Till minne av Prince

Historien om Prince slutar inte med hans död. Publicerat på DI Weekends webb 22/4 2016 dagen efter dödsbeskedet.

Prince

Text: Jan Gradvall

Popmusikens största förnyare präglade var sitt decennium. Beatles på 1960-talet. Bowie på 1970-talet. Prince på 1980-talet.

Att Bowie och Prince båda nu gått bort inom loppet av några månader lämnar ett svart hål i populärmusiken.

Samtidigt är det uppenbart hur dessa artisters musik och karriärer fortfarande används som förlaga för dagens artister.

De allra största artisterna i Nordamerika just nu – Beyoncé, Drake, Kanye West, Justin Bieber, Rihanna – hade inte låtit som de gör utan Prince.

De ledande svenska artisterna – Seinabo Sey, Zara Larsson, Tove Lo, Lorentz, Robyn – vandrar i fotspår upptrampade av Prince.

Precis som Bowie så förkroppsligade Prince begreppet gränsöverskridande. Han suddade ut gränsen mellan maskulint och feminint, mellan synd och religion, mellan privat och politiskt.

På omslaget till albumet ”Dirty Mind” står han iklädd svarta trosor och en trenchcoat. Det var inga skivaffärer som skyltade med det.

Enligt en logik som enbart är möjlig för Prince blev han senare medlem av Jehovas vittnen och gick runt och knackade dörr och sålde Vakttornet. Prince-fans blev chockade när de såg vem som ringt på dörren.

Medan Bowie hämtade influenser från svart och funk hämtade Prince influenser från vit new wave och synthpop.

Radiolandskapet i USA var länge extremt segregerat. Soulstationer spelade enbart svart musik. Rockstationer spelade enbart vit musik.

MTV var vid starten 1981 en del av detta segregerade musiklandskap och vägrade i flera år att visa videor med svarta artister.

De som till slut bröt ned den vallen var Prince och Michael Jackson. Inte för att MTV insåg att deras musikpolicy var rasistisk, utan för att låtarna med Prince och Michael Jackson var så fruktansvärt bra att precis alla i alla läger krävde att få höra dem.

Prince var också ensam om att i sin position som världsledande artist lyfta fram kvinnliga musiker. Stommen i hans band bestod av Sheila E på slagverk och trummor och Wendy & Lisa på klaviatur och gitarr.

När Prince senaste – förlåt, sista – gången spelade i Sverige för tre år sedan kompades han på Sthlm Music & Arts av en stenhård rocktrio med tre kvinnor.

En stor del av publiken gick när de inledde med en timmes långt Jimi Hendrix-mangel.

Jag tror jag såg alla konserter Prince gjorde i Stockholm under sin storhetstid på 1980-talet. När jag går på konserter i dag är Prince och Bruce Springsteen fortfarande mina måttstockar för vad en scenshow kan innehålla och vad artisteri innebär.

Samtidigt kan man trösta sig med att historien om Prince inte slutar nu med hans död.

Prince kommer att gör sällskap med 2Pac och Bob Marley som en artist fortsätter att släppa nya album från graven. Kanske till och med i decennier framåt.

För några år sedan träffade jag under festivalen by:Larm i Oslo världens kanske främste Princekännare, engelsmannen Matt Thorne, utbildad vid Cambridge.

I sin tegelstensbok ”Prince” (Faber and Faber) från 2013 går Matt Thorne igenom samtliga låtar som Prince under 35 år gett ut. Och inte gett ut.

I boken skriver Matt Thorne om musikhistoriens mest mytomspunna arkiv, The Vault. I detta valv i Minneaplost förvarar Prince alla de låtar, album och videor han inte gett ut.

Prince gick själv dit och botaniserade regelbundet. Flera av de bästa låtarna på hans sentida album kommer i själva verket från The Vault.

Andra har läckt ut som bootlegs och gett näring till besatta fans.

Graden av Matt Thornes fanatism var imponerade. När jag träffade honom berättade han att när Prince 2007 gjorde sin historiska svit med 21 (!) utsålda spelningar på O2 Arena i London så var han på plats vid 19 av dem.

Hans kommentar till detta: ”Jag grämer mig fortfarande över de två jag missade”.

(slut)