Krönika, DI Weekend

Weekend 29 april

Krönika

Jan Gradvall

När man köper popcorn på bio får man salta själv. Man greppar saltkaret och öser på som man själv vill ha det.

Så har det nu även blivit med siffror i media. Alla greppar just nu saltkaret och strör över siffror efter eget behag.

Förra veckan inträffade statistikredovisningens Woodstock. En händelse som i historieböckerna kan bli inskriven som en kulmen på en världsfrånvänd era. Hippies dansade i lera. Dagens startups rullar sig i siffror.

Resumé publicerade då ett utdrag från en pressrelease från Bonnierfinansierade mediesatsningen KIT med rubriken: ”Vi når 600 000 per dag”.

Vad menades egentligen med denna siffra? Tidningen Journalisten fyllde på med en ännu mer vilseledande rubrik – ”600 000 läser KIT varje dag” – men det visade sig snabbt att 600 000 inte handlar om antalet läsare.

Eller ens människor. Exakt vad det handlar om är fortfarande inte klarlagt.

När siffrorna ifrågasattes av branschkollegor, försvarade sig två av KIT:s tre grundare, Fredrik Strömberg och Robert Brännström, med en tirad av argument som:

1. ”Sättet vi gör det på är att vi datasätter innehåll på ett mycket annorlunda sätt” 2. ”FB-reach är nettoräckvidd, eftersom de räknar individer och inte browsers”.
3. ”Men KIA-världen bygger ju på en displayvärld”.

Allt detta kryddat med begrepp som Ezylinsights och ”ration organisk/köpt räckvidd”.

Tonen i deras svar var irriterad. Vi som ifrågasätter – vi ifrågasätter för att vi är lite för dumma. Vi förstår inte hur det fungerar i den nya medievärlden.

Samtidigt är KIT inte ensamma i att handskas med siffror på det här sättet. Hela branschen, inte minst dagstidningar, skickar i dag ut siffror där någon varit framme med saltkaret.

Ett sätt att försöka förstå vad som påstås i alla pressreleaser är att gå till bokhyllan.

I HC Andersens ”Kejsarens nya kläder” från 1837 använder skräddarna ett ”magiskt tyg” som gör att mindre begåvade personer inte kan se det. Retoriskt är det bara att applådera. En argumentation som användes flitigt under millennieskiftets IT-boom.

En annan bok jag plockar ned är George Orwells roman ”1984”. Den mest bortglömda men i dag viktigaste delen av romanenen är efterordet.

Efterordet är helt apart från romanen i övrigt. Det är skrivet i förfluten form, daterat någon gång efter 2050 (Orwell lämnar detta oklart) och utformat som en slags essä om det nyspråk som blivit det officiella språket i den nya världen

Det mest effektiva sättet att få sin vilja igenom i ”1984”-världen är att långsamt och metodiskt ändra på språkets mening så att avvikande åsikter inte längre kan uttryckas. Så att sanning blir något subjektivt. Syftet med nyspråk är, skriver Orwell, ”att göra alla andra former av tankegångar omöjliga”.

Nyspråk och nymatematik kan användas till mycket. Vid Essingeleden passerar 180 000 bilar per dygn. Grattis, ni som har hängt upp reklamskyltar där. Ni kan nu säga att ni har över en miljon läsare i veckan.

KIT fokuserar på sociala medier. Jag har 82 000 följare på Twitter. (KIT har 7 000.) Jag är frestad att använda KIT-matematik för att visa hur många utsålda Camp Nou som nås av min Cherrie-recension denna vecka, men är samtidigt övertygad om att KIT skulle hävda att jag räknar på fel sätt. ”Vi satsar mest på Facebook”.

Så är 600 000 en falsk siffra? Nej, den är helt korrekt. Det är också detta som är KIT:s främsta tillgång: de har förstått exakt hur den moderna medievärlden fungerar.

Financial Times hade förra veckan en mycket intressant artikel om hur politiker förgiftat statistiken.

Ed Miliband hävdar att människor i Storbritannien fått 1 600 pund mindre om året, samtidigt som David Cameron hävdar att 94 procent av arbetarklasshushållen fått det bättre. Och båda har helt rätt.

Skillnaden beror bara på vad man egentligen räknar. Hur man saltar.

Financial Times citerar en essä av Princeton-filosofen Harry Frankfurt med titeln ”On bullshit”.

Vad är skillnaden mellan en lögnare och en bullshitter? Frankfurt kommer fram till att medan en lögnare bryr sig om sanningen – så mycket att hen försöker dölja den – så bryr sig bullshittern inte alls. Allt bullshittern är intresserad av är att hitta de argument som passar

Financial Times slutsats efter att tagit del av vår tids sifferdominerade utspel i media: ”Bullshit is on the rise”

Det fanns en tid när politiker och företagare inte använde sig lika mycket siffror i sin argumentation. När Ronald Reagan krossade Jimmy Carter använde han inga siffror alls. Allt Reagan sade till väljarna var: ”Fråga dig själv. Har du det bättre nu än för fyra år sen?”.

Ju starkare innehåll, desto mindre behöver man siffror för att bevisa sin relevans.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BOK
Maja Säfström, ”Fantastiska fakta om djur” (Natur & Kultur). Flugor känner smak med fötterna. Havslädersköldpaddor kissar genom munnen. Målgruppen för illustratören Maja Säfströms vackra faktabok är 3-6 år. Plus jag.

VINYL
Lars Färnlöf, ”The Chameleon”. Raritet från 1969, pressats upp på nytt till Record Store Day. Jazz som låter som en Beppe Wolgers-humla. Mer nygammal vinyl: missa ej heller Anders Burman-producerade ”Cornelis sjunger Taube”.

KONSERT
Selvhenter, Fasching, 29 april. Äntligen chans att se ett av Nordens mest explosiva band på scenen. Fem danska kvinnor som suddar ut gränsen mellan frijazz och punk. Arrangerat av utmärkta ”Jazz är farligt.

BONUS NR 1:

Följ Liz Garbus. Det är en bra regel för att hitta pärlorna i överflödet av dokumentärfilmer.

Hennes filmer sticker alltid ut. Smarta, genomtänkta, vassa men samtidigt ödmjuka. Alltid med oväntade infallsvinklar och ämnesval.

Liz Garbus har gjort filmer som ”Bobby Fischer against the world”, ”Killing in the name” (om islamistisk terrorism) och nu senaste den Oscarnominerade Nina Simone-dokumentären ”What happend, Miss Simone?”.

Hennes nya film heter ”Nothing left unsaid” har just haft premiär på HBO Nordic.

Filmen är gjord tillsammans med tv-ankaret Anderson Cooper, känd för sin rapportering från Katrina-katastrofen. ”Nothing left unsaid” handlar om relationen mellan Anderson Cooper och hans mamma, 92-åriga Gloria Vanderbilt.

Det är en osannolik historia. Gloria Vanderbilt blev som barn föremål för en dragkamp mellan två av USA:s rikaste familjer. Hennes har präglats av glamour, konst och personliga tragedier lika ofattbara som rikedomarna.

Titeln syftar på ambitionen att göra en dokumentation om deras liv där absolut ingenting förblir osagt – nothing left unsaid – dem emellan. iz Garbus ser till att de håller det löftet.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Om ”Nothting left unsaid” (HBO Nordic) är den ena måstedokumentären denna månad, så är K-Special om ”Hannah Arendt – omstridd filosof” (SVT Play) den andra.

Judiska Hannah Arendt var elev till Martin Heidegger och flydde från Tyskland 1933.

När israelisk säkerhetstjänst spårade Adolf Eichmann i Argentina 1960, tog honom med till Jerusalem för rättegång, var Hannah Arendt på plats, utsänd av The New Yorker, för att bevaka rättegången.

Hennes reportage, samlade i bokform, var inte vad Israel och judiska överlevare väntade sig. Hannah Arendt beskrev Eichmann som en löjlig, utbytbar figur och myntade uttrycket ”den banala ondskan”.

Hannah Arendts filosofiska analyser – om faran med ideologier, om att ondskan bor i klichéer, om hur flyktingar alltid blir avhumaniserade – är isande aktuella i dag. Man pausar uppspelningen gång på gång.

Regissören Ada Ushpiz har också grävt fram unika arkivbilder från andra världskrigets början och slutskede, från koncentrationsläger, från rättegångar (även den mot Göring) som sällan eller aldrig tidigare visats i tv.

Jan Gradvall