Krönika, DI Weekend

Weekend 26 februari

Krönika

Jan Gradvall

Framgång föder framgång. Bevingade ord men det är lätt att misstolka dem.

För vilken typ av personer är det egentligen mest meningsfullt att leta efter på en anställningsintervju. De som kan rada upp ett cv med idel framgångar? Eller de som genom motgångar gång på gång tvingats ompröva och tänka nytt?

Ett exempel på motsatsen till framgångsmyten – att tvärtom motgång innehåller mer kunskap än framgång – kan man just nu hitta i toppen på Premier League.

När fotbollssäsongen inleddes var det absolut ingen som trodde på Leicester. När den 64-årige italienska Claudio Ranieri tränaren tog över Leicester i somras var det ett rejält kliv neråt: den minsta klubb han tränat sedan han ledde Cagliari för tre decennier sedan.

Att lilla Leicester nu fått de förhandstippade mångmiljardklubbarna att bli nervösa anses helt och hållet vara Claudio Ranieris förtjänst.

Så varför var han rätt person för Leicester? För att han tidigare radat upp framgång efter framgång?

Tittar man på Ranieris meritlista inser man att det är precis tvärtom. Hans cv är ett av de skakigaste man sett. Toppar och dalar om vartannat.

Alla kan lära sig något av Ranieris cv, oavsett i vilken bransch man jobbar.

1988-1991: Cagliari. Får tränarjobbet i Serie C-klubben. Vinner serien tre år i rad och tar Cagliari ända upp i Serie A. En dundersuccé.

1991-1993: Napoli. Får ta över precis efter att Maradona lämnat klubben. Når en fjärde plats i serien men Napoli är besviket över uteblivna bucklor.

1993-1997: Fiorentina. Lyfter klubben ur Serie B, skapar ett topplag som vinner Coppa Italia och Supercoppa Italiana. En ny dundersuccé.

1997-1999: Valencia. Första tränarjobbet utanför Italien. Bygger framgångsrikt upp ett ungt lag, når Champions League-plats och vinner Copa del Rey.

1999-2000: Atlético Madrid. Skakig period där klubben brottas med allvarliga finansiella problem. Ranieri avgår själv innan han hinner få sparken.

2000-2004: Chelsea. Tar klubben till en semifinal i Champions League och en final i FA-cupen, men misslyckas med det som är miljardbyggets syfte: att vinna titlar. Efterträdaren Mourinho missar inte ett tillfälle att plåga Ranieri för detta. Ranieri stämplas som en man som är sämst när det gäller.

2004-2005: Valencia. Andra varvet i klubben blir ett fiasko. Får sparken i slutet av säsongen.

2005-2006: Arbetslös.

2007: Parma. Får ett tillfälligt krishanteringsjobb. Kallas in från februari till maj när Parma håller på att åka ut ur Serie A. Klarar uppgiften.

2007-2009: Juventus. Första säsongen relativt framgångsrik, men förlorar sedan förtroendet. Får sparken och ersätts av klubbens ungdomstränare.

2009-2011: Roma. Hans barndomsklubb, den klubb han hållit närmast hjärtat i hela sitt liv. Förbättrar klubbens resultat men inga bucklor. Vinner ett legendariskt derby mot Lazio efter att han vågat bänka Totti och De Rossi i halvtid.

2011-2012: Inter. Skriver på kontrakt till 2013 men får avgå när Inter åker ut i Champions League mot Olympic Marseilles.

2012-2014: Monaco. Lyckas ännu en gång med bravaden att lyfta en klubb från andra divisionen på en enda säsong. Trots att Monaco gör en strålande säsong i Ligue 1 och hamnar tvåa (efter Zlatan) får han ändå sparken.

2014: Grekland. Monumentalt fiasko. Skrivit på tvåårskontrakt men får sparken efter att Grekland förlorar en EM-kvalmatch mot Färöarna.

2014-2015: Arbetslös.

2015: Ranieri har rykte om sig som en föredetting som tappat det. Det enda jobb han får är som tränare för Leicester.

2016: Claudio Ranieri är den mest omtalade fotbollstränaren i världen.

Vad kommer Ranieri att ha mest nytta av när Leicester nu under vårsäsongen ska försöka behålla sin position i toppen? Perioderna i hans liv när det gått bra? Eller perioderna när det varit tungt?

Vi lever i en tid när framgång hamnar mer och mer i fokus. Det vidriga ordet personligt varumärke dyker upp överallt.

Jag har vänner som vittnar om hur det är att söka nytt jobb. De berättar om anställningsprocesser som pågår i veckor, inklusive IQ-tester och psykologsamtal. De oroar sig konstant för om deras cv är tillräckligt imponerande.

Jag lyssnar storögt och skräckslaget. Jag har aldrig haft en fast anställning i hela mitt liv och följaktligen aldrig varit på en anställningsintervju.

Hur skulle jag klara mig i den här världen?

Mina föräldrar var oroliga för mig långt upp i 40-årsåldern för att jag inte hade fast jobb. Att jag intervjuade musiker med konstiga namn som Robert Smith och Mick Jagger kändes inte lika tryggt som att en släkting blivit månadens vitvaruförsäljare.

Det enda jag vet är hur jag skulle resonera om jag själv skulle anställa. Jag skulle vara mer intresserad av de som klarat sig igenom tunga år än de med perfekta cv.

Go Leicester!

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Gåsmamman”, Kanal 5. Har någon skådespelare varit bättre i svenska tv-serier på 2000-talet än Alexandra Rapaport? C More-serien rullar nu på Kanal 5. Kvalitetsmanus signerat två proffs, svensk-norska duon Camilla Ahlgren och Martin Asphaug.

DOKUMENTÄR
”Peggy Guggenheim: Art Addict”, biopremiär i dag. För endast 40 000 dollar byggde Peggy Guggenheim upp en konstsamling som i dag värderas till miljarder. Fascinerande dokumentär om en passionerad samlare med ett osannolikt livsöde.

BOX
The Staple Singers, ”Faith and grace: A family journey 1953-1976” (UMC). En dokumentär – fast enbart i musikalisk form – om den svängigaste familj som levt. Fyra cd-skivor + en vinylsingel. Soul som är granne med Gud.

+

BONUS NR 1:

I en klassisk Monty Pyhton-sketch försöker man överträffa varandra om vem som haft värst barndom. Detaljerna blir bara mer och mer osannolika.

När man i dag hör människor som försöker överträffa varandra i obskyra musikupplevelser går tankarna till denna sketch.

Nya samlingen ”Soul Sek Séga” känns som slutscenen i den Python-sketchen. Soul och funk från Mauritius, inspelad 1973-1979, vem kan slå det?

Men den ultimata musiksnobbrepliken, ”Själv lyssnar bara på Mauritius-funk numera”, är faktiskt befogad.

Ön i Indiska Oceanen, belägen 180 mil rakt österut från Afrika, visar sig ruva på ett fantastiskt musikarv.

Séga är namnet på traditionell mauritisk musik, känd som blues från Indiska Oceanen. Musikgenren föddes under slavtiden och förbjöds av först kolonisatörer och sedan katolska kyrkan.

På 1950-talet blev musiken populär hos den vita aristokratin – och därmed öppnades dörrarna för öns artister. Under 1970-talet började influenser från soul, funk och jazz leta sig in i musiken.

Och glimrande elektriska vinylsjuor spelades in. Singlar nu återupptäckta och återutgivna på kvalitetsbolaget Strut.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2

Hur ska man egentligen förstå Kanye West? Uppmärksamheten kring honom – den oavbrutna mediestormen – måste vara obegriplig för äldre generationer.

Men om man tänker sig forna superstjärnor under väldigt utsatta perioder av sin karriär blir det mer begripligt.

Chuck Berry när han arresterades av polisen 1959. Elvis Presley sittande på toaletten på Graceland 1975. Madonna under perioden runt dokumentären ”In Bed Madonna”.

Skillnaden i fallet Kanye West är att man öppnar toalettdörren till Graceland och räcker över en iPhone.

Sen väller allting fram: en superstjärnas osäkerhet, hybris, ensamhet, glädje och totala brist på verklighetsförankring, allt huller om buller, 24 timmar om dygnet.

Musikhistoriskt befinner sig Kanye West uppe bland de allra största. Men gränsen där hans liv är mer omtalat än hans musik börjar närma sig. En gräns som alla artister förr eller senare når.

Kanye Wests Twitterflöde lyckas just nu med det som hans nyutgivna album har svårt att göra: att trollbinda världen.

Jan Gradvall