Krönika, DI Weekend
Weekend 6 februari
Krönika
Jan Gradvall
Nästa helg är det slutligen biopremiär för ”Fifty shades of grey”, filmatiseringen av den bok som det sedan utgivningen 2011 har skrivits cirka en miljon artiklar om, samtliga innehållande ordet het.
Det är därför ironiskt att temalåten till filmen har sina rötter i den stadsdel i Stockholm som kallas Sibirien.
Temalåten till filmen heter ”Love me like you do”, framförs av Ellie Goulding och klättrar redan innan premiären mot toppen på världens listor. Enligt Spotifys statistik är det just nu den mest spelade låten i Sverige.
Men även om Ellie Goulding är en engelsk artist så är låten, som ofta annars i dagens popvärld, ett verk signerat svenskar.
Närmare bestämt svenskar som arbetar i en källare på Roslagsgatan, hjärtat i den stadsdel i norra Stockholm som i slutet av 1800-talet fick namnet Sibirien för att det kändes som en förvisning att flytta dit.
Kollektivet med låtskrivare och producenter i Sibirien kallas för Wolf Cousins, en översättning av Vargkusinerna, figurer i Bamse.
Att de kallas för Vargkusinerna har att göra med att en av deras mentorer, Shellback, fått sitt namn från Skalman i samma serietidning. Johan ”Shellback” Schuster fyllde 30 i söndags och har haft åtta listettor på Billboard.
Vill man skåda in i svensks popmusik framtid är det Vargkusinerna man ska besöka.
Det har skrivits mycket om det svenska låtskrivarundret, gjorts många försök till att förklara det. Fast den kanske viktigaste anledningen till att det bara växer – under 2014 var 25 procent av alla listettor på Billboard skrivna av svenskar – är något så enkelt men förbisett som att det i grunden bygger på mentorskap.
Ett icke-hierarkiskt sätt att arbeta som andra branscher kan lära sig mycket av.
Allting började med Denniz Pop (1963-1998). Det var Denniz Pop som lärde upp Max Martin, den mest framgångsrike låtskrivaren i världen de senaste 20 åren. Max Martin har i sin tur lärt upp Shellback.
Och sedan ett par år tillbaka är Shellback och Max Martin mentorer åt Vargkusinerna.
Jag kliver nedför källartrappan tillsammans med Julius ”Julle” Petersson som är förläggare och manager åt Vargkusinerna och nära vän till Shellback och Max Martin.
Sibirien var länge ökänt för sin trångboddhet. När vi går runt i lokalen blir det tydligt att vargkusinerna arbetar i samma andra.
Förr om åren, när bland andra Imperiet spelade in i samma lokal, bestod av studion av rymliga rum med plats för trumset och flyglar. I dag är den uppstyckad i sex minimala studior där sammanlagt nio vargkusiner trängs.
Att studera låtskrivarlistan till ”Fifty shades of grey”-låten är en bra introduktion. Fem namn: Tove Lo, Ilya Salmanzadeh, Ali Payami, Max Martin och Savan Kotecha.
Det enda som inte är svensk är Savan Kotecha, en indisk-amerikansk låtskrivare som ofta anlitas av svenskar i rollen som textförfattare. Han är också gift med en svensk kvinna.
Tove Lo är i dag ett världsnamn som artist i eget namn men är låtskrivare i grunden och en av Vargkusinerna. Under 2014 blev hon den första svenska artist i modern tid som inte bara haft en hitlåt utan ett helt album som nått Topp 15 på Billboard.
Merparten av det albumet är inspelat här nere, tillsammans med två andra vargkusiner, Ludvig Söderberg och Jakob Jerlström, kända som The Struts.
De vargkusiner som, vid sidan av Tove Lo, hittills blivit mest känd internationellt är Ali Payami och Ilya Salmanzadeh.
I allrummet till studion, som domineras av soffor och ett Playstation, står Ali Payamis disjockeyanläggning. ”Hela idén med Wolf Cousins har varit att hitta musiker som inte låter som Martin och Johan (Shellback) utan tillför andra saker”, säger Julle. ”Influenserna går åt båda håll. De berikar varandra”.
Ali Payami, uppvuxen i Malmö, ligger bakom Ariana Grandes ”Love me harder” (sjua på Billboard) och har en stor chans på sin första Billboardetta som medlåtskrivare till Taylor Swifts nästa singel, ”Style”.
När Max Martin, Shellback och Taylor Swift jobbade i Los Angeles satt Ali Payami en annan studio och lekte med beats. Taylor Swift råkade gå förbi, gillade vad hon hörde och frågade om hon fick använda det. Resultat: ”Style”.
Ilya Salmanzadeh från Stockholm var ytterst nära en Billboard-etta i somras med Ariana Grandes ”Problem” som stannade på andra plats.
De nio vargkusinerna i Sibirien har vitt skilda bakgrunder men förenas av en medelålder på 28-29 år och att de bokstavligen lever för sin musik.
Arbetspassen följer inte kontorstider. Det finns en dusch i studion och en säng som ser använd ut. Vargkusinernas motsvarighet till dunderhonung är ett kylskåp fullt med energidryck.
Sen kan vargarna yla hela natten och fortsätta göra låtar som erövrar världen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONST
Louise Bourgeois, ”I have been to hell and back”, Moderna Museet, 14 februari. Att stå under Louis Bourgeois nio meter höga spindel, Maman, är ett av mitt livs stora konstupplevelser. På denna efterlängtade Bourgeois-utställning möter spindeln redan utanför entrén.
OPERA
”Written on skin”, Operan, Stockholm. Krävande modern opera av George Benjamin, men sångare som bränner igenom. I synnerhet Bernhard Landauer, kontratenor (högsta manliga röstläget) med en ton som för tankarna till popartisen Antony Hegarty.
DOKUMENTÄR
”Virunga”, Netflix. Med två veckar kvar till Oscargalan är det hög tid att se alla nominerade. Om skogsvårdare som riskerar livet för att rädda de sista bergsgorillorna.
+
BONUS:
Podcast är som medium betraktat ännu så ungt att det fortfarande har sina gummistövlar och regnkläder hängande på en krok på förskolan.
Formen podcast består i dag oftast av en mikrofon och två eller tre som sitter runt den och pratar.
Inget fel i det, men den mest originella musikpodcasten jag hört visar att det även går att tillföra research, analys, eftertanke.
”Pitch” produceras av två musikfanatiker i Brooklyn, Whitney Jones och Alex Kapelman. Trots att deras budget förmodligen inte räcker till mer än kaffe och en flygbiljett då och då, så gör de riktiga reportage.
Avsnittet är befriande korta, runt 10-15 minuter.
Framförallt tänker de nytt vad det gäller ämnen. Deras bästa avsnitt hittills, ”The Clearmountain Pause”, fokuserar på effekten av pauser i låtar; ögonblicket när allt stannar upp och låten liksom hänger i luften, för att sedan braka lös igen. Klassiskt exempel: ”Closing time” med Semisonic.
Greppet har fått namnet, inte helt korrekt visar det sig i programmet, efter den legendariske ljudteknikern Bob Clearmountain som också intervjuas.
När Pitch-makarna även visar sig ha koll på kapitlet om pauser i Jennifer Egans i Sverige helt förbisedda roman ”Huliganerna kommer på besök”, ropar jag högt när jag podcastpromenerar i min ensamhet.
De som lyssnat på garagerock och köpt legendariska samlingen ”Nuggets” känner sannolikt till ”Moulty” med The Barbarians, en fantastisk låt där bandets enarmade trummis Moulty berättar om sitt livs öde.
Pitch spårar upp var pensionären Moulty bor i dag och pratar kärlek med honom.
Jan Gradvall