Till minne av Lars Gustafsson: Därför ska ingenjörer läsa Platon

Ett försök till serveäss på Gustafssons vis. Publicerat på Expressen Kultur 5 april 2016, dagen efter dödsbeskedet om Lars Gustafsson.

Lars Gustafsson

Text: Jan Gradvall

Hur sammanlänkad är den kultur som föds i en stad med själva staden? Hur kan ett universitet påverka det övriga kulturlivet i en stad?

För åtta år sedan sökte jag ett stipendium från Publicistklubben för att få resa till Austin, Texas, och studera dessa samband.

Det är det enda stipendium jag fått beviljat. Det var också en slug ansökan, fylld av ord jag knappt själv förstod.

I själva verket försökte jag i ansökan maskera mina två huvudsyften med drömresan.

1. Jag ville äta burritos och dricka mexikanskt öl under rosa aftonhimmel i Texas.
2. Jag vill träffa Lars Gustafsson.

Ingen svensk roman har borrat lika djupt i mitt hjärta och fått mig att se lika ljust på livet som Lars Gustafssons ”Tennisspelarna”.

När jag läste om ”Tennisspelarna” insåg jag också att de strukturer och de satsningar på kultur som Lars Gustafsson beskrev i 1970-talets Austin, hade lagt grunden till stadens ledande position i dag.

Att en stad, mitt i sjulitershattarnas Texas, plötsligt har blivit centrum för musik, film, högteknologi och progressivt tänkande är helt osannolikt men samtidigt ingen tillfällighet.

Inför avresan kontaktade jag Lars Gustafsson.

Han var nyligen hemkommen efter över 20 år som professor på University of Texas i Austin och tog generöst emot i sin nybyggda lägenhet i Hammarby Sjöstad.

Under ett par timmar gav Lars Gustafsson mig hela stadens moderna historia. Hur smart oljepengarna använts. Hur Texas historia syn på sin egen position i USA – en självständig stat – bidragit till satsningen på ett mycket starkt universitet.

Professor Gustafsson undervisade i Austin i filosofi och germanska studier.

Att universitet även på alla andra positioner hade flugit dit och anställt de främsta begåvningar från hela världen ger en bild av skolan i X-Men. Professor Gustafsson som Professor X.

I sin lägenhet försvann professorn ibland iväg på stickspår där jag hade svårt att dölja att jag inte hängde med. Hans långa utläggning om tyska matematiker passerade ett par decimeter ovanför mitt huvud.

Men han var väldigt generös och gav mig telefonnummer till olika professorer jag absolut måste träffa.

Inspirerad av mötet med Lars Gustafsson blev jag mycket ambitiösare under min stipendieresa än jag egentligen haft för avsikt att vara.

Under min vintervecka i Austin besökte jag olika fakulteter, bibliotek, konsthallar, litterära arkiv, gjorde dussintals intervjuer.

Eftersom jag inte har körkort lånade jag en cykel på hotellet och cyklade runt i Texassolen – precis som professorn i ”Tennisspelarna”.

Jag avstod dock från att under mina cykelfärder sjunga delar ur Wagner-ringen.

Mötet med Professor Gustafsson stannade kvar.

Tre år senare skrev jag en krönika i Dagens Industri om kulturlösheten i näringslivet.

Jag inledde texten med att citera musiken Tomas Andersson Wij som på Twitter berättade om en bankchef i Paris han just ätit lunch med.
Bankchefen berättade att i Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän.

– Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion.

Den krönikan blev min kanske mest spridda någonsin. Den citerades på ledarsidor, i tal i Almedalen. Jag inbjöds till och med att tala om den under en temadag om utbildning i Riksdagen.

Ingenting av detta hade hänt utan Lars Gustafsson. Det var hans lärdomar jag förde vidare texten.

På University of Texas finns en satsning, Plan II Honors Program, som går ut på att studenter genom hela skolgången parallellt med sina huvudval måste fortsätta studera litteratur, filosofi, ”the arts”, samhällskunskap, matematik och naturkunskap.

Genom denna interdisciplinära satsning vill skolan erbjuda ”frihet att passera gränser” mellan olika ämnesområden, något som en satsning på enbart spetskompetens, detta i dag så populära uttryck, inte kan ge.

Plan II-studenter får utforska ”everything that makes us human in the best sense”, från grekiska urnor till de senaste forskningsrönen inom kosmologi.

Lars Gustafsson berättade om att han på en ingenjörsutbildning undervisade i teoretiskt filosofi.

– Även de som ska bli ingenjörer eller revisorer måste ha läst lite Platon.

Avslutningen på min krönika var ett försök att göra ett servess på Gustafssons vis.
Vilka affärsmän kommer man i framtiden tycka är så spännande som människor att man självmant vill bjuda dem på lunch i Paris och diskutera nya idéer?

De som studerat på skolor med samma inställning som University of Texas? Eller de som i likhet med många svenska skolor i dag befolkas av elever som redan vi 16 års ålder valde bort allt som inte intresserar dem?

Ingen har skrivit bättre om utbildning än Lars Gustafsson.

Jag älskar även ”Yllet”, en plågsamt träffande beskrivning av den skola jag gick i på 1970-talet. Komplett med doften från dussintals lovikavantar i ylle som efter rasterna torkar på elektriska element.

Professorn är borta nu. Vi får hålla tummarna för att hans elever för hans superkrafter vidare.

(slut)