Krönika, DI Weekend

Weekend 9 januari

Krönika

Jan Gradvall

Strävan efter normalitet är det mest nedbrytande och farligaste som finns. Som Immanuel Kant sade: ”Ur mänsklighetens krokiga virke kan det aldrig göras något rakt”.

Två pojkar sitter bredvid varandra på en skola. Den ena har återigen misshandlats under ett obevakat ögonblick i klassrummet. Hans brott är att han inte anses vara normal. Hans kompis – hans enda kompis på skolan – försöker trösta med honom med orden: ”Världen är bättre för att du inte är normal”.

Det är en av de finaste scenerna i den film jag tippar kommer ta hem Oscar i kategorierna årets film och årets manliga skådespelare.

”Imitation game”, med svensk biopremiär nästa fredag, handlar om matematikern Alan Turing (1912-1954). Alan Turing spelas av Benedict Cumberbatch, känd som Sherlock Holmes.

Alan Turing var en matematiker som under andra världskriget tog anställning vid Bletchley Park och under maximal hemlighet knäckte nazisternas krypteringsmaskin, Enigma.

Winston Churchill sade att Alan Turing stod för det enskilt viktigaste bidraget till de allierades seger över nazisterna. Det uppskattas att Alan Turings kodknäckning förkortade kriget med mellan två och fyra år och att han därmed räddade 14 miljoner människoliv.

Genom sin gigantiska kodknäckningsmaskin lade Alan Turing också grunden till vår tids datorer.

Men ingen utomstående kände till vad Alan Turing hade uträttat under kriget. Hans insatser var hemligstämplade i 50 år.

I stället för att bli adlad blev han 1952 dömd för homosexuella aktiviteter, klassat som ett brott i England på den tiden. I valet mellan fängelse och kemisk kastrering valde Turing det senare. 1954 tog han sitt liv genom att äta ett äpple injicerat med cyanid.

Alan Turings liv och öde har skildrats av många på senare år. David Lagercrantz skrev en dokumentärroman för sex år sedan. I somras gjorde Pet Shop Boys ett hyllningsföreställning till Alan Turing med titeln ”A man from the future”.

Filmen ”Imitation game” är på ett sätt typiskt hollywoodbrittisk (även om regissören är norsk). En kostymfilm i tweed och höstfärger som inte skyggar för sentimentalitet och trycker på alla knappar som behövs för att bli aktuell för en Oscar. (”Boyhood” och ”Birdman”, se nästa sida, blir dess främsta konkurrenter).

På ett annat plan – vilket gör att den träffar mig så hårt – är ”Imitation game” också en påminnelse om den ständiga kampen mellan så kallat normalt och onormalt. Människor är som djur i detta avseende. Människor i grupp, från barn på en skola till vuxna på en arbetsplats, tenderar att vilja platta ut eller förinta det som avviker från normen.

Alan Turings homosexualitet, något han dolde för nästan alla, var inte avgörande för att han stämplades som onormal. Han var annorlunda på alla sätt. Han tänkte annorlunda, talade annorlunda.

Efter att ha själv gått hos logoped i tio år har jag gjort svårt med skildringar av stamning på film. Den första trovärdiga skildring av stamning jag sett var ”The King’s Speech” med Colin Firth.

I ”Imitation game” gör Benedict Cumberbatch något ännu svårare. Han hackar inte med orden. I stället gestaltar han dold stamning, min egen diagnos, där ens hjärna oavbrutet letar alternativa ord för att undvika det ord som man befarar kan utlösa stamningen.

Benedict Cumberbatch gör det så subtilt att de flesta inte ens kommer notera det. Vad han samtidigt illustrerar är Alan Turings ständiga inre processande. Kraften i en underbart onormal hjärna som gjorde världen bättre.

(slut)

GRADVALLS VAL

GALA
Golden Globes 2015, 11 januari.. Natten mellan söndag-måndag sänds prisgalan med genierna Tina Fey och Amy Poehler som värdar. Förhandstips: ”Imitation game”, ”Birdman”, ”Boyhood”. Favorit i tv-klasserna: ”True detective”.

TV
”Girls”, premiär 12 januari på säsong 4 på HBO Nordic och C More. Den ständiga debatten runt Lena Dunham är exempel på tyckonomin som absolut värst. Please, håll käft och uppskatta en av vår tids mest originella berättare.

SHAKESPEARE
Macbeth. I ”Birdman” står en utliggare vid Times Square och pratar för sig själv. I själva verket: teaterskådisen Bill Camp. Vad han reciterar är ”Macbeth”. Att säga titeln inne på en teater anses ge otur, kallas därför bara ”the Scottish play”.

+

BONUS NR 1:

Michael Keaton kan ha filmvärldens sämsta omdöme vad det gäller att välja roller. Han var den förste som blev tillfrågan för huvudrollen i komediklassikern ”Måndag hela veckan” (”Groundhog day”), men tackade nej. Rollen gick i stället till Bill Murray. Keatons motiv: ”Jag fattade inte idén”.

Michael Keaton var med och återupplivade och förnyade Batman, med två filmer från 1989 och 1992, men hoppade därefter av, samtidigt som Batman de kommande decennierna växte till ett mångmiljardimperium. Han tackade också nej till huvudrollen i tv-serien ”Lost”.

Efter att ha tillbringat 2000-talet med att göra röster i animerade filmer har nu Michael Keaton, 63 år gammal, fått sitt livs roll – utan att tacka nej.

Och som han gör den. ”Birdman”, med svensk biopremiär i dag, är Michael Keatons mästerverk.

Rollen baseras inte på hans eget liv men har flera paralleller. En bitter åldrad skådespelare, som för alltid förknippas med en gammal roll som superhjälte (Birdman, en slags Batman med vingar), sätter upp en pjäs på Broadway baserad på Raymond Carver-novellen ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”.

Filmen liknar ingenting annat man sett på bio. Musiken består av stökig, New York-intensiv jazz med nästan bara trummor, framförd av Grammyvinnande jazztrummisen Antonio Sanchez.

Även känslan i filmen påminner om jazz, med en liten extremt tät ensemble och ett intuitivt, temperamentsfullt skådespeleri. Bob Fosses ”All that jazz” är en av få relevanta jämförelser.

Även Edward Norton och Emma Stone överträffar sig själva i filmen. Michael Keaton är så djävulskt bra – elektrisk i varje scen – att han konkurrerar med Benedict Cumberbatch (se krönikan) om Oscar för bästa manlig skådespelare.

Mexikanske regissören Alejandro G. Ińárritu fångar också pulsen runt Times Square på ett sätt som placerar ”Birdman” bland tidernas främsta New York-skildringar. Nu vill jag åka dit – igen.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:


Ytterligare en anledning till att inte missa ”Birdman”: det förstummande kameraarbetet, signerat filmvärldens just nu främsta fotograf.

Mexikanske Emmanuel Lubezki fick en Oscar förra året för sitt foto till rymdfilmen ”Gravity”. Han kallas Chivo, vilket betyder get, kanske för att han aldrig ger sig.

För att förverkliga ”Gravity” uppfann han en helt ny filmteknik som bokstavligen fick det att kännas som om filmen trotsade tyngdlagen. Emmanuel Lubezki förtjänar ännu en Oscar för ”Birdman”.

Regissören Alejandro G. Ińárritu har sagt att han ville få filmen att känns som om den skrivits utan kommatecken och punkter.

För att uppnå detta flöde, utan andningspauser, har Lubezki filmat den så att filmen känns som en enda lång tagning. Under två timmar ser man bara ett enda tydligt klipp.

Filmer utan klipp har gjorts förut (Hitchcocks ”Repet” från 1948 är ett klassiskt exempel) men Lubezki löser det på ett så snillrikt sätt att man, precis som i ”Gravity”, aldrig tänker på greppet eller tekniken bakom.

Klippen finns men man ser dem inte. Som åskådare är man bara där, totalt uppslukad av filmen och stämningen.

Jan Gradvall