Skivrecensioner, DI Weekend

Weekend

4 september

Skivrecensioner

CajsaStinaÅkerström
Vreden och stormen
Calimba/Border
Betyg: 4

Begreppet vispop borde få näringsförbud. Eller skaffa en bra försvarsadvokat. Själva ordet vispop. Det låter så osexigt, ospännande, otidsenligt: ja, de flesta ord som börjar på o och framkallar bilden av en mjuk skjorta från 1974.

Med det sagt: det här är ett av de starkaste albumen med svensk vispop som gjorts på decennier.

CajsaStina Åkerström har under 21 år gjort fina album med stämningsfull musik i vackert kvällsljus.

Men vad hon gör hör är något annat. Här ger hon oss sin morgon.

Vad som först slår en är sången. Så långt fram i mixen, så självklar och självsäker. Hon sjunger med auktoritet och tydlighet som för tankarna till Johnny Cash. Stavelserna tar ingen skit.

För den som köper vinyl eller cd: viker man upp konvolutet finns en corbinjsk svartvit bild där CajsaStina står framför ett knotigt träd och en stenmur som viskar att här bakom finns något privat. Så låter även musiken.

Med stöd av Peter Kvint, en av svensks musiks skickligaste, flitigaste men minst uppmärksammande låtskrivare och producenter, har CajsaStina även skrivit några av sina starkaste melodier under karriären.

Jan Gradvall

PiL
What the world needs now
PiL/Border

Betyg: 4

När John Lydon, senare känd som Johnny Rotten, var sju år drabbades han en hjärnhinneinflammation så allvarlig att han fick minnesförlust. Total minnesförlust Han har i en biografi skrivit att han när han vaknade upp fick bestämma sig själv för att de två okända personer som stod där framför sängen var hans föräldrar.

Någonstans i det svart hålet såddes fröna till vad som blev två av rockhistoriens djärvaste och mest kompromisslösa band, Sex Pistols och PiL

Sex Pistols betydelse behöver ingen påminnas om. PiL:s dystopiska mix av disco och dubreggae låter fortfarande modern.

59 år gammal använder John Lydon i dag sitt ekonomiska oberoende – något han möjliggjort genom medverkan i dokusåpor och margarinreklam – till att göra egensinnig, tjurskallig, konstig musik utan minst tanke på om den blir populär eller begriplig för andra.

Resultatet innehåller ögonblick som platsar bland hans konstnärliga höjdpunkter. Hans sångstil är fortfarande modellerad efter Laurence Oliviers sätt att prata i teateruppsättningen av ”Richard III”.

Precis som i texterna på mästerverket ”Metal Box” går Lydon tillbaka till sina första minnen efter hjärnhinneinflammationen och sjunger om sin uppväxt i ett av norra Londons fattigaste områden.

Det är bara att applådera ett av rockmusikens få verkliga original.

Jan Gradvall

Lizzy Mercier Descloux
Press Color
Light In The Attic
Betyg: 4

Patti Smith har skrivit om Lizzy Mercier Descloux: ”Hon var blyg men samtidigt full av uppsåt. Hon var tystlåten men samtidigt redo att slå till, likt en liten giftig orm. Hon var sin egen uppfinning – envis, hemlighetsfull, öppen, omöjlig att definiera och omöjlig att inte älska”.

Lizzy Mercier Descloux (1956-2004) var en fransk poet, målare, skådespelerska och självlärd musiker som landade i New York 1975 och upptäckte att hon hittat ett hem som var hemma än hemma. Hon blev vän med Patti Smith och Richard Hell. Genren no wave var perfekt för henne.

Det fanns även en fransk-amerikansk koppling i New Yorks undergroundscen under de åren. Lizzy Mercier Descloux var tillsammans med fransmannen Michel Esteban som med Michael Zilka startade ett av de viktigaste New York-skivbolagen genom tiderna, ZE Records, döpt efter deras efternamns initialer.

När nu hennes bortglömda debutalbum på Z ERecords från 1979 plockats upp av återutgivningsbolaget Light In The Attic slås man över hur fräscht det låter.

Den mix av funk, karibisk musik, klubbrytmer och afrikansk pop som präglar dagens mest intressanta New York-band, som Vampire Weekend och Dirty Projectors, kan spåras tillbaka hit.

Musiken för tankarna till gula taxibilar, sommarklibbig asfalt, soptunnor som tömts för sällan och ljusskygga barer på Lower East Side.

Som bonusspår finns även bland annat en Rimbaud-tolkning gjorde med Bill Laswell och Patti Smith.

Jan Gradvall