Att alltid vilja fånga soluppgången: Intervju med Tove Lo

”När jag gör intervjuer i USA bryr sig inte folk alls om drogreferenserna i texterna, däremot allt sex. I Sverige är det tvärtom. Här tycker man att det är oansvarigt att sjunga om droger." Från DI Weekend 10 april 2015.

Ingen artist var gladare och mer pratvillig i sina tacktal på Grammisgalan än Tove Lo. Det fanns en dubbel anledning till det. Förutom priserna var det första gången som Tove Lo framträdde och pratade offentligt efter en cysta på stämbanden som kunde ha stoppat hennes karriär precis när den började ta fart.

Tre veckor innan Tove Lo i slutet av februari tog emot sina två tunga Grammisar för Årets artist och Året låt lade hon ut en gammal bild på Instagram på sig själv från Roskildefestivalen 2008.

På fotografiet syns två unga tjejer, Tove Lo och hennes kompis Janni. Det är uppenbart att de upplever några av sina livs mest bekymmersfria dagar. De dricker sprit med sugrör. De är klädda i var sin sönderriven sopsäck, knallgul respektive chockrosa, med bikini under.

I bildtexten, där Tove Lo har taggat Janni, skriver hon till sina hundratusentals följare världen över: ”She put me in a yellow plastic bag and said ’let’s go swimming and pretend we’re a video game and steal shit.’ I’ve loved her since”. Hashtagen lyder #cantwaitforfestivalseason.

Instagrambilden visar sig vara en bra start för att berätta om Tove Los resa.
Om hur hon började som artist. Om det intensiva tempo som gjorde att hennes röst till slut inte orkade längre. Om den inställning till livet som hon sjunger om i sina utlämnade låtar om kärlek och sex, destruktivt leverne och droger.

På Grammisgalans scen tackade hon sina föräldrar och lade till: ”Det kan inte vara helt lätt att vara föräldrar till en dotter som sjunger låtar som Stay high.”

Vi sitter och pratar i den studio i Stockholm där hon har spelat in de låtar som just nu sprider sig över världen. Toves Los del av studion är ett slags bås på knappt 2 gånger 2 meter. Jag har sett hotellgarderober som är större men Tove Lo klagar inte: ”Jag behöver inte större. Får bra feeling här.”

Vem var du när Instagrambilden togs?

”Oj, ja, var befann jag mig i livet då? Jag hade gått på Rytmus musikgymnasium. Jag var sångerska i ett band som hette Tremblebee. Det var ett typiskt band för elever som gått i musikskola och tycker om att göra saker och ting avancerat. Vi spelade en väldigt uträknad form av musik, nästan matematisk, där man byter takt och tonart hela tiden. Svår att ta in om man bara är en vanlig lyssnare. Ärligt talat, jag har själv svårt att ta in det än i dag. Tycker inte det är speciellt bra, haha.”

Tove Lo dricker te ur ett stort glas. Hon sjunker ned i en soffa och värmer händerna runt glaset.

”I alla fall, min dåvarande kille spelade också i bandet. Vi bilade ned från Stockholm till Roskilde tillsammans med några andra. I bilen lärde jag känna Janni som jag aldrig hade träffat förut. Hon var galen och gillade att göra galna saker. Precis som jag. Så vi klickade direkt.”

Var det hon som gjorde kläder av sopsäckarna?

”Ja, hon hade med sig sopsäckar i en i massa roliga färger. Hon tog en rosa, jag fick en gul. Sedan förklarade hon sin plan. ’Nu drar vi runt här och snor folks sprit och gräs’. Så vi gjorde precis det, bara härjade runt, så som man gör på festivaler. Det är extra roligt på Roskildes tältområde där alla har olika tema på sina camp.”

En klunk te till innan hon fortsätter.

”Vi hittade ett sponsrat Jim Beam-tält. Där fanns det en pool där det låg en massa uppblåsbara Jim Beam-gitarrer. Vi snodde två av dem. Janni kom på idén att vi var ett tv-spel. Vi gick fram till folk och frågade: ’Vill ni spela tv-spel med oss som figurer?’ De fick välja vilken gubbe de ville styra, gul eller rosa, och sedan gjorde vi allt som de sa. Slag! Spark! Spotta! Kasta vatten! Det slutade med att vi badade i den där äckliga sjön.”

Minns du vilka band du såg?

”Radiohead, Jay-Z ... Framför allt såg vi The Dillinger Escape Plan (amerikanskt mathcoreband, hardcore med inslag av fusion). De spelade så fruktansvärt hårt att det började blöda från gitarristens fingrar. Jag och Janni startade en egen moshpit (plats där man dansar våldsamt) framför scenen. Vi dansade så hårt att jag fick gå till doktorn efteråt, nacken var helt ur led. Jag fick ha på mig nackkrage resten av festivalen. Det var det sista som hände tror jag. Jag älskar Roskilde, där behöver man inte vara rädd för att ha kul. På festivaler i Sverige är det så kontrollerat, det känns som om man kan bli haffad om man dansar för mycket.”

Tove Lo är 27. Hon föddes den 29 oktober 1987 med efternamnet Nilsson. På Roskildefestivalen 2008 var hon 20.

Hon visste att hon ville hålla på med musik men inte riktigt hur. I bandet Tremblebee skrev hon inte egna låtar utan var bara sångerska. Bandet upplöstes när det tog slut med hennes pojkvän.

På Rytmus blev hon placerad i samma grupp som Caroline Hjelt från Icona Pop. De blev vänner och bodde ett tag i samma lägenhet.
”Någonstans i Rytmus arkiv finns det filmer där vi två sjunger Don’t speak av No Doubt och Work it out av Beyoncé. Hoppas aldrig de läcker ut på nätet. Eller förresten, spela roll.”

Tove Los första musikjobb efter skolan som genererade pengar var som så kallad demosångerska. När svenska låtskrivare och producenter säljer in och skickar runt låtar till utländska artister behöver de någon som sjunger på inspelningen.

”De inspelningarna blev min första inblick i popvärlden. Även om låtarna kanske inte var det bästa jag hört, så de fick mig att se på musik på ett annat sätt. I den musikvärld jag kom från skulle musiken vara invecklad och svår, djup och mörk. I popvärlden gäller tvärtom enkelhet. Jag kände att jag började gilla pop.”

Ingen av de demolåtar som Tove Lo sjöng på anonymt blev någon stor hit, men spelades in av bland annat japanska och tyska artister. Via samma kontakter fick hon ett gig som körsångerska på ett företagsevenemang med Idol-deltagarna Tove Styrke och Erik Grönwall.

”Jag fick 4 000 spänn. Det var fantastiskt. Att bara dyka upp, sjunga lite i en timme och sedan få bra betalt för det. Wow! Det gav mig självförtroende att fortsätta satsa på musik.”

Med inkomsterna från jobben som demosångerska och körsångerska i ryggen bestämde sig Tove Lo för att börja lära sig skriva egna låtar.

”Jag hade börjat prodda lite i Cubase (sequencerprogram för digital ljudredigering på datorer). Genom min fantastiska moster och mina kusiner fick jag sitta i ett uthus på deras tomt. Där satt jag och lät dagar bli nätter och försökte hitta ett sound jag gillade. Till en början drogs jag mellan olika genrer. När jag var yngre var det viktigt att det jag lyssnade på var coolt, i motsats till vad jag innerst inne gillade.”

En fas som alla går igenom. En fas som en del aldrig kommer ur.

”Precis. Det är så skönt nu när jag är äldre (hon är alltså 27 år) och har distans till det. När jag träffar unga artister kan jag se hur de fortfarande befinner sig i den fasen. Själv har jag inget coolhetsbehov kvar, haha. Jag vet vad jag tycker är bra och dåligt, punkt slut.”

Tove Lo beskriver sitt låtskrivande som en lång resa. Det tog lång tid att lära sig bemästra hantverket. Vad hon däremot hade lätt för – vilket skiljer henne från kollegerna i den generation svenska låtskrivare och producenter som har tagit över den internationella popvärlden – var att skriva texter. Uttrycksbehovet var så stort att orden bara vällde fram.

Vad skrev du om?

”Allt som pågick runt omkring mig. Om att inte känna mig hemma där jag växte upp i Djursholm (en av Stockholms mest välbärgade förorter). Den där polerade ytan som alltid skulle upprätthållas, alla konventioner. Känslan att det var fel att visa starka känslor. Att man tvärtom var en bättre person om man höll inne med sina känslor. Förstår du vad jag menar?”

Med tanke på min uppväxt förstår jag exakt vad du menar.

”Det där sitter i mig. Vad man absolut inte får göra är att bli förbannad och göra det obekvämt för omgivningen. Jag tror att det beteendet i längden leder till att man blir deppig och sjuk.”

Vad för slags konventioner menar du?

”Att det är så viktigt att hålla en fasad. Visst, det kan bli jättetrevligt om alla visar upp sin bästa sida när man umgås, men det kan också bli kvävande. Jag har efteråt pratat med mina föräldrar om det här och frågat: ’När ni pratar om oss barn på middagar, vad säger ni då? Säger ni uppriktigt hur det är? Tove mår piss just nu, vi är fett oroliga för henne. Hon åker runt med det här bandet, vi inte vad som ska hända.’ Eller försöker de, i vanlig ordning, framställa situationen som bättre än den är? Men det är inte mina föräldrars fel. Båda har varit väldigt kärleksfulla mot mig och min bror och mot varandra. Min mamma är också psykolog. Problemet är omgivningen. Att man hellre sopar allt under mattan än visar ett misslyckande, eller ens talar om misslyckanden, fick mig att vilja göra revolt.”

Det förklarar ditt beteende på Roskilde.

”Julius (Petersson, Tove Los musikförläggare) säger att jag försvinner i mina destruktiva, dekadenta, helt utflippade perioder. Sedan ringer jag alltid honom några månader senare. ’Hej, det är jag, nu måste vi ta tag i det här.’ Jag vet vad som är rätt och fel, men ibland slänger jag det ut genom fönstret och gör vad som faller mig in. Jag behöver det. Vad det handlar om är att inte vilja ha ansvar. Att inte vilja att folk ska kunna bli besvikna på en. Vill du ha en relation, kärlek, familj eller vän, så kommer folk att få förväntningar på dig. Jag vill bli av med det. Ingen ska behöva räkna med dig.”

Flera texter på ditt album handlar om gränslöst festande med destruktiva drag.

”Jag vill visa hur det är. När jag gör intervjuer i USA bryr sig inte folk alls om drogreferenserna i texterna, däremot allt sex. Journalister frågar: ’Är det inte oansvarigt av dig att sjunga om sex på det viset, ger du inte fel bild till unga tjejer?’ Jag svarar alltid, nej, tvärtom, det är självklart att vi måste prata öppet om sex. I Sverige, däremot, är det tvärtom. Här tycker man att det är oansvarigt att sjunga om droger. Jag har två personligheter. Andra som en tjej som har koll på läget. Alla mina psykologer har också sagt att jag slits mellan de två personligheterna.”

Hur ser en utflippad period ut?

”Att jag gör precis vad som faller mig in, utan att tänka på konsekvenserna. Inleder en romans med helt fel person trots att jag vet att den kommer att sluta dåligt. Festar med folk man inte känner. Provar diverse grejer. När man reser och är full av adrenalin efter en spelning står ett gäng och frågar, ’Vill ni hänga med på det här?’. Svar: ’Lätt!’ Att känna att ingenting är nej. Jag blir peppad av det, jag är också bra på att få i gång folk. Känna att det är sista kvällen man har. Att alltid se till att fånga soluppgången.”

Att fånga soluppgången är också en väldigt bra beskrivning av din musik.

”Vad glad jag blir. I grunden handlar det om att jag tycker om att leva mitt liv på ett sätt där jag känner mycket. Samtidigt har jag lärt mig att det sättet att leva är svårt att kombinera med att vara sångerska. Rösten klarar inte hur mycket som helst. Jag måste lära mig att ta hand om mitt instrument.”
Det sistnämnda blev Tove Lo blev smärtsamt medveten om i slutet av förra året.

Tove Lo är den svenska artist som har lyckats bäst i USA sedan Ace of Base blev etta med The Sign 1994. Singeln Stay high (Habits) nådde tredje plats på Billboardlistan, högre än vad Robyn, Avicii, Swedish House Mafia och Icona Pop har klättrat. Tove Lo är också den första svenska artist sedan Ace of Base som har haft ett album som varit topp-15 på Billboard.

Så långt når man inte utan extremt hårt arbete. Mitt under en period av intensivt resande i USA höll inte rösten längre.

”Jag har haft en slitning på stämbanden sedan jag var 17. Det har också gett mig mycket av karaktären på min röst. Lite hes. Det fungerade så länge jag höll ett lägre tempo men inte under 2014. Jag flög till en ny stad varje dag. Först intervjuer i sex timmar, sedan ett gig ovanpå det. Det är som att springa maraton och sedan bli tillsagd: ’Du måste springa ett varv extra’. Folk förstår inte att talrösten och sångrösten är densamma. Det är samma muskler som jobbar.”

Första gången hon kände att rösten inte var som den skulle var tidigt på hösten. En videospelning av Alesso-samarbetet Heroes följdes upp av en natt nästan utan sömn och därefter en stor spelning i San Francisco och massor av intervjuer.

”Dagen efter kände jag att något hade hänt. Jag behövde verkligen en paus. Men så hade vi jätteviktiga grejer … Du vet, allt i den här branschen framställs som på liv och död. Så jag fortsatte i samma tempo i två månader till. Under en tv-inspelning i New York hos Jimmy Fallon (där hon sjöng ”Not on drugs”), kunde jag knappt sjunga alls. Efteråt gick jag till en doktor. Han var förbluffad över att jag över huvud taget kunde sjunga. Domen: Du måste sluta nu, ställ in allt.”

När var det här?

”I november. Jag var helt förstörd, började storböla. Jag fick dessutom reda på att det kanske var en cysta på stämbanden. Samtidigt blev jag helt varm. Det var något som släppte. ’Det är okej, jag får vara orolig.’ Jag åkte hem till Sverige, träffade svenska läkare som konstaterade samma sak och jag sov mer än vad jag hade gjort på ett år.”

I december var hon inbokad som förartist på Australiendelen på Katy Perrys gigantiska världsturné. Svullnaden på stämbanden hade då gått ned men det konstaterades att det var en cysta. I samråd med läkare gjordes bedömningen att hon kunde genomföra spelningarna i Australien (totalt tolv stycken) eftersom det handlade om korta konserter med vilodagar emellan.

Den 4 januari opererades Tove Lo på Stockholms foniatriska klinik.

Hon visste att operationen på stämbanden skulle förändra hennes röst men inte hur. Efter operationen var hon tvungen att vara helt tyst i fem dagar.

”Jag som pratar hela tiden höll på att gå i bitar.”

Vad gjorde du under de fem dagarna?

”Jag började remixa mina låtar, det var ett sätt att höra min egen röst. Jag möblerade om lägenheten. Målade om köksluckorna. Jag brukar alltid sticka ut och springa men det fick jag heller inte göra, häftig andning var förbjuden, men jag kunde i alla fall yoga. Jag målade naglarna. Kollade mycket på dokumentärer.”

Du kunde i alla fall skicka sms?

”Ja. Jag fick också en massa bud hem till mig. En budkille tittade fundersamt på mig när jag inte sa något när jag öppnade dörren. Sedan kom han på det: ’Aha, du är döv!’, och började göra teckenspråk. Efter de första helt tysta dagarna följde sedan fyra veckor där jag fick prata lite grann, men bara i vanliga rum, inte i krogmiljöer.”

När Grammisgalan ägde rum den 25 februari hade Tove Lo kunnat prata normalt i två veckor men samtidigt blivit beordrad att hålla igen.

Hennes röst är annorlunda efter operationen.

”Jag känner att min röst är lite ljusare nu. Först fick jag panik för att jag inte låter likadant … Samtidigt kan jag nu sjunga toner som jag inte jag inte har kunnat på flera år. Jag var rädd som en mus när jag klev in här i studion första gången efter operationen. Men nu börjar jag känna mig hemma i den här rösten också. Det är ingen jätteskillnad.”

Vad säger logopeden?

”Att jag måste sjunga upp inför konserter, det har jag inte gjort tidigare. Jag har också börjat med en metod som de tydligen har forskat fram i Finland. Jag blåser bubblor i ett glasrör i en plastbunke. Det är ett speciellt utmätt rör som gör att stämbanden vibrerar. Det gör jag varje dag. Framför allt har jag lärt mig att säga stopp mycket mer. Aldrig mer åtta intervjuer före en konsert. Jag måste lugna ned mig lite, välja mina festkvällar, haha.”

(slut)

OM HENNES FILMLÅTAR

Filmen Hunger games: Mockingjay Part 1 har spelat in 6,5 miljarder kronor. Fifty shades of grey närmar sig 5 miljarder. Att Tove Lo har specialskrivit låtar till båda dessa filmer säger en del om hur stor hon är.

Till soundtracket till Hunger games: Mockingjay Part 1 har Tove Lo skrivit låten Scream my name.

”Lorde (producent för soundtracket) kontaktade mig på Twitter och frågade mig om jag ville vara med. Jag bara : ’Jaaaaaa!’. Sedan insåg jag: ’Hur ska jag hinna med det här?’ Det var när det var som allra mest intensivt. Men jag åkte hem till mina föräldrars hus, de var bortresta, och låste in mig där i tre dagar. När jag mejlade låten till Lorde hade jag tänkt produktionen som ett utkast. Men hon sa: ’Älskar produktionen, behåll den’. Ludde (Ludvig Söderberg, ena halvan av Tove Los musikaliska samarbetspartner The Struts) hjälpte mig att få trummorna lite fläskigare men det är min första egenproducerade låt.”

Låten Love me like you do på soundtracket till Fifty shades of grey, framförs av Ellie Goulding och är skriven av Tove Lo och kolleger i det svenska producentkollektivet Wolf Cousins: Ali Payami, Ilya Salmanzadeh, Max Martin och Savan Kotecha.

”Jag relaterar mycket till film, ser det alltid som filmscenarier när jag skriver texter. Men i fallet Love me like you do så har min inblandning varit liten. Det är grabbarnas låt. Jag pillade främst lite på texten. Ändå en stor ära att få vara med”, säger Tove Lo.


OM REMIXEN SOM BLEV EN VÄRLDSHIT

Tove Los stora hitsingel Habits (Stay High), Grammisbelönad som Årets låt, har sammanlagt 230 miljoner spelningar på Spotify. Men 140 miljoner av dessa spelningar gäller remixen, Stay High – Habits Remix, som blivit ännu större än originalversionen.

”En kompis till mig skickade en länk. ’Är inte det där din låt?’ Jag öppnade länken, det var en surffilm till tonerna av en helt ny version av min låt. En remix där det stod ’Stay High Hippie Sabotage’. Jag letade upp Hippie Sabotage på Twitter. Det visade sig vara två stoners från Kalifornien som är brorsor. Jag skulle precis släppa en EP och frågade om jag fick ha med deras remix på den. De bara: ’Sure’. I hela Europa, förutom Danmark och Tyskland, var det sedan remixen som tog över. Hippie Sabotage och jag har aldrig träffats. Ändå har vi en världshit ihop!”