Skivrecensioner, DI Weekend
Pet Shop Boys
Super
X2 Recordings/Playground
Betyg: 2
Tiden går vidare, alla hänger inte med. Det är inte konstigt med det, det har alltid varit så.
Men det blir mer problematiskt när det gäller just Pet Shop Boys.
En duo vars hela idé och värdegrund var att vara emot all slags konservatism – framförallt musikalisk sådan – och som lyfte fram topplisteplaceringar, klubbmusik och unga människors musiksmak som ideal och riktmärken.
I november 2013 var Pet Shop Boys delaktiga i ett upprop om att det var åldersrasism som låg bakom att Radio One inte ville spela deras nya singel ”Thursday”. Pet Shop Boys linje – ”Om vi hade varit Daft Punk hade det inte hänt – visade på en generande brist på verklighetsförankring. Alla under 43 som som lyssnade nsåg varför: låten höll inte måttet.
Att Pet Shop Boys hamnat i bakvattnet i popmusikens utveckling blir ännu tydligare på nya albumet.
Chris Lowe, hjärnan bakom produktion och beats, förhåller sig i dag klubbmusik som Travelling Wilburys förhöll sig till musik från 1960-talet. Allting handlar om referenser till förr i tiden.
Tempoökningar och taktbyten på ”Super” är så övertydliga man ser skolpoliser framför sig med skyltar, STOPP och GÅ.
Neil Tennants sångmelodier är ett fast i ett gammalt melodispråk. Under flera spår förväntar sig att Loa Falkman ska komma in och sjunga ”Symfonin”.
Pet Shop Boys hade en fantastisk period 1985-1993. Under festivalkonserterna i somras blev det tydligt att Lowe & Tennant i dag förvandlas till Status Quo, ett coverband på sig själva.
Jan Gradvall
Primal Scream
Chaosmosis
1st International/Playground
Betyg: 1
I en intervju i NME för ett par veckor sedan sade Bobby Gillespie att musiken har förstörts av digitala plattformar och streaming. Gillespie: ”På 1990-talet kunde vi sälja hundratusentals med art rock-album, men så är det inte längre.”
Sant, så är det inte längre. Men huvudorsaken är inte branschens utveckling utan bristen på samtida kulturell relevans hos Primal Scream och den dramatiskt sjunkande kvaliteten på gruppens musik.
Handuppräckning i klassen. Hur många kan nämna en enda låttitel på något av de sex album som Primal Scream släppt sedan 1997? En kille med pottlugg längst i bänken längst fram, som fått betyget A i poptrivia, räcker upp handen och säger ”Country girl” (från 2006) men sen är det tyst.
Ganska nyligen var jag i Churchills bunker i Whitehall, London. När man idag läser engelsk rockpress, och lyssnar på engelska rockmusiker, känns det som att de har byggt upp en likadan bunker fast för 1990-talet i stället för 1940-talet.
Jan Gradvall
Bassekou Kouyate & Ngoni Ba
Ba power
Glitterbeat
Betyg: 4
Ngoni är ett stränginstrument så litet att det nästan försvinner i händerna på musiker. I händerna på Bassekou Kouyate växer det och blir lika stort som John Lee Hookers gitarr. Eller Jimi Hendrix. ”Ba power” var med på min lista över 2015 års bästa album. I morgon, lördag 2 april, finns det en unik möjlighet att se Mali-stjärnan och hans dynamitband på scenen på Nalen i Stockholm.
Jan Gradvall
Gwen Stefani
This is what the truth feels like
När jag såg No Doubt live någonstans i Stockholm under ska-gruppens storhetstid i mitten på 1990-talet blev jag helt golvad av Gwen Stefanis karisma och scennärvaro. Hon lyste som den perfekta popstjärnan för vår tid. Hennes karriär som soloartist har dock varit alldeles för gles för att befästa det – endast två album från 2004 och 2006 – men tredje albumet innehåller första klassens samtidspop med personliga skilsmässotexter. Tre av albumets bästa låtar är skrivna av svenska duon Mattman & Robin.
Jan Gradvall