Skivrecensioner, DI Weekend

David Bowie
Blackstar
Sony
Betyg: 4

Den 8 januari 2016 fyller David Bowie 69 år. På sin födelsedag släpper han efter den oväntade comebacken 2013 ännu ett nytt album – återigen totalt oförutsägbart – som befäster hans position som en av tidernas främsta.

Vissa dagar är jag till och med beredd att säga att David Bowie är den störste av dem alla. Det är han och Miles Davis.

I och med att nästa DI Weekend inte kommer ut förrän 15 januari har vi fått tillstånd att recensera albumet redan nu.

”Blackstar”, där titeln egentligen endast skrivs ut som en svart stjärna, är inspelat med en ung, intensiv jazzkvartett, Donny McCaslin Quartet, som David Bowie i fjol hörde spela på en jazzklubb i New York. (Sök på YouTube, finns flera häpnadsväckande klipp.)

Bowie har ända sedan tidigt 1960-tal hämtat influenser från modern jazz: Coltrane som tidig idol, pianospelet på ”Aladdin Sane”, hans livslånga kärlek till saxofon, samarbeten med musiker som Pat Metheny.

På nya albumet är det inte musikstilen jazz som Bowie i första hand varit ute efter utan musikernas virtuositet och fria inställning till musicerande. Tre av de sju låtarna på ”Blackstar” har släppts under 2014: ”Sue (or in a season of crime), ”Tis a pity she was a whore” och titelspåret: långa och vindlande kompositioner, vackra och hårda, tålamodsprövande för många.

Resterande fyra låtar är rent Bowie-guld.

”Lazarus” påminner om The Cure; gotiskt malande, med fantastisk sång: Bowie sjunger lika bra som någonsin. ”Girl loves me” är underbart London-excentriskt, framförd på dialekten polari (se tips under Gradvalls val).

Allting avslutas med balladen ”Dollar days” – en sån där stor Bowie-ballad man aldrig vill ska ta slut – och den euforiskt eklektiska ”I can’t give everything a away”, med jazzmunspel á la Toots Thielemans.

Jan Gradvall

Tribulation
The children of the night
Universal
Betyg: 4

Ett album som varit osynligt på min radar fram till att utmärkta svenska hårdocktidningen Close-Up nyss utnämnde det till årets bästa album. Strålande ensam på gymmet-metal som precis som Ghost (tvåa på tidningens lista) kombinerar dödsmetallens ”jag gurglar med stenar”-sång med riff och orglar som är ett destillat av slitna 1970-talsvinyler med Sabbath, Zeppelin och Purple.

Jan Gradvall

Black Dragons De Porto Novo, Poly Rythmo De Cotonou – med flera
I am drum
Woah Dad!
Betyg: 4

Hiphop har på 2000-talet blivit den mest globala formen av populärmusik. Det finns i dag rappare i alla byar, alla världsdelar, rappare på alla språk.

Den här samlingen, utgiven på Håkan Hellströms nya skivbolag, gör gällande att samma sak en gång kunde sägas om garagerock.

Att artisterna är från Ghana. Madagaskar, Benin (4 av 10 låtar är från Benin), Burkisa Faso och Mali gör att musiken kommer att rubriceras som ”afrikanskt” eller ”world music”, två krystade termer som borde sluta användas (europeisk musik är inte en meningsfull genre att använda).

Men när man lyssnar på musiken står det helt klart: detta är garagerock.

Slamrig musik med kaxiga gitarrer och hårdslående trummisar i fokus. Musik byggd på enklast möjliga riff i samma tradition som ”Louie Louie” och ”Surfin’ bird”. Musik som svänger, kränger och inte ställer några andra krav än att få dricka öl mitt i natten och festa lite längre än alla andra.

Inspelningarna, hittade på vinylskivor och kassetter, är från 1962 till 1980. Musiken som uppstod längs Afrikas kuster blev en mix av lokal musik och sådant som sjömän, framförallt kubanska, tog med sig.

Denna explosiva samling, även utgiven på vinyl, visar att ett land som Benin blev ett Memphis, en plats där svart och vit kultur mixades och skapade något helt nytt och ännu mer vitalt.

Gospel, blues, jazz, soul, country, rock’n’roll, surfrock västafrikansk highlife, kongolesisk rumba; allting blandades på ett sätt som skulle få Björn Söder att slita sitt hår, om han hade haft något.

Jan Gradvall