Krönika, DI Weekend
Weekend 15 april
Krönika
Jan Gradvall
Dagen då Eleanor Rigby begravs är det ingen som kommer till kyrkan. Father McKenzie skriver på en predikan som ingen hör.
När Paul McCartney i Beatles obönhörligt sorgliga klassiker ”Eleanor Rigby” har målat upp bilden av ungmöns liv och begravning – en kvinna som han föreställde sig som en lågavlönad diskare på ett sjukhus i Liverpool – kommer sedan en refräng som ingen kan skaka av sig.
All the lonely people
Where do the all come from?
All the lonely people
Where do the all belong?
Den brittiska skribenten Olivia Laing missar ”Eleanor Rigby” som exempel, men radar i sin nya omtalade bok ”The Lonely City” (Canongate) upp massor av skildringar av ensamhet i konsten.
Ensamheten är ett av vår tids stora men minst omdiskuterade ämnen.
Sverige har flest ensamhushåll i hela EU. Enligt en siffra från SCB från 2014 är 38 procent av alla hushåll i Sverige i dag ensamhushåll.
Att så få ändå talar om ensamhet beror på att det är laddat och skambelagt. Få ägnar sina uppdateringar i sociala medier åt att illustrera sina mest ensamma stunder.
Just därför har Olivia Laing skrivit en viktig bok. Undertiteln på boken, ”Adventures in the art of being alone”, understryker också att hennes infallsvinklar inte är de vanliga. Ensamhet kan också vara ett äventyr och ett mycket produktivt tillstånd.
Olivia Laing, född 1977, bor i Cambridge, England, men hennes studie handlar om en period då hon bodde i New York och levde helt ensam.
Boken inleds med en scen som förmodligen nästan alla av oss kan känna igen. Sent på kvällen står man helt ensam och tittar ut genom fönstret i en storstad där man inte har några rötter, inte känner någon.
Vad man ser är andra fönster i husen mitt emot, tända och släckta. Olivia Laing skriver att ”staden presenterar sig själv som tusentals olika celler”.
Människorna i de andra fönstren är så nära men samtidigt så långt borta. ”Du kan vara ensam överallt, men det finns en särskild smak till den ensamhet som kommer från att bo i en storstad omgiven av miljoner andra”
När Olivia Laing går omkring på Manhattan – ”en ö av gnejs och betong och glas” – noterar hon ensamheten överallt, inte minst i konsten. Många konstnärer, författare och musiker har utforskat ensamhet på olika sätt.
I boken går hon igenom olika slags konstnärer som på olika sätt skildrat och gestaltat ensamhet i New York: Billie Holiday, Klaus Nomi (förebild för Morrissey och David Bowie), Valerie Solanas och Alfred Hitchcock.
Vad hon framförallt närstuderar är bildkonstnärer. Olivia Laing skriver ett hon förälskade sig i bilder av ensamhet.
En av de hon ägnar flest boksidor åt är Edward Hopper. Hans målningar av ensamma människor i hus eller vid bardiskar är på samma gång både melankoliska och romantiska.
I målningarna hittar hon ”en lindring” hon inte finner någon annanstans.
Hon blir besatt av David Wojnarowicz, en konstnär och aids-aktivist, som skildrade New Yorks gayvärld där ensamma människor som inte känner varandra möts och har sex. Hon går dagligen till arkivet över Wojnarowicz livsverk och lyssnar ljudinspelningar han gjorde under sina promenader.
Även Andy Warhol får stort utrymme i denna studie av ensamhet. Olivia Laing besöker gång på gång Warhol-museet i Pittsburgh och noterar hur Warhol i sin konst ”vakar över på avstånden mellan människor”.
Ensamhet är en nära släkting till depression. Människor går under av ensamhet, många dör lika ensamma som Eleanor Rigby.
Men vad boken ”The Lonely City” visar är att ensamhet också kan vara givande.
Virginia Woolf beskriver i sina dagböcker från 1929 ett tillstånd av inre ensamhet som hon liknar vid sång. Ensamhet som någonting gåtfullt och vackert som talar till oss – sjunger för oss – från en annan dimension av verkligheten som vi annars inte har tillgång till.
En radikal tanke som, ju mer man tänker på den, framstår som sann.
För hur mycket hade vi egentligen kunnat skapa om vi inte tillbringat stora delar av våra liv i ensamhet?
När jag flyttade till Stockholm levde jag helt ensam de första åtta åren. Då ville jag till varje pris byta bort den ensamheten. Nu inser jag att den ensamheten även bidrog till att bygga det tankepalats (uttryck snott från Sherlock Holmes i BBC-serien) som jag har tillgång till i dag.
I boken citeras en låt från Dennis Wilsons soloalbum ”Pacfic ocean blue”, ett album han gjorde när Beach Boys höll på att falla isär. Olivia Laing lyfter fram en textrad hon älskar: ”Loneliness is a very special place”.
Vad Olivia Laing kommer fram under sin långa ensamma tid på Manhattan är att ensamhet också är en stad. ”Loneliness, I began to realise, was a populated state: a city in itself.”
För ingen är ensam om att vara ensam. Ensamhet är en av Sveriges största städer.
(slut)
+
BIO
”När Marnie var där”. Svårt astmatisk skolflicka, deprimerad och utan vänner, skickas ut på landsbygden för att bli friskare. Studio Ghibli förvaltar Astrid Lindgrens mörkaste stunder. Livsbejakande barnfilm om sinnessjukdom och fosterbarnsproblematik. Oscarnominerad.
REGGAE
Count Ossie & the Mystic Revelation of Rastafari, ”Tales of Mozambique” (Soul Jazz). Återutgivning. Album som 1975 nådde få utanför Jamaica men som nu framstår som en av reggaehistoriens mest magiska inspelningar. Djupt religiös, nedrökt transmusik.
LÅT
Drake, ”One dance”. Drake har just nu en position i populärmusiken som påminner om den Prince hade på 1980-talet. Låtarna når toppen på listorna samtidigt som de i struktur, ljud, produktion förnyar och bryter mot alla regler. Årets låt.
+
BONUS NR 1:
Nyversioner av klassiska filmer tas sällan emot väl. ”Djungelboken” tycks vara ett undantag. Magin är intakt även i den nya filmen.
Ingenting kan dock överträffas originalet som älskades i Sverige nästan ännu mer än i resten av världen.
3,5 miljoner svenskar köpte biobiljetter till ”Djungelboken”, en siffra varken ”Titanic” eller ”Sällskapsresan” varit i närheten av.
Lp-skivan med ”Djungelboken” låg parallellt på ”Kvällstoppen” i 20 veckor. Ett år efter premiären hade den sålt i 145 000 exemplar.
”Djungelboken” var också en triumf vad det gäller marknadsföring.
I USA hade filmen premiär i oktober 1967. Sverige fick vänta ett drygt år. När den premiärvisades i december 1968 var Gustaf VI Adolf på plats i salongen på Rigoletto och fångades på bild när han klappade en reklambjörn på nosen. (Källa: ”Tusen klassiker”, Norstedts.)
Walt Disney skrev avtal med Örebro-kex som sålde 1,5 miljoner paket Djungelkex. Mazetti sålde en miljon påsar med sega Baloo-björnar.
Sveriges 150 EPA-butiker anordnade också djungelkampanjer med allt från pussel till gnuggbilder.
Walt Disneys dåvarande vd Åke Holm sade till Expressen: ”Till och med bananer blir det rusning efter”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det största snacket bland inköpare inom tv-branschen den här våren har varit den andra säsongen av brittiska ”Happy Valley”. Även inköpare och programläggare på konkurrentkanaler säger: ”Har du sett ’Happy Valley’? Herregud, vad bra”.
Första säsongen av ”Happy Valley” hade premiär på BBC One i april 2014. I Sverige sändes den av SVT i oktober samma år.
Andra säsongen av ”Happy Valley” har just avslutats i Storbritannien och sänds troligen av SVT i slutet av sommaren.
För alla oss som missat serien finns nu en chans att hinna ifatt när Netflix just lagt upp första säsongen.
”Happy Valley” är precis som nästan alla bra engelska och amerikanska serier i modern tid ett exempel på när manusförfattaren inte bara fått skriva utan även rollbesätta och ta alla kreativa beslut. Prisbelönta manusförfattaren Sally Wainwright har till och med själv fått regissera.
”Happy Valley” utspelas i en floddal i västra Yorkshire. Serien handlar om en kvinnlig polis som just börjat komma över sin dotters självmord åtta år tidigare. Hon är frånskild och bor med sin syster, en tidigare heroinist och alkoholist. Allt detta berättar hon redan i den geniala öppningsscenen.
Jan Gradvall