Krönika, DI Weekend
Weekend 18 september
Krönika
Jan Gradvall
Min iPhone gick sönder. Någonting blev fel på pekskärmen. Vissa bokstäver och tecken gick inte längre att skriva. Plötsligt kunde jag inte längre uttrycka mig.
Jag försökte behålla lugnet. Det var ju en ny telefon med garanti. Som kund hos Telenor betalar jag också för ett så kallat Trygghetspaket som garanterar en ersättningstelefon inom två dagar.
Så blev det inte. Jag fick till slut vänta i 24 dagar. Alla anställda på Telenor jag talade med under tiden – jag slutade räkna efter åtta olika handläggare – sade samma sak. ”Vi gör vad vi kan”.
För det första är det fascinerande att se hur ett stort företag som Telenor bara passivt står och tittar på medan deras eget varumärke eroderas.
Men kanske ännu mer intressant var min egen reaktion. Egentligen var det ju bara en teknikpryl som gått sönder – förvisso en teknikpryl som blivit oumbärlig i mitt arbete – men det kändes inte så.
Det kändes som jag blivit av med en kroppsdel.
Som någon säger om iPhone i en ny dokumentär om Steve Jobs: ”It wasn’t just for you. It was you”.
När Steve Jobs dog den 5 oktober 2011 drog många paralleller till John Lennon. Människor över hela världen grät framför tv-kameror och lade blommor framför fotografier av en person de aldrig träffat.
I dag känns den parallellen ännu tydligare. På samma sätt som Beatles aldrig blir inaktuella kan man nu ana samma utveckling med Steve Jobs.
Endast tre veckor efter Steve Jobs död släpptes Walter Isaacsons stora biografi. En bok som blivit 2010-talets kanske mest lästa. 2013 kom filmen ”Jobs” med Ashton Kutcher i huvudrollen.
Många trodde att det var kulmen på kulten kring Steve Jobs. Det var bara ouvertyren.
Den 9 oktober är det amerikansk biopremiär för ”Steve Jobs”, en film med regisserad av Danny Boyle (”Trainspotting”, ”Slumdog Millionaire”) med manus av Aaron Sorkin (”Vita huset”, ”The Social Network”).
Aaron Sorkins signum är tv-serier och filmer där hypersmarta människor går runt och pratar intensivt. Sorkin har kokat ned historien om Steve Jobs till tre akter, ungefär som teaterpjäs. De tre akterna skildrar varsin lansering.
Första akten: lanseringen av Macintosh 1984. Andra akten: fiaskot med NeXT 1988. Tredje akten: den triumfartade återkomsten med iMac 1998.
Steve Jobs spelas i filmen av Michael Fassbender, 2000-talets främste filmskådespelare, själv inte ett dugg lik Steve Jobs. Amerikanska tidningar skriver att Fassabender med sin gestaltning kliver fram som favorit till nästa års Oscar.
Suget kring denna film har dock undgått det svenska filmbolaget. Istället gör man en Telenor och fördröjer obegripligt nog den svenska filmpremiären till 22 januari 2016.
I vänta på dess kan man i stället se den helt färska dokumentären ”Steve Jobs: The man in the machine”.
Dokumentären är regisserad av Alex Gibney, en av vår tids viktigaste dokumentärfilmare. Alex Gibney har gjort Oscarnominerade filmer om Enronskandalen, Eliot Spitzer, katolska prästers sexuella övergrepp på fyra döva pojkar (en film som dessutom belönades med tre Emmy) och den Oscarvinnande ”Taxi to the dark side”, om en oskyldig afghansk taxichaufför som torterades ihjäl på en amerikansk flygbas.
Alex Gibneys dokumentär om Steve Jobs inleds med scener som för tankarna till John Lennons död. Scenerna med sörjande som håller upp iPad med bilder på stearinljus är svårslagbara.
Under dryga två timmar utforskar filmen alla sidor av Steve Jobs, även de mörkare.
”Steve Jobs: The man in the machine” skildrar, bättre än någon annan Steve Jobs-skildring jag sett eller läst, vår djupt personliga relation till Apples produkter. Alex Gibney filmar från de trädgårdar i Kyoto som Steve Jobs gång på gång besökte och visar hur central zenfilosofin varit för iPhone.
Den stora ironin med iPhone – Steve Jobs mästerverk – är att samtidigt som en den gör oss mer sammankopplade även gör oss mer isolerade. Vi dras till den ”likt Frodo dras till ringen”, en liknelse jag verkligen kan relatera till. Jag förvandlades till Gollum när jag var utan min.
Alex Gibney avslöjar också Steve Jobs olagliga manipulerade med datum på aktieoptioner, hur han ställde sig över lagen i Silicon Valley samt visar arbetsförhållande vid Apples fabriker i Kina.
Efter så många självmordshopp från fönstren har Apple spänt upp nät runt husen. Det är inget nytt avslöjande men att faktiskt se självmordsnäten på bild blir en mental skärmdump man inte kan radera.
Alex Gibney sammanfattar Steve Jobs i filmens slutmonolog: ”Han var en konstnär som såg perfektion men inte kunde finna ro. Han hade en munks fokus men inget av empatin. Han erbjöd oss frihet men bara till en stängd trädgård dit han hade nyckeln”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
Emmygalan, söndag natt. Medan Kristallen kört i diket visar den amerikanska storasystern – för 67:e året i rad – att tv kan både vara glamouröst och tas på allvar. Plus hetaste komikern världen just nu som av presentatörerna: Amy Schumer.
BOX
”Mad Max Anthology”. Alla de 4 Mad Max-filmerna på BluRay. Från den första filmen från 1979, vilken totalförbjöds i Sverige, till sommarens comebackfilm. En visuell triumf. En 8 timmar lång hyllning till sand.
TV
”Documentary Now!”. Underbart smalt. Amerikanska genikomikerna Fred Armisen och Bill Hader gör pastischer på klassiska dokumentärfilmer, från ”Nanook, köldens son”, kassasuccé på bio under 1920-talet, till ”Grey Gardens”.
+
BONUS NR 1:
En av musikhistoriens mörkaste kvällar ägde rum sommaren 1979 på en basebollstadium i Chicago.
Hetsen mot disco på 1970-talet var intensiv och blev alltmer hatisk, både i USA och i Sverige. Allt nådde sin kulmen 12 juli när 50 000 människor tog med sig discoskivor och brände dem på bål.
I efterhand kan man förstå varför den vita homogena rockvärlden reagerade som den gjorde. Disco symboliserade allt de var rädda för. Disco var en subkultur skapad av svarta, latinamerikaner och homosexuella.
Rockvärldens argument var att disco var ytligt och själlös. I själva verket var det precis tvärtom. För att citera filosofen Madonna: ”Only when I’m dancing can I feel this free”.
Och det var disco som vann.
Torsdag 24 september sätter discotrion Alcazar upp en show på Hamburger Börs i Stockholm som i våras spelade på Rondo i Göteborg.
Showens titel, Disco Defenders, påminner om den mörka historien, samtidigt som man betonar att showen handlar om 100 procent underhållning.
”Överlag är det här en krogshow med oerhört lite dialog och 100 procent ös”, säger producenten Edward af Sillén. ”Showen startar i 100 och åker i 90 galna minuter. Men... vi talar lite om hur discon kom i en tid då den behövdes. Att den var en reaktion mot den tidens dysterhet. Att disco handlar om individualismen: alla är välkomna, vem du än är, hur du än ser ut, vart du än kommer ifrån. I discot får alla leva ut sina drömmar till musik”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Direkt efter säsongsstarten av ”Skavlan” i kväll fredag fyrar SVT av första avsnittet av nya adrenalindramaserien ”Mr Robot”.
En serie om en hacker – givetvis klädd i svart hoodie och ryggsäck – som bär drag av både Edward Snowden-dokumentären, ”The Matrix” och ”Fight Club”.
”Mr Robot” är en perfekt fredagsgrogg med en 1/5-del samhällskritik, 1/5-del medieanalys och 3/5-delar rent eskapistisk underhållning.
”Mr Robot” inleds med en berättarröst som säger: ”Vad jag nu ska berätta för er top secret. I all hemlighet finns det en grupp där ute som styr världen The top 1 percent of the 1 percent. The guys who play God without permission Och nu tror jag de följer efter mig”.
En av rollerna i serien spelas av svenske Martin Wallström som tidigare setts i Johan Falk-filmer, ”Snabba Cash – Livet Deluxe” och ”Drottningoffret”. Martin Wallströms roll i ”Mr Robot” för tankarna till ”America Psycho”. Från och med tredje avsnittet pratar han svenska med sin danska flickvän.
”Mr Robot” klipper in många dokumentära bilder – Steve Jobs, Bill Cosby, Lance Armstrong – för att stärka sin tes: nästan allting vi ser som påstås vara på riktigt är egentligen fejk.
Twitter sammanfattas med repliken: ”En plats där vi spammar varandra med vad vi låtsas är insikter”.
Jan Gradvall