Skivrecensioner, DI Weekend

Janet Jackson
Unbreakable
BMG
Betyg: 4

Under de sista 15 åren av Michael Jackons liv var en sak konstant: ingen i media skrev eller talade om hans musik.

Det var 15 tysta år. Fokus var i stället på skandaler om hans privatliv, hälsa, ekonomi. Det var först efter hans död den 25 juni 2009 som man återigen talade om Michael Jackson som en av tidernas främsta artister.

Hans åtta år yngre lillasyster, Janet Jackson, har levt ett helt annat och sundare liv än sin bror, men har på 2000-talet blivit lika bortglömd.

Förhoppningsvis kan denna comeback ändra på det.

Janet Jackson har gjort album som lämnat lika stort avtryck på eftervärlden som de av brodern Michael Jackson.

Sviten med ”Control” (1982), ”Rhythm Nation 1814” (1989), ”Janet” (1993) och ”The Velvet Rope” (1997) är och förblir bländande. Feministiska och introspektiva album där Janet Jackson var dansgolvets Joni Mitchell. Nio ettor på Billboard talar också sitt eget språk.

När Janet Jackson nu återigen samarbetar med Jimmy Jam & Terry Lewis (se notis) gör de en slags Bodil Jönsson-funk. Musik som parkerar till vänster om samtiden och skapar andra tankar om tid.

”Unbreakable” är ett vuxet album från en artist som fyller 50 nästa år och har ett livs visdom att ösa ur.

Till jazziga ackord i ”Broken hearts” sjunger hon om uppväxten i syskonskaran Jackson och riktar en hälsning till sin bror: ”See you in the next life”.

På albumets bästa spår, ”The great forever”, sjunger hon också nästan exakt som Michael.

Jan Gradvall

Ryan Adams
1989
Sony
Betyg: 3

Rollfördelningen är lika tydlig som i en västernfilm där the good guy bär vit hatt och the bad guy en svart.

I vit hatt: Ryan Adams, tillräckligt rufsig och under radarn för att förbli de manliga rockkritikernas älskling. I svart hatt: Taylor Swift, den kommersiellt mest framgångsrika artisten i världen just nu, dyrkad av i synnerhet tonårstjejer världen över.

Ett album där Ryan Adams tolkar Taylor Swifts ”1989” i sin helhet kommer självklart att omskrivas i ordalag som att ”äntligen får de här sångerna lite svärta och repor i lacken”.

Men jag tror historien kommer visa att det är precis tvärtom. Ryan Adams är en duktig singer-songwriter som gjort några fina album men inget han gjort har brutit ny mark: det har funnits 500 andra Ryan Adams genom historien.

Att det däremot bara finns en Taylor Swift blir uppenbart när man spelar versionerna av Billboard-ettorna ”Shake it off”, ”Blank space” och ”Bad blood” efter varandra.

Taylor Swifts artisteri är på en annan nivå. Hennes känsla för melodier och frasering är överlägsen. Ryan Adams är en förvaltare, Taylor Swift en förnyare.

Däremot är det trevligt att höra Ryan Adams ha tillgång till bättre låtmaterial än han normalt förfogat över.

Att han haft den goda smaken att tolka albumet i sin helhet bekräftar vad jag skrev när ”1989” gavs ut för ett år sedan. Det helt jämnstarka åtmaterialet på ”1989”, främst signerad trion Taylor Swift-Shellback-Max Martin, saknar jämförelse i popmusiken på 2010-talet.

Jan Gradvall

New Order
Music Complete
Mute/Playground
Betyg: 3

”Så vad tycker du om New Orders nya?” Jag har fått den frågan så många gånger den här hösten. Förmodligen för att jag har skrivit mycket om New Order och intervjuade bandet för ett kvarts sekel sen.

Mitt svar: jag tycker att ”X” är ett ganska bra album av Thore Ehrlings orkester.

Jag var 17 år när jag 1981 såg New Orders allra första spelning i Sverige. Jag undrar vad jag hade tyckt om någon i kön till den konserten velat prata med mig om artister som var som hetast 1947.

Avstånden i tid är detsamma: 34 år.

Att 2015 betrakta ett album med New Order som något spännande är som att 1981 ägna spaltutrymme åt Andrew Sisters, Bing Crosby och Thore Ehrlings orkester, 1947 års ledande artister.

Det är inget fel på tillbakablickande. Vad som blir problemet är när personer som utgör sig för att vara följa popmusiken hellre löser biljett till veteranbilsrally än lyssnar på de artister som i dag leder utvecklingen

1981 var de i media som fokuserade på musik från 1947 i minoritet. I dag är de i majoritet.

Jan Gradvall

Lana Del Rey
Honeymoon
Polydor
Betyg:

Omslaget är genialiskt. Vid första anblicken inser man inte hur subversiv och dubbelbottnad bilden är. Iklädd solhatt och solglasögon sitter Lana Del Rey i en öppen bil under kaliforniskt klarblå himmel

Men när man inser vad det står på bildörren som fotografiet får en helt annan innebörd: StarLine Tours. Det är den sortens voyeuristiska turistbussar som kört runt till Hollywood-stjärnornas hemadresser och bokstavligen säljer deras privatliv.

Lana Del Rey är själv en kändis av den digniteten att hennes hus skulle kunna dyka upp på StarLine Tours kartor. Att hon ändå själv sätter sig i bussen säger allt om henne som artist. Hon är både betraktaren och den betraktade.

Lana Del Rey gör selfiemusik. Hennes låtar är som förskönkande självporträtt men där selfiepinnens räckvidd blottar mörka detaljer i bakgrund. Lana Del Rey tonsätter Hollywoods både drömmar och mardrömmar.

Filmen ”Sunset Boulevard” börjar med att liket av William Holden flyter i en swimmingpool. Från det perspektivet sjunger Lana Del Rey.

Hennes problem är att hon brände av sina bästa melodier runt första albumet. ”Honeymoon” är ett mästerligt regisserat album men ingen av låtarna lär nynnas om fem år.

Jan Gradvall