Krönika, DI Weekend
Weekend 23 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Familjen Flinta premiärvisades i SVT 1961. En genial tecknad serie om en stenåldersfamilj som fått evigt liv.
Vinjetten till ”Sopranos”, där vi får se familjefadern Tony Sopranos åka bil hem från jobbet, är en pastisch på vinjetten till ”Familjen Flinta”. Fred Flintstone och Tony Soprano är också rätt lika till utseendet.
Vad svenska tittare dock inte hade en aning om när Familjen Flinta visades – förmodligen inte heller någon på SVT – var att programmet hade en sponsor med så stor makt att de kunde styra över handlingen i serien.
Familjen Flinta sponsrades av läkemedelsprodukten Alka-Seltzer som på den tiden ansågs som något av ett universalmedel som hjälpte mot det mesta, inklusive magont.
Alka-Seltzer gav tydliga direktiv till manusförfattarna. Ingen av familjemedlemmarna Flinta fick någonsin drabbas av magont. Det var heller inte tillåtet att på ett nedsättande sätt skildra läkare, tandläkare eller apotekare.
Komediserien ”I love Lucy” började visas på SVT redan i samband med kanalstarten 1956. Vad ingen visste eller talade om var att även ”I love Lucy” hade inskriven reklam – reklam som passerade rakt igenom reklamfria SVT. I ett avsnitt röker till exempel Lucy och Desi cigarretter av märket Philip Morris.
Vad som just nu händer i tv-världen är att klockan vrids tillbaka till denna tid.
Efter en flera decennier lång period då tv-mediet till slut lyckades separera reklam och innehåll, så flyter det nu ihop igen.
Hela grundförutsättningen för många tv-program som görs just nu är att de rymmer möjligheter till produktplaceringar.
Alla matlagningsprogrammen, från ”Sveriges Mästerkock” till ”Hela Sverige bakar”, bygger på inzoomningar av vispar, skålar, knivar samt närbilder på ugnsluckor och spishällar. Samma sak med inredningsprogrammen. ”Arga snickaren” är aldrig arg på slutet när de inplastade produkterna visas upp.
I takt med att vi tittare fått tekniska möjligheter att skippa reklam blir produktplaceringar ännu viktigare. Reklam som vi inte kan zappa bort.
Studerar man svensk tv-historia inser man att detta inte heller är något nytt i Sverige.
Den officiella starten för Sveriges Television var den 4 september 1956. Detta föregicks dock av närmast ofattbara 26 år av testsändningar och utdragna politiska diskussioner om hur och varför tv skulle göras. Och, framförallt, diskussioner hur tv ska finansieras.
Den allra första tv-sändningen i Sverige ägde faktiskt rum redan 1930 då mediets uppfinnare, britten John Logie Baird, var på besök i Stockholm.
Amerikansk tv startade 1948. Sverige kunde ha hunnit före. Två unga begåvningar från KTH, Björn Nilsson och framtida Electrolux-chefen Hans Werthén, genomförde i slutet 1947 en tv-sändning i form av ett underhållningsprogram med radiostjärnan Lennart Hyland som programledare.
1954 fick filmbolaget Sandrew tillstånd att sända en vecka på prov. ”Sandrewveckan” blev en succé, inte minst i pressen som direkt insåg att folk även vill läsa om man det sett i tv.
Inga privatpersoner hade på den tiden tv i hemmen, men tusen tv-apparater ställdes 1954 ut på olika offentliga platser i Stockholm. Vad tittarna fick se var reklamfinansierade program med gäster som Evert Taube, Thore Ehrlings orkester och poeten Bo Setterlind.
Reklamen var inte diskret utan en integrerad del av innehållet. När jag 1996 skrev en bok om SVT:s historia, i samband med kanalens 40-årsjubileum, tittade jag på gamla sändningar. Det var rätt chockerande att höra programledaren Carl-Gustaf Lindstedt säga Cloetta i var och varannan mening.
Hur nära är vi 2015 en tillbakagång till 1954?
New Yorkers skarpa tv-kritiker Emily Nussbaum skrev nyligen en essä om vad reklam gör med tv, där hon förde fram historiska exempel som just ”Familjen Flinta” och ”I Love Lucy”.
Sponsorernas makt hade även en mörkare underton.
De kunde inte bara kräva referenser till sina produkter i handlingen. Under televisionens första decennium i USA kunde konservativa sponsorer svartlista manusförfattare som beskylldes för att vara kommunister och helt stoppa manus som handlade om homosexualitet och ”rasblandning”.
Reklamintäkter är i dag nödvändiga för alla kanaler. Jo, även SVT har reklam i Melodifestivalen och sportsändningar.
I princip alla tv-serier som görs just har också inskrivna produktplaceringar. I ”House of cards” används Samsung, MillerCoors har börjat tillverka retroölflaskor av samma typ som i ”The Americans”. Komediserien ”Community” har gjort en Subway-kritik episod som betalades av – Subway. En touch av anti-corporate är också bra för marknadsföringen.
Men i samma stund som man låter en sponsor även få inflytande över innehållet öppnas en dörr som kan vara svår att stänga.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
EP
Amason, ”Flygplatsen”. Att utnämningen Sveriges bästa band under 2015 måste gå till Amason understryks av en ny briljant EP med låtar på svenska. Amanda Bergmans röst är en nationell klenod. I februari 2016 släpps hennes debutalbum.
PODD
”Gradvall”, Sveriges Radio. Parallellt med mina skriverier i DI Weekend har jag börjat göra en podd för Sveriges Radio med musikjournalistik på djupet. Nya avsnitt läggs ut varje lördag. Finns överallt där poddar finns.
SAMLING
Nils Frahm, ”LateNightTales”. Tyske pianisten Nils Frahms framträdande på Sthlm Music & Arts i somras är en av årets höjdpunkter. Nu har Frahm sammanställt en glimrande eklektisk cd som speglar hans influenser.
+
BONUS NR 1:
Med Nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj både öppnades och stängdes dörren för Joan Didion.
Den öppnades för att Nobelpriset för första gången delats ut till någon som verkar inom litterär journalistik. Den stängdes för att det inte är sannolikt att det går till ytterligare en reporter medan Joan Didion, 80, fortfarande är i livet.
”The last love song” (St Martins) är en biografi om Joan Didion. Författaren Tracy Daugherty har inte fått tala med Joan Didion själv men har intervjuat alla nyckelpersoner i hennes närhet och haft tillgång till arkiv.
I USA:s litterära värld är denna Joan Didion-biografi en så stor händelse att Joyce Carol Oates skriver om boken över tre helsidor i senaste New York Review of Books.
Joan Didions mest kända bok är ”Ett år av magiskt tänkande”, en bok om sorgebearbetning efter en hennes makes plötsliga död 2003. Några dagar innan John Gregory Dunne dog i hjärtattack hamnade deras Quintana på sjukhus efter att en lunginflammation övergått i septisk chock.
En vecka innan ”Ett år av magiskt tänkande” gavs ut, dog även dottern.
Som journalist och författare har Joan Didion alltid vävt samma det privata med vad som händer i omvärlden. Hon är på samma gång personlig och politisk. Hennes samlade verk är en elegi över Amerika.
På så sätt är Joan Didion också ett tacksamt ämne för en biografi. Tracy Daughtery går igenom hela hennes liv, alla hennes böcker och skriver om det stormiga förhållandet med John Gregory Dunne.
Besattheten av språk förenade dem.
Vid flera tillfällen satte sig John Gregory Dunne för att skriva självmordsbrev men det föll på att han aldrig blev nöjd med formuleringarna.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Lush life” med Zara Larsson är en av årets bästa och största låtar. 55 miljoner spelningar på Spotify talar sitt eget språk.
Vid konferensen Stim Expo i måndags intervjuades två av låtens fyra låtskrivarna på scen om låtens tillkomst, Iman Conta Hultén och Linnea Södahl.
Iman Conta Hultén, 21, är också artist i eget namn och kallar sig då bara Iman.
Tillsammans med Lilla Namo framförde Iman välgörenhetslåten ”We are” på galan ”Tillsammans för världens barn”.
Simon Cowells management hittade en av Imans gamla låtar på YouTube, blev eld och lågor, och den låten, ”High for you”, släpps snart i England i en remix.
Och låten är sensationellt bra. ”High for you” är inte olik ”Lush life” i sin känsla och sångmelodi, fast med ett ett beat som är pumpande, euforisk house.
Iman har gått på Adolf Fredriks Musikklasser och Rytmus Musikergymnasium. Hon släpper sin första EP 2016. Svensk musik har fått ytterligare en stjärna.
Jan Gradvall