Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 5 februari
Rihanna
Anti
Roc Nation
Betyg: 4
När Rihanna 2011 släppte albumet ”Talk That Talk” skrev jag i min recension i DI Weekend:
”23-åriga Rihanna från Barbados tar de två saker hon har emot sig i livet – att hon är svart och kvinna – och använder dem som biobränsle för sin konst. Hon arbetar i Motown-tempo, sex album på sex år. Nya albumet är lika distinkt, kort och sprängfullt med hits som ’Four Tops Second Album’.”
När det 2012 var dags för uppföljaren ”Unapologetic” skrev jag i DI Weekend:
”Den extremt produktiva Rihanna har under perioden 2005-2012 nu gett ut sju album, samtliga högklassiga; ett facit ingen samtida artist kan matcha. Hennes plats i musikhistorien är redan lika orubblig som Bessie Smith, Billie Holiday och Diana Ross.”
Jag citerar mina egna recensioner av två anledningar. Den ena är att påminna om att det på den tiden var kontroversiellt att nämna Rihanna i samma andetag som Bessie Smith.
Många blev upprörda. Rihanna avfärdades länge av många som en ytlig reklamradioartist, Snitten betygen på Rihannas sju första album ligger bland svenska kritiker så besvärande lågt som från 2,4 till 3,4 (källa Kritiker.se). Det är många som borde krypa till korset.
Den andra är att jag i bägge recensionerna noterade hennes sanslösa produktionstakt. Ett tempo som också visade sig ha ett pris.
Efter att Rihanna släppte sju album på sju år har vi fått vänta i nästan tre och ett halvt år på detta album. Blev hon utbränd? Kanske. Gjorde hon uppror mot sin omgivning? Kanske. Tappade hon motivationen? Kanske.
Oavsett vilket har det varit väntan. Rihanna befäster sin position som en av 2000-talets största artister. På nya albumet flirtar hon inte längre med house och utan och söker sig tillbaka sig rhythm & blues. Det låter ledigare, lite skitigare.
De låtar som avslutar albumet hade Amy Winehouse skulle Amy Winehouse velat spela in. Och Bessie Smith skulle ha lagt armen om Rihanna, vinkat in mer vin och pratat om allt de har gemensamt.
Jan Gradvall
Moa Lignell
Ladies Man
Universal
Betyg: 4
När 21-åriga Moa Lignell sitt andra album i slutet av oktober var mottagandet svalare än ljummet. Den enda stora dagstidning som brydde sig om att ens recensera det var Aftonbladet som gav det två plus. Moa Lignell hade hamnat i en uppförsbacke många före detta Idol-deltagare har erfarenhet av.
Tiden kommer ge Moa Lignell revansch. I förrgår inledde en tre månader lång turné där hon är förartist till Melissa Horn. Vad som kommer bli uppenbart för de tiotusentals som på turnén får se henne där är att Moa Lignell kommer bli en stor artist.
Albumet visar på en sällsynt begåvning för melodier och ett sätt att bära dem som för tankarna till James Taylor, Cat Stevens och 1970-talets främsta singer-songwriters.
Jan Gradvall
Bonnie Prince Billy
Pond scum
BBC
Betyg: 4
Det var en kväll så overklig och en konsert så förtrollat magiskt att jag ibland tror att jag bara drömde den: Will Oldman sjungandes barfota vid flygeln i Djurgårdsresidenset hemma hos dåvarande amerikanska ambassadören Matthew Barzun.
Att uppleva Will Oldham, som även gör musik under namnet Bonnie Prince Billy, den kvällen understryker att han bara blir ännu bättre i mer avskalade sammanhang.
Denna samling med inspelningar från den engelske radiolegenden John Peels program samlar låtar inspelade lika enkelt. En lysande outgiven låt, ”Beezle”, och en förstummande version av Prince-låten ”The Cross”, en soulreduktion nedkokad till två 2.07 minuter.
Jan Gradvall