Krönika, DI Weekend
Weekend 22 maj
Krönika
Jan Gradvall
Marknadsteorier har blivit vår tids hitlåtar. Vi älskar att nynna med i dem.
Teorier som Malcolm Gladwells 10 000 timmarsregeln är lika skickligt uppbyggda som en hitlåt av Beatles eller Max Martin. Vers, refräng, hook. Allt kommer på exakt rätt ställe.
Det är bara ett problem. Alla marknadsteorier på topplistan håller inte för närmare syning.
Den största hitlåten bland alla samtida marknadsteorier – marknadsteoriernas ”Rolling in the deep” – har varit Chris Andersons ”The long tail”. Teorin presenterades 2004 i en artikel i magasinet Wired. Två år senare kom en bok som på svenska fick titeln ”Den långa svansen”.
Uttrycket kommer från formen på kurva över efterfrågan. De mest säljande produkterna i toppen till vänster. Därefter faller kurvan snabbt och bildar en lång svans med produkter som säljer väldigt lite.
Forna tiders skivaffärer och bokaffärer var beroende av storsäljarna i toppen/huvudet på kurva. Chris Andersons teori går ut att i den nya elektroniska tidsåldern, där inte finns några lagerhållningskostnader, kan man snart tjäna lika mycket eller till och med mer pengar på småsäljarna i svansen.
Chris Andersons menar att detta kommer att innebära början på slutet av den era som dominerats av storsäljare: bestsellers (böcker), blockbusters (bio), hits (musik). I stället går vi in i en ny era präglad av nischade produkter och mer individuell smak.
Tio år efter att hela världen trallade med i refrängen om den långa svansen kan man konstatera: ingenting stämmer.
Det blev precis tvärtom. Hits, hits, hits, överallt hits.
Visst, det finns en lång svans. Men det är inte där pengarna finns: pengarna finns i huvudet. Det är också vad som finns i huvudet som lockar oss mest.
Otto Sjöberg intervjuades i DI Weekend för två veckor sedan. Efter en lång chefskarriär på Aftonbladet och Expressen är han nu vd för bokförlaget Norstedts. Otto Sjöberg sade: ”Mitt uppdrag på Norstedts är främst förändring, på kort sikt att vända den dåliga utvecklingen. Förlag är en högriskbransch eftersom vi är beroende av hits”.
Så lät det inte i bokbranschen för sju-åtta år sen när alla citerade Chris Anderson. I dag är det uppenbart att en död Stieg Larsson är viktigare för Norstedts än tusen levande författare i svansen.
I musikbranschen visar siffror att av de låtar som läggs ut till försäljning på iTunes så säljer 80 procent ingenting: bokstavligen ingenting.
I dag genererar en (1) procent av artisterna närmare en tredjedel av branschens totala intäkter.
Bob Lefsetz har blivit känd som musikbranschens argaste men också skarpaste analytiker. I en intervju i Billboard förra veckan sammanfattade han läget i dagens musikbransch: ”Om det finns 100 skivor så kommer all uppmärksamhet ändå att riktas mot två skivor. På den gamla tiden var det inte så. Men i dag, på grund av att vi har omedelbar tillgång till allt, både information och möjligheten att lyssna, vill vi bara höra topp två”.
Det är medvetet tillskruvat och överdrivet, liksom allt Lefsetz säger, men i grunden har han rätt.
Siffror från filmbranschen visar samma sak. Storfilmer blir bara viktigare och viktigare och kan avgöra en hel säsong för biografägare.
I boken ”Den långa svansen” citerar och hyllar Chris Anderson en professor på Harvard Business School, Anita Elberse. I vintras kom hon med en egen bok som delvis är en replik på Andersons bok.
I boken ”’Blockbusters: Hit-making, risk-taking and the big business of entertainment” (Henry Holt) sammanfattar Anita Elberse dagens underhållningsvärld. Vad det handlar om: att betala stora pengar till stora stjärnor som levererar stora hits.
I stället för att leda till så kallad diversifiering, vilket var Chris Andersons förhoppning, leder Internet tvärtom sannolikt till ännu större dominans av storsäljare. Sen må svansen vifta hur mycket den vill.
Det är heller inte de stora bolagen som på egen hand kan styra denna utveckling. Det är vi konsumententer som väljer den. Vi tycker uppenbarligen om att lyssna på samma podcasts, se samma tv-program och läsa samma böcker som våra vänner, så att vi sedan kan tala om dem.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONSERT
Carola, Gröna Lund, onsdag 27 maj.
Förbannar du dig själv för att du aldrig tog chansen att se Taube, Cornelis eller Monica Z på Grönans sommarscen? Gör inte om det misstaget igen. En annan av tidernas största svenska artister förlägger nu sin turnépremiär hit.
STJÄRNA
Sirena. Till en till synes ändlös rad av unga svenska kvinnliga talanger kan vi nu lägga till 22-åriga Sirena. Sjunger på ”Sweet esacpe”, bästa spåret på Alessos album (se recension).
JOURNALIST
Magda Gad. En av Sveriges ledande utrikesjournalister. På sin blogg på Café.se utvecklar hon en ny sorts journalistik, med ständig läsarkontakt, där gränsen mellan rapportering och aktivism suddas ut.
+
BONUS NR 1:
Nye superstjärnan Romeo Santos säljer lika många konsertbiljetter i USA som Beyoncé. Han har en roll i bioaktuella ”Fast & Furious 7”, den fjärde mest inkomstbringande filmen genom tiderna.
Så varför har du aldrig hört talas om Romeo Santos? För att han endast sjunger på spanska.
I februari skrev jag en uppmärksammad DI Weekend-krönika om Jorge Ramos. En tv-journalist vars program ”Noticiero Univision” vecka efter vecka. besegrar ”CBS Evening News” i antal tittare i målgruppen vuxna under 35 år – detta trots att sändningen hålls på ett språk de flesta amerikaner inte förstår så besegrar
Romeo Santos är ett annat exempel på ett Amerika i förändring.
Romeo Santos är född i Bronx, New York. Hans pappa är från Dominikanska Republiken, hans mamma från Puerto Rico.
Romeo Santos talar både engelska och spanska. I en artikel i Billboard, där han prydde omslaget för två veckor sedan, beskrivs att han talar både språken ”med kraftig New York-accent”.
Trots att han växt upp med hiphop väljer 33-årige Romeo Santos numera att göra bachata-musik, en latinogenre med rötter i Dominikanska Republiken, känd för sina danser och sentimentala hjärta & smärta-texter.
I fjol sålde Romeo Santos ut två kvällar på Yankee Stadium i Bronx. Vid Billboard Latin Music Awards i slutet av april var han nominerad 21 gånger i totalt 16 kategorier, rekord under prisets historia.
På Spotify har hans superhit ”Propuesta Indecente” 70 miljoner spelningar, fler än till exempel någon låt med U2.
Hur viktig latinokulturen är för dagens populärkultur är ett uppvaknade för många men Hollywood har vetat det länge. I serien med ”Fast & Furious”-filmer har man medvetet gett biroller till latinostjärnor som rapparen Tego Calderón och reggaetonartisten Don Omar.
Att Romeo Santos har en roll i den senaste filmen, ”Furious 7”, och twittrat oavbrutet om sin medverkan, avspeglade sig direkt i biljettförsäljningen. Premiärhelgens publik: 24 procent svart, 25 procent vita, 37 procent spansktalande.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
De flesta artister behöver åtskilliga försök på sig för att göra storverk. Men i några fall stämmer precis allt redan på debutsingeln. I konkurrens med Sex Pistols ”Anarchy In The UK” från 1976 är musikhistoriens mest elektriska debutsingel Slim Harpos ”I’m a king bee” från 1957.
Det är fortfarande en chock att höra den: så rå och elektrisk att den funkar på en spellista med nyinspelad hiphop och punk..
Häpnadsväckande många av musikhistoriens största artister har spelat in egna versioner av Slim Harpos debutsingel: Rolling Stones, The Doors, Grateful Dead, Pink Floyd, Muddy Waters.
Men som Mick Jagger sade i en intervju 1968: poängen med Stones version var att få folk att upptäcka Slim Harpo. ”Att fortsätta lyssna på vår version när du kan lyssna på Slim Harpos version är unbelieveably stupid”.
Slim Harpo föddes i Louisiana 1924 och dog 1970, endast 46 år gammal. Nu finns hans livsverk samlat i en majestätisk box sammanställd av de tyska bluesklinikerna på skivbolaget Bear Family.
Termen swamp pop passar bättre för att beskriva Slim Harpos musik än blues eller rock. Det låter verkligen som träskpop, febrig och fuktig, med otäcka insekter buzzande inuti högtalarna.
Debutsingel ”I’m a king bee” är heller inte hans enda avtryck i musikhistorien.
Rolling Stones spelade in även hans ”Shake your hips”, Kinks gjorde ”Got love if you want it”, Pretty Things spelade in både ”Got love” och ”Rainin’ in my heart”, Yardbirds ”Baby scratch my back” och Van Morrison & Them ”Don’t start crying now”.
I en intervju i Rolling Stone 2010 sade Keith Richards att på plats nummer fyra på hans lista med favoritlåtar genom tiderna hamnade Slim Harpos ”Blues hang-over”.
Alla dessa låtar finns i denna box: ett veritabelt getingbo med musik.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.