Skivrecensioner, DI Weekend

Ringo
Postcards from Paradise
Universal
Betyg: 2

Ringo Starr har gjort 18 soloalbum. Det tar ett tag att smälta den insikten. Finns det verkligen människor som uppradade hemma i skivhyllan har 18 soloalbum av trummisen i Beatles? Det är som en fysisk manifestation av den saknad så många fortfarande känner efter Beatles: 18 livbojar som guppar runt.

Även om Ringos talang som sångare och låtskrivare är – varning för underdrift – begränsad, så älskar man Ringo för hans humor och inställning. Öppningsspåret på nya albumet skildrar de första turnéerna med ett rockband från Liverpool. Ringo sjunger: ”I was with you know who, I played the drums lika I always do”.

Men, nej, det är inte Beatles låten handlar om. Det är Rory Storm & The Hurricanes, det band som Ringo trummade med innan han i augusti 1962 ersatte Pete Best i Beatles.

Jan Gradvall

Prodigy
The day is my enemy
Take Me To The Hospital/Playground
Betyg: 2

Mellan 1968 och 1977 sändes ”Dad’s army”, en av Englands populäraste komediserier genom alla tider. (Nästa år kommer en nyversion för bio med Sir Michael Gambon och Bill Nighy.) I Sverige fick tv-serien titeln ”Krutgubbar”.

”Krutgubbar” handlar om hemvärnet under andra världskriget. Gubbar som var för gamla för att skickas ut i armén men gillade att busa och spränga saker på hemmaplan så att håret stod på ända.

När man väl gjort kopplingen mellan ”Dad’s army” och 2015 års reinkarnation av ravepensionärerna Prodigy går det inte att släppa den tanken. Britter från en svunnen era då Union Jack fladdrade lite stoltare. Krutgubbar som bränner av fyrverkerier på samma ödetomter där hemvärnet höll till.

Jan Gradvall

Brian Wilson
No pier pressure
Capitol
Betyg: 2

På fjärde spåret gästas Brian Wilson av duon She & Him med sångerskan Zooey Deschanel, Hon inleder med att sjunga: ”We booked a seven day cruise, on our summer vacation, ended up lost”. Utan att det är avsikten är det en perfekt beskrivning av Brian Wilsons fyra senaste decennier.

En brett leende kapten ute på en perenn lyxkryssning som för länge sedan tappat sin GPS i vattnet. På tre fjärdedelar av albumet saknar man en innehållsdeklaration motsvarande den som finns på syltbukar: för hur många procent Brian Wilson finns det egentligen på bisarra låtar som den kokosoljedoftande houselåten ”Runaway dancer”? Var Wilson ens i studion?

Men det finns ögonblick då man påminns om att kaptenen faktiskt är ett geni. På de två låtar där hans gamla Beach Boys-kumpaner Al Jardine och David Marks ansluter så låter de tre tillsammans som sirenerna i ”Odysséen”. Så förkrossande vackert att man kliver av båten och lockas med i fördärvet.

Jan Gradvall

Ron Sexsmith
Carousel One
Cooking Vinyl
Betyg: 4

Ron Sexsmith är Kanadas Sara Isaksson. En röst som förmodligen aldrig kommer att armbåga sig fram till några listplaceringar men som är så klar och vacker och ömtålig och värdig att den för tankarna till den upphöjda stillhet som finns i kyrkorum.

Både Ron Sexsmith och svenska Sara Isaksson har egobefriade röster som verkar bry sig mer om lyssnarens välbefinnande än sitt eget. Deras stämmor, egentligen mer präglade av soul än av pop, lägger handen på ens axel och säger att allt är ok. De har ”Hey Jude”-röster, om det är en begriplig jämförelse.

Ron Sexsmiths albumkatalog är också en av de jämnaste i modern tid. Allt han gett ut under ett kvarts sekel präglas av kvalitet. Jag har under åren rensat och ansat min skivsamling lika osentimentalt som en trädgård för att förhindra att allt växer igen, men jag har kvar allt med Ron Sexsmith och kommer även att köpa ett fysiskt exemplar av det här albumet.

Jan Gradvall

OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.