Krönika, DI Weekend

Weekend 2 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Brill Building ligger i New York på Broadway vid 49:e gatan. Ett elva våningar högt hus som också blivit ett begrepp i musikvärlden.

Jag har gått förbi Brill Building flera gånger och varje gång stannat upp och böjt huvudet av respekt för den musik som skrivits där inne.

The Brill Building Sound är förknippat med en era i musikhistorien då de bästa låtarna inte skrevs av artisterna själva utan av professionella låtskrivare som arbetade i kontorsrum.

Det var här inne som låtskrivarteam som Carole King & Gerry Goffin och Burt Bacharach & Hal David under 1960-talet skrev många av de mest outslitliga låtar som gjorts.

Vad som hänt i popmusiken på 2000-talet är att utvecklingen återigen vridits tillbaka till hur det var under Brill Buildings storhetstid.

Återigen är det inte artisterna själva som skriver listettorna utan låtskrivarteam. Skillnaden är att i stället för att sitta samlade i en byggnad så är de nu utspridda över världen – i synnerhet i Sverige – i ett slags virtuellt Brill Building.

Uttrycket ett virtuellt Brill Building är hämtat från inledningskapitlet till en bok av New Yorker-journalisten John Seabrook som ges ut nästa vecka. Boken heter ”Song Machine” (W.W Norton & Company) och är den i särklass bästa bok om den moderna musikbranschens utveckling jag har läst.

John Seabrook kallar dessa låtskrivare för ”the Spielbergs and Lucas of our national headphones”. Men till skillnad från filmregissörer är de inte publika figurer, utan doldisar som få eller ingen känner igen.

Historien som John Seabrook berättar i ”Song Machine” är inte obekant för den som läst mina sidor i Dagens Industri.

Dagens ledande poplåtskrivare är svenskar. Max Martin har inte heller denna gång ställt upp på en intervju, men John Seabrook har varit flera gånger i Sverige och pratat med alla runt omkring (även jag själv är intervjuad).

Den största förtjänsten med ”Song Machine” är att John Seabrook samtidigt tar ett ännu större grepp och berättar hela historien om 2000-talets popmusik.

Napster. Cheiron. Backstreet Boys. Britney Spears. American Idol. Rihanna. Katy Perry. K-pop. Spotify.

John Seabrook har intervjuat hundratals och skildrar hur branschen fungerar och hur allt hänger ihop. Även ekonomiskt där pengarna inte längre finns i försäljning utan i musikrättigheter.

En låt som ”Stairway to heaven” hade 2008 gett rättighetsinnehavarna över fyra miljarder kronor.

Vad som hänt under 2000-talet är också att själva konstruktionen av poplåtar förändrats. Kombinationen text & melodi har ersatts av tracks & hooks, begrepp som förklaras.

Melodierna är fragmentariska och dyker upp i korta, intensiva frekvenser. Seabrook jämför dem med espresso shots serverade av baristan/producenten.

Något av huvudperson i ”Song Machine” är Denniz Pop (1963-1998), det närmaste Sverige kommit en Steve Jobs. Från svenskt perspektiv är det lite pinsamt att det är en amerikan som bäst berättar hans historia.

Denniz Pop hatade jazz och gillade ackord man kunde spela med tre fingrar. Hans vision var en virtuell fabrik där svenska låtskrivare och producenter skapar hitlåtarna till amerikanska artister.

Utopi för 25 år sedan. Verklighet i dag.

Låtskrivaren Kristian Lundin säger i boken: ”Denniz var en mästare på arrangemang. Som Steve Jobs visste han vad man kan ta bort”.

Även Robyn har spelat en roll i utvecklingen som varit större än hennes egen musik. När Britney Spears debuterade var skivbolagets plan att skapa en amerikansk Robyn.

När Barbados-sångerskan Robyn Fenty skulle skivdebutera ansåg bolaget att det inte funkade med ännu en Robyn på marknaden. I stället fick denna Robyn använda artistnamnet Rihanna.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Empire”, Viaplay. En hiphopversion av ”Dallas”, oavbrutet underhållande, rivstartade förra veckan säsong 2 med gästspel av Chris Rock. Taraji P. Henson välförtjänt Emmy-nominerad som bästa dramaskådespelerska men förlorade mot Viola Davis

DOKUMENTÄR
”Dox: Red Army”, SVTPlay, ligger kvar till 14 oktober. Om det fantastiska sovjetiska ishockeylaget under kalla kriget. En brutalt Tolstoj-episk berättelse med Tichonov som skurk och backen Fetisov i fokus.

ROMAN
Jens Lapidus, ”Sthlm delete” (Wahlström & Widstrand). Ingen svensk deckarförfattare har ett språk som känns mer samtida och gatuförankrat. På första sidan: papegojisera. Någon som upprepar samma ord om och om igen.

+

BONUS NR 1:

Vem har tjänat mest pengar i musikbranschen genom tiderna?

Det är ett svar ingen skulle få rätt på i en frågesport: Clive Calder, 68, en musikentreprenör från Sydafrika.

Historien om Clive Calder berättas i John Seabrooks bok ”Song Machine” (se krönika på föregående uppslag).

I 20-årsåldern började Clive Calder tillsammans med en studiomusiker från Rhodesia, Mutt Lange (senare superproducent till AC/DC, Def Leppard, Shania Twain) ), göra covers på hits från USA och England och ge ut dem innan originalen nådde Sydafrika.

Clive Calder flyttade till London och bildade Zomba Music Group 1977 och därefter Jive Records 1981. Men han var egentligen inte intresserad av skivor utan det område där pengarna skulle visa sig finnas 30 år senare: musikrättigheter.

Under en resa till New York gick Clive Calder på klubben Paradise Garage och hörde discjockeyn Larry Levan. Hans syn på musik förändrades. Calder satsade nu allt på hiphop och R&B. Han skrev kontrakt med A Tribe Called Quest, R Kelly, Aaliyah.

1996 sålde Clive Calder 20 procent av sina musikrättigheter till BMG. I dealen ingick en option som gav Calder rätten att innan 2002 sälja resten av bolaget för tre gånger så mycket som bolaget omsatt föregående år.

Vad som hände därefter: Clive Calder upptäckte två svenska genier, Denniz Pop och Max Martin, och gav dem i uppdrag att jobba med Backstreet Boys och Britney Spears.

År 2001 hade Zomba/Jive intäkter på 900 miljoner dollar, en summa ingen ens fantiserat om. När optionen gick ut 2002 innebar det att Clive Calder hade rätt att sälja bolaget till BMG för tre gånger så mycket, ofattbara 2,7 miljarder dollar.

Clive Calder sålde, lämnade musikbranschen, flyttade Caymanöarna och har inte hörts av sen dess. I sitt sista gruppmail till personalen skrev han upp en uppmaning i versaler som sammanfattade hans lärdom: ”Hit records are made in the recording studio”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Janet Jacksons comeback (se recension) innebär också en återkomst för två av tidernas främsta låtskrivare och producenter, James ”Jimmy Jam” Harris III, född 1956, och Terry Lewis, född 1959, båda från Minneapolis.

Jimmy Jam & Terry Lewis motsvarighet till studiomusiker var på 1980-talet en maskinpark som bestod av i första hand en Roland TR-808, en Oberheim OB-8, en Yamaha DX-7 och en Ensonic Mirage.

Med dessa instrument revolutionerade Jimmy Jam & Terry Lewis populärmusiken. Duons senaste listettor – troligen deras sista – var två låtar från 2001, Ushers ”U remind me” och Janet Jacksons ”All for you”.

Hur stora duon varit framgår när man studerar maratontabeller.

Producenter med flest Billboardettor genom tiderna:

23 George Martin
19 Max Martin (har 21 ettor men inte varit producent på alla)
16 Steve Sholes (Elvis Presley)
16 Jimmy Jam & Terry Lewis
16 Dr Luke

Låtskrivare med flest Billboardettor genom tiderna:

32 Paul McCartney
26 John Lennon
21 Max Martin
17 Mariah Carey
16 Barry Gibb
16 Jimmy Jam & Terry Lewis
16 Dr Luke

Jan Gradvall