Krönika, DI Weekend
Weekend 6 mars
Krönika
Jan Gradvall
Hur länge kommer vi att minnas Elvis och Beatles?
Frågan är skrattretande. Att ens väcka tanken på att de någonsin skulle kunna falla i glömska – herregud, Elvis och Beatles! – tyder på värsta sortens historielös samtidsfixering och blottar oceandjup av okunnighet.
Men frågan blir mindre skrattretande när man studerar fallet Bing Crosby.
Bing Crosby (1903-1977) var en av 1900-talets viktigaste artister. Bing Crosby hade 41 listettor i USA. Det är lika många som Beatles (24) och Elvis Presley (18) hade tillsammans.
Hela konceptet popartist uppfanns mer eller mindre av Bing Crosby. Han revolutionerade sättet att sjunga, upphöjde populärmusik till en konstform.
Tiden innan Bing Crosby så sjöng sångare som man gjorde i konsertlokaler, kraftfullt, för att överrösta musiker och publiksorl.
Bing Crosby, som var lika nyfiken på ny inspelningsteknik som Kanye West, experimenterade med nya mikrofoner och uppfann ett helt nytt sätt att sjunga: nästan viskande, intimare, mer sensuellt.
Varken Frank Sinatra, Billie Holiday eller Tony Bennett hade sjungit som de gör utan Bing Crosby.
Bing Crosby gick hela tiden i frontlinjen för utvecklingen. Artie Shaw har beskrivit Bing Crosby som ”the first hip white person in the United States”.
Men var är Bing Crosby i dag? Ingenstans.
Bing Crosby är helt utraderad från samtiden. Den enda gång Bing Crosby dyker upp i dagens populärkultur är månaden före jul då den perenna hitlåten ”White Christmas” spelas i varuhus.
Bing Crosby har gått från att vara Beatles till att bli en kitschig julgranskula på vinden som ingen riktigt minns var den kommer ifrån.
Fallet Bing Crosby lyftes i en krönika i The Wall Street Journal strax före jul av tidningens popkritiker Jim Fusilli, med anledning av en ny Bing Crosby-dokumentär i serien American Masters.
Jim Fusilli drog paralleller till komikern Bob Hope, sin tids främste entertainer. I en ny biografi om Bob Hope konstateras att ”det finns knappast något i vår moderna kändiskultur som inte Bob Hope uppfann, gick i täten för eller såg till att göra populärt”.
I dag, däremot, vem fan är Bob Hope?
Rubriken på krönikan i The Wall Street Journal var ”Famous Today, Forgotten Tomorrow”. Om vi i dag inte kommer ihåg Bing Crosby, hur kan vi då vara säkra på att kommande generationer kommer ihåg Beatles?
I slutet av januari släpptes ”FourFive Seconds”, en ny låt gjord av Rihanna, Kanye West och Paul McCartney. En ung skribent på Nöjesguiden, född på 1990-talet, beskrev den som ett verk av ”två giganter och en gubbe från Beatles”.
Formuleringen var förstås tillspetsad. En medveten provokation, lockbete för äldre att svälja med hull och hår. Helt rätt position för en tidning som Nöjesguiden.
Jag själv, som inte ens hade börjat skolan när Beatles splittrades, blev ändå så irriterad att jag var tvungen att sätta mig på mina händer för att inte skriva ett långt svar där jag påpekade att skribenten – till att börja med – borde lära sig något om Paul McCartneys betydelse för soulhistorien.
Beatles och svarta amerikanska soulartister influerade varandra lika mycket. Det finns ett fotografi där McCartney, efter den första USA-resan i februari 1964, kliver av flygplanet med en bunt soulskivor under armen: längst fram, en LP med Major Lance, med låtar av Curtis Mayfield.
Michael Jackson, Stevie Wonder och Motown-bossen Berry Gordy avgudade Paul McCartney, detta vet också Rihanna och Kanye West, de kan sin soulhistoria
Samtidigt: om man släpper all sådan historiebaserad argumentation och i stället betraktar världen utifrån samma perspektiv som en musiklyssnare född på 1990-talet, vad ser och hör man då?
Beatles finns inte på Spotify. Beatles låtar hörs ytterst sällan i tv-serier, långfilmer, spel eller i reklamfilmer; prislappen är för hög.
Gruppens bolag Apple har hela tiden hållit en egen linje i strid mot modern teknik och distribution. Beatles behöver inte anpassa sig. Beatles är alltid Beatles.
Det är bara det att de som tycker så blir färre och färre – precis som de som en gång tyckte att Bing Crosby är alltid Bing Crosby.
Elvis? Jo, många klär fortfarande ut sig till Elvis, men det finns inte längre någon melodiradio som spelar ”Heartbreak Hotel”.
Jag har engagerat mig i Swedish Music Hall of Fame där jag är ordförande. En vanlig kommentar jag hört: ”Men alla vet väl redan hur viktiga Jan Johansson och Alice Babs har varit för svensk musik?”.
Problemet är just ordet alla. Den lever i tron att det fortfarande finns ett sådant begrepp kommer snart att ligga nedpackad på vinden i en kartong med julprydnader utan att förstå vad som egentligen hände.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Selma”. En vit polis rider i fatt en flyende demonstrant, en svart pensionär med handväska, och spräcker hennes skalle med en batong. Martin Luther King-skildringen ”Selma” tvingar oss att känna historiens blodsmak. Obönhörlig.
HYRFILM
”Skeleton Twins”, släpps måndag. Allting med Kristen Wiig lyfter två meter över marken. Mörk komedi med glimrande spel mellan Wiig och forne ”Saturday Night Live”-kollegan Bill Hader.
SAJT
Albums That Never Were. Entusiast återskapar legendariska album som aldrig gavs ut. ”Human Highway” med Crosby, Stills & Nash, ”The Velvet Underground IV”. Illegal kulturgärning. (Tipstack: Andres Lokko.)
+
Bonus nr 1:
Oöverskådligt vidsträckt. Brutalt vackert. Spöklikt öde. Det ryska landskapet präglar den ryska kulturen. En påminnelse om att människan och naturen befinner sig i ett ständigt Tolstoj-tillstånd av krig och fred.
I det outforskade ödeland som breder ut sig mellan gymnasium och yrkesliv åkte jag den Transsibiriska järnvägen. Jag tänker på den resan – en hel vecka på tåg, frikopplad från samtiden – när jag ser den ryska filmen ”Leviatan” som får svensk biopremiär nästa fredag.
”Leviatan”, som utspelar sig på Kolahalvön, är omisskännligt rysk. En påminnelse om att Ryssland producerat många av historiens bästa filmer.
När ”Leviatan” fick en Golden Globe för bästa utländska film fick den en del kritik i Ryssland.
En politisk analytiker sade: ”För att en rysk film ska han en chans att vinna på internationell filmfestival ska den uppenbarliga innehålla illdåd och hänsynslöshet och karaktärerna ska dricka massor av vodka och svära”.
Allt det är sant om ”Leviatan”, samtidigt som man lika gärna kan säga precis samma sak om amerikanska filmer, fast med vodkan utbytt mot whisky.
En representant för ryska kulturministeriet, som varit med och finansierat filmen, uttryckte ånger över att man gett pengar till en film som förmedlande en sådan ”hopplöshet och existentiell meningslöshet”.
Men när ”Leviatan” två månader efter Golden Globe-vinsten tvärtemot mångas förväntningar inte vann en Oscar – ”Leviatan” förlorade på upploppet mot polska filmen ”Ida” – så uttryckte den ryska filmindustrin en stor besvikelse över att den inte vann.
Att som många västerländska filmkritiker vinkla ”Leviathn” som uttalat Putin-kritisk är att göra det lätt för sig. Putin nämns aldrig vid namn i filmen. Den samhällskritik som förmedlas i ”Leviatan”, de orättvisor som huvudpersonen drabbas av, har sina föregångare över hundra år tillbaka i tiden hos de stora ryska författarna.
Jan Gradvall
Bonus nr 2:
”The age of information control is over. We’re now into information conducting”.
Efter att en engelsk polischef hört den amerikanskan mediegurun Liz Garvey säga detta i ett TED Talk – 18 minuter långa föredrag som sprids på YouTube – blir han så imponerad att han rekryterar henne som London-polisens nya kommunikationschef.
Om man kontrollerar mediabilden av sin verksamhet, då går man fri från allt.
Så inleds en ny engelsk tv-serie som trotsar alla genrebeskrivning. ”Babylon” är både polisserie och politisk satir, drama och komedi, på ett sätt som engelsk television är ensam om.
”Babylon” är producerad av Danny Boyle, mannen bakom ”Trainspotting” och den magnifika OS-invigningen i London, som även regisserat det långfilmslånga pilotavsnittet.
Danny Boyle har utvecklat serien tillsammans med några av de skarpaste manusförfattarna inom engelsk tv-humor, duon Jesse Armstrong och Sam Bain. Tillsammans har de skrivit för bland annat ”Smack the pony” (på svenska fruktansvärda titeln ”Garva här”) och komediduon Mitchell & Webb.
Armstrong var även med och skrev tv-serien ”The thick of it” (på svenska ”Trist, herr minister”) och långfilmen ”In the loop”, uppenbarliga inspirationskällor för ”Babylon”.
Hela säsong 1 av ”Babylon” finns från och med i dag tillgänglig att streama på C More.
Jan Gradvall
OBS! De texter jag lägger ut på hemsidan är mina okorrade Word-dokument. Skrivfel som rättats till av DI:s utmärkta redigerare kan vara kvar här. Maila gärna om du ser konstigheter. Hinner sällan gå igenom själv.