillos lådor jag bad att få öppna. Att han placerat sitt arkiv i döda poeters sällskap medan han själv fortfarande är i livet är typiskt Don DeLillo.

Det är också kännetecknande för temat i den nya romanen.

”Everybody wants to own the end of the world”. Det är romanens första mening.

Den skulpterade meningen hänger där – typograferad kursivt – som en förtext till den film som kommer. Jag läser meningen flera gånger innan jag går vidare.

Alla vill äga slutet på världen. Alla vill äga hur världen slutar. Jag hinner tänka både på IS, självmordsbombare, förstörelse av världsarv, remaken på undergångsfilmen ”Independence Day”, en popsång av REM och läkaren Paolo Macchiarini, för övrigt en typisk Don DeLillo-karaktär.

”Zero K” tar sin början på en anläggning i en avlägsen del i det forna Sovjetunionen. En son kallas till sin far.

Pappan är miljardär, känd, varit på omslaget till Newsweek. Pappan har finansierat en anläggning där döende människor kan frysas ned, med förhoppning om att tinas upp någon gång i framtiden.

En förebild till anläggningen finns redan i verkligheten. I Arizona finns Alcor Life Extension Foundation där 144 kroppar just nu förvaras i flytande kväve.

Miljardären är på plats med sin dödssjuka fru, men berättar för sonen att han själv – trots att han är fullt frisk – bestämt sig för att göra sin fru sällskap.

Sonen ser det som att hans pappa blivit hjärntvättad. Pappan ser det som en möjlighet, en ”transition to the next level”.

Som återfödd kan du dessutom vakna upp med förbättrat minne. Vill du vara en sådan som har läst Ibsen, alla ryska klassiker, någon som kan din Wittgenstein och Bach? Allt går att ordna med nanoteknologi.

På anläggningen finns bildskärmar, ljudlösa, som visar undergångsscener: tsunami, skogsbränder, byar som sväljs av jordskred, munkar som bränner sig själva, förgiftade moln (ett motiv som känns igen från ”Vitt brus”), scener från aktuella krig.

Döden porträtteras närmast som en befrielse.

Som Kent sjunger: vi ska alla en gång dö. Så varför inte checka ut lite tidigare och välja möjligheten till evigt liv?

Har Don DeLillo med ”Zero K” gjort sin ”Blackstar”? Är det här också hans eget farväl?

När man läser Don DeLillo förändras en blick på samtiden. Influenser från honom dyker upp överallt. David Foster Wallace hade Don DeLillo som en tidig idol och brevväxlade med honom. De breven finns med i de 125 lådorna i det litterära arkivet i Texas.

Alex Garlands briljanta film ”Ex Machina”, med Alicia Vikander i rollen som robot, kunde ha varit en Don DeLillo-historia.

Don DeLillo är som mest Don DeLillo när han betraktar helt vardagliga saker men beskriver dem kliniskt.

Varje gång jag köper rostat bröd kommer jag framför att tänka på denna mening från ”Zero K”: ”I eat sliced bread because I can make it last longer by refrigerating it”.

Till och med ens lokala ICA, med sina bårhusliknande ljusrör i taket, blir efter en Don DeLillo-roman en plats där man tänker på livslängd.

I romanens slutskede finns ett kort stycke, en enda mening, som beskriver en hissfärd. Vad Don DeLillo ser när han åker hiss: en sluten box där vi är ensamma tillsammans.

I ”Zero Z” finns också en beskrivning av en flygplats.

Vi står där väntade i kön. Vi håller våra skor i händerna. Vi lägger våra metallsaker i en grå låda. Vi höjer armarna och låter vår kropp genomstrålas av radioaktivitet.

Och det enda vi gör, under hela den process, är att intensivt inte tänka på vad vi gör och varför vi gör det. Vi ska alla en gång dö.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

RADIO
”Vetenskapsradio Forum”, P1. Inget löst tyckande, kondenserad kunskapsförmedling. Programledaren Urban Björstadius om forskning inom filosofi, psykologi, antropologi, etnologi. Avsnittet ”Historien om totempålen”, allmänbildning som bäst.

DELILLO
Don DeLillo, ”Vitt brus” (Modernista). Vad ska man börja med om man vill ge sig in i Don DeLillos värld? (se krönikan) ”Vitt brus” från 1985 är hans mest kända och älskade roman, nyligen återutgiven i Sverige. Om konsumism, dödsskräck, kärlek.

DISCJOCKEY
Larry Levan, ”Genius of time” (Universal, dubbel-cd). Titeln är väl vald: Levan var inte bara ett geni för sin tid, utan tänjde på tidsuppfattningen med sina discomixar. Lektion i produktion, pausering, strävan efter det perfekta ljudet.

+

BONUS NR 1:

Jessica Williams (”The Daily Show”) och Phoebe Robinson (”Broad city”) är två av de skarpaste manusförfattarna inom amerikansk tv just nu.

Att de båda är svarta och kvinnor hade egentligen inte varit viktigt att påpeka –om det inte hade varit för att det är utifrån just den erfarenheten de bygger upp alla sina skämt och spaningar.

Vid sidan av sitt arbete för tv har Jessica Williams och Phoebe Robinson börjat göra en podcast tillsammans. De bandar två gånger i veckan på en livescen i Park Slope, Brooklyn, och bjuder in ståuppkomiker som gäster.

Därefter klipper de ihop till en väldigt underhållande podd.

För den som på något sätt arbetar med språk är deras podd en guldgruva som inspiration. De uppfinner hela tiden nya uttryck.

Det andra avsnittet har som tema att duon utsätter sig för något ”som inga andra har svarta kvinnor någonsin har gjort förut”. Att gå på konsert en Billy Joel-konsert.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

I tio år var Justin Tranter känd som sångare i glamrockband Semi Precious Weapons. Bandet var förband på Lady Gagas världsturné 2009-2011, men något genombrott kom aldrig.

Efter att bandet bytt skivbolag fyra gånger var Justin Tranter urless på hur han mottogs i branschen: ”Minst en gång i veckan bad folk mig att vara lite mindre gay”.

Justin Tranter har nu i stället bytt till ett skrå där färre bryr sig om ens sexualitet och framtoning: låtskrivarbranschen.

Tillsammans med sin låtskrivarpartner Julia Michaels hare Justin Tranter skrivit ”Sorry” åt Justin Bieber, en av de största låtarna i världen det senaste året.

Justin Tranter har också börjat skriva tillsammans med kretsen runt Max Martin. Till Billboard säger Tranter att hans tid som sångare i ett band – en erfarenhet han delar med Max Martin och Shellback – är en bra bakgrund för att lyckas som låtskrivare: båda världarna bygger på samarbeten.

Tillsammans med en rad svenskar har Justin Tranter varit med och skrivit låtar som ”Hands to myself” med Selena Gomez, ”Cake by the ocean” med DNCE, ”Love myself” med Hailee Steinfeld samt alla låtar på Gwen Stefanis nya album.

Jan Gradvall