Humorn som vapen: Intervju med Caitlin Moran

Efter den enorma succén med boken Konsten att vara kvinna blev Caitlin Moran överöst av jobberbjudanden. Och tackade ja till allt. Resultatet: en tv-serie, två långfilmsmanus och en ny roman – alla skrivna i den trädgård i London där hon tar emot. Från DI Weekend i november.

Det ser ut som ett helt vanligt trädgårdsbord. Ytan är sliten, krackelerad, präglad av flera års väderlek. Några nedfallna blöta höstlöv klibbar sig fast och försöker bli torra och bortblåsbara igen genom att suga upp dagens sista solstrålar innan det skymmer över norra Londons hustak.

Vad som skiljer detta trädgårdsbord från andra är att det inte bara härdats av Londons årstider utan även av Caitlin Morans dunkande panna.

Trädgårdsbordet är hennes arbetsplats. Så länge temperaturen tillåter sitter hon alla fyra årstider här ute, huttrande eller svettande, med sin dator på bordet och knackar fram vad som har blivit några av vår tids mest omtalade texter.

Caitlin Moran står med ena handen lutad mot bordet. I den andra håller hon en elektrisk cigarrett, lika lång som en gammaldags cigarrett med munstycke, som i kombination med hennes serietidningsliknande hår 
i kolsvart och kritvitt får henne att se ut som Cruella de Vil i Pongo och de 101 dalmatinerna.

Vid sina fötter har hon inte hundar utan katter. De är visserligen bara två stycken, men hennes trädgård är så tät och prunkande att man inte kan vara säker på att det inte gömmer sig 99 till i buskarna.

”Det var här jag satt, förtvivlad, dunkade pannan i bordet samtidigt som jag lyssnade på Daft Punk på repeat”, säger hon.

”Varje gång jag kom till Lose yourself to dance brast jag i gråt. Du vet, textraderna ’I know you don’t get a chance to take a break this often, I know your life is speeding and it isn’t stopping’. När jag hörde det tänkte jag: Det är ju jag! Min situation just nu! Jag får heller ingen chans till paus. Daft Punk-robotarna talar just till mig! Och så grät jag en skvätt och dunkade pannan i bordet igen.”

Vad Caitlin Moran talar om är en period sommaren 2013 då hon tvivlade på om hon skulle lyckas skriva klart den roman som i Storbritannien gavs ut i somras och denna vecka kommer på svenska, Konsten att skapa en tjej (Albert Bonniers Förlag).

”Egentligen var det inte själva skrivandet som var problemet. Jag har aldrig haft skrivkramp på det sättet. Problemet var tiden.”

Jag ber att få se den stol hon sitter och skriver på. Innan hon visar den varnar hon mig: ”Den är så otäck och motbjudande att folk brukar bli chockade. Jag döljer den under ett skynke när vi har gäster.”

När hon drar bort skynket – och avtäcker hemligheten – blottar sig något som skulle ha kunnat användas som tortyrredskap i Game of thrones. Det är en ergonomisk stol utan ryggstöd, så utsliten att skumplast sticker ut i alla väderstreck.

”Du ser”, säger Caitlin Moran, och drar ett nytt djupt bloss på sin e-cigg.

”Det är rent nikotin”, förklarar hon. ”Smakar lite som äppelbrandy. Det är perfekt. Jag kan röka på bussar, tåg och flygplan. Plus att det har den fördelen att jag inte dör.”

Caitlin Moran slog igenom i Sverige för två år sedan med den självbiografiska, upp till kampfeministiska Konsten att vara kvinna. När boken gavs ut i Storbritannien i juni 2011 var hon redan stor i sitt hemland.

Det är inte många journalister som får vara med på National portrait gallery. Caitlin Moran, född 1975, fick sitt porträtt upphängt där redan när hon var 36. Som journalist på The Times har hon vunnit allt som går att vinna. På galan British press awards 2010 blev hon årets kolumnist. Året efter fick hon pris både som årets kritiker och årets intervjuare.

2011 utsågs Konsten att vara kvinna till årets bok på National book awards, en utmärkelse som året innan gick till David Nichols En dag och året efter till E L James Fifty shades of grey.

Det går inte att bli större på skrivande i England än vad Caitlin Moran var när Konsten att vara kvinna gavs ut.

”Månaderna efter översköljdes jag av erbjudanden. Vad vill du göra härnäst? Vill du göra en ståuppturné? Vill du skriva en humorserie för tv? Vill du skriva ett långfilmsmanus? Kanske till och med två – ett baserat på boken och ett helt nytt? Vill du skriva en bok till? En roman? Vill du fortsätta jobba för The Times?”

Så vad valde du?

”Jag sa ja till allt. Det var innan jag insåg att det innebar att jag var fast i två och ett halvt års arbete. Sju dagar i veckan.”

Det låter helt vansinnigt.

”Det har varit helt vansinnigt. Jag har nu två månader kvar av den jobbnonstopperioden. Vid jul kan jag äntligen ta den paus jag egentligen behövde redan förra sommaren när jag dunkade huvudet i bordet. Men … (hon tar nästan en andningspaus) … jag ångrar det inte. Jag tog råd av Russel T Davies, briljant manusförfattare till Queer as folk och Doctor Who. Han sa: ’Kära du, när du är het måste du ta vara på det. Det kommer att göra dig galen, men det är enda chansen du får. Om några år, när det passar bättre i ditt schema, så kommer folk inte längre att be dig att skriva en komediserie. Du måste göra det nu.’”

När jag skriver ut vad Caitlin Moran säger på intervjubandet har jag med punkter, kommatecken och mellanrum mellan orden. Det har inte hon när hon pratar.

Hennes huvud är som en tvättmaskin fylld med ord. Analyser och anekdoter och formuleringar kastas runt och roterar på hög temperatur. De två röda strumpor som hamnat mitt i tvätten och färgar av sig på allt hon säger är klass och feminism.

Plötsligt pratar vi om Raised by Wolves, den komediserie för Channel 4 som hon skrivit tillsammans med en av sina yngre systrar, Caz. (Caitlin Moran har sju syskon, hon själv är äldst.) Efter ett lyckat piloavsnitt som sändes i England förra helgen kommer det i början av 2015 en hel serie.

Raised by Wolves betyder uppfostrad av vargar. Men eftersom Wolves också är en förkortning av Wolverhampton, Caitlin Morans hemstad, har titeln en dubbel betydelse.

Tv-serien Raised by Wolves har många paralleller till både Konsten att vara kvinna och nya Konsten att skapa en tjej.

Det är samma universum, baserat på Caitlin Morans egen uppväxt i en arbetarklassfamilj med åtta barn. Familjen bor på en council estate (kan hyggligt översättas med kommunalägt hyreshus men är ett system unikt för England) och är beroende av socialbidrag. Germaine i tv-serien ser ut som Caitlin Moran själv i den åldern.

”Det är en verklighet som med några få undantag som Shameless (brittisk tv-serie som sändes 2004–2013) aldrig skildras på tv. Om man är arbetarklass får man aldrig se sig själv på tv. Såvida man inte langar droger, är allmänt skum och åker runt på en liten, liten cykel. Men det finns förstås alla slags människor på council estates, till exempel feta, blyga 15-åriga tjejer som -läser Sylvia Plath och George Orwell. Att folk får social-bidrag innebär inte att de är dumma eller lata.”

Caitlin Moran varvar upp tvättmaskinen. Jag har av vana lärt mig att inte få svindel av tempot. Jag har tidigare intervjuat henne på scen två gånger, på Kulturhuset i Stockholm och på Bokmässan i Göteborg, och vet att mitt jobb nu är att bara sitta och observera samtidigt som strumporna snurrar runt.

”Jag vill också visa tonårssexualitet ur ett kvinnligt perspektiv. Det manliga är väl skildrat. Det finns massor av tv-serier och filmer där man får se tonårskillar som runkar och försöker få knulla. Minns scenen i American pie (komedi-succé från 1999) med killen som är så desperat att ha sex att han stoppar in sin penis i en paj. Du får aldrig se såna scener med tjejer. Inte undra på att så många tonårsstjejer växer upp med en så uppfuckad syn på sin egen sexualitet. I första avsnittet av Rasied by Wolves får Germaine mens. Det har aldrig tidigare visats på brittisk tv. I fjärde avsnittet upptäcker hon onani. Hon onanerar framför tv:n till signaturen till Question time.”

Question time är ett anrikt politiskt debattprogram på BBC som leds av den vithårige gentlemannen David Dimbleby, 76.

”För att ha med den scenen var jag tvungen att själv skriva till David Dimbleby och be om tillstånd. ’Är det okej att vi visar en flicka som onanerar framför ditt ansikte på tv?’ Svaret jag fick var det bästa någonsin: ’That sounds absolutely jolly! Carry on, dear’. Så den scenen är med i serien.”

Detaljerade skildringar av onani präglar även Konsten att vara kvinna och Konsten att skapa en tjej. Caitlin Moran innehar det inofficiella världsrekordet i att säga ”vagina” i offentligheten.

Handlingen i din nya bok Konsten att skapa en tjej har stora likheter med din egen uppväxt, men till skillnad från den självbiografiska Konsten att 
vara kvinna är det en roman. Varför valde du roman-formen denna gång?

”Därför att jag, precis som du, har tillbringat de senaste 20 åren med att analysera hur populärkulturen fungerar. Vad som åstadkommer verklig förändring. Vilka som åstadkommer verklig förändring. Jag har jämfört människors beslut och karriärvägar, och min slutsats är att det bara är ett begränsat antal människor som kan tänka sig att läsa polemisk nonfiction. Bara det faktum att det stod att Konsten att vara kvinna var en bok om feminism gjorde att många inte läste den. Så jag studerade George Orwell och Charles Dickens, kollade hur de gjorde för att nå fram med sina budskap. Båda började också med polemisk nonfiction, men nådde fram till den breda massan först när de sadlade om och började skriva romaner.”

När du säger att du studerat Orwell och Dickens så menar du det bokstavligt?

”Ja. Jag har läst om dem kronologiskt. Jag började med Orwells essäer och Dickens journalistik. Dickens började som journalist och skrev precis alla sorters texter, även lättviktiga krönikor. Jag kan verkligen rekommendera Sketches by Boz (1836) där man ser hur han börjar växla över till fiktion. Boz var en pseudonym som Dickens använde. En förskräcklig pseudonym, eller hur? Det låter som han varit medlem i The Cockney Rejects.”

Tvättmaskinen igen, nu med högsta centrifugsnurr. The Cockney Rejects var ett allt annat än sofistikerat så kallat Oi!-punkband som bildades i Londons East End 1978.

”I alla fall, i den boken finns så bra beskrivningar av arbetarklassens vardagsliv. Dickens går förbi en secondhandbutik och upptäcker en ställning med kläder som ägts av en och samma person. Genom att studera kläderna, från babyåren och framåt, kartlägger han personens liv. Vid tre års ålder blir klädernas kvalitet drastiskt sämre, familjen drabbades av hårda tider. Vid nio år är kläderna märkta av aska, barnet arbetar och börjar röka. Av de sista kläderna drar han slutsatsen att personen hamnat i fängelse och sedan blivit hängd eller deporterad till Australien. Vad man som läsare får se är framväxten av Dickens författarblick.”

Har du köpt de här böckerna eller lånat dem på bibliotek?

”Jag har dem på min Kindle. Man kan köpa The complete works of Charles Dickens på Kindle för 4,99 pund. Vad som är slående med Dickens är också att han aldrig alienerade överklassen när han skrev om arbetarklassen. I stället för att attackera skapade han empati och en medvetenhet om de sociala orättvisorna.”

Två sekunders paus för puff på e-ciggen.

”Så det är därför jag skrev den nya boken som en roman. Det är därför jag har gjort tv-serien. Människor som inte har en aning om vem jag är kommer att se den. Folk som inte är medvetna om att de ser något som handlar om klass, ras, sexualitet och feminism. De kommer att se det som underhållning. Det finns ett briljant citat av en feministisk författare som jag glömt namnet på. ’I can’t be what I can’t see’. Det är så man måste börja, med att visa förändringen.”

Solen har gått ned. Vi håller oss varma utomhus med att krama var sin kopp av Caitlin Morans specialmedicin. ”Perfekt när man vill hålla en förkylning borta och ändå vara glad.” Det är hett vatten med färsk ingefära 
och chili i koppen, samt en rätt generös skvätt whisky.

Även whiskyn är populärkulturell, gjord av den skotske popmusikern James Yorkston och med hans senaste skivomslag på etiketten. Ju längre eftermiddagen blir, desto mer medicin hinner vi få i oss.

Caitlin Moran bor i Crouch End i norra London, ungefär 30 minuters taxifärd från händelsernas centrum. Det är lugnt och stilla här uppe. Familjens trevåningshus, med knarrande trätrappor, domineras av ett stort kök som leder ut till trädgården. Det är ett kök man aldrig vill lämna: stora fönster åt alla håll, husgeråd hängande från taket, en vinylspelare med en back singlar framför.

Under de timmar vi sitter och pratar kommer hennes två döttrar ned från övervåningen och frågar om saker. Hennes man, musikkritikern Pete Paphides, hackar grönsaker samtidigt som han korrläser utskrifter av intervjuer han gjort med medlemmarna i Lloyd Cole & The Commotions.

Ett av borden i köket är täckt av ett halvlagt pussel föreställande Beatles.
”Vi har kvällar när hela familjen kollar på Anthology-serien med Beatles”, säger Caitlin Moran.

Hon har gjort en lång resa. Från familjens trånga council estate i Wolverhampton till detta Londonhus. Ett hus som hon betalat genom att skriva, skriva, skriva, skriva, skriva; något hon lärde sig genom att som barn sitta på bibliotek och plöja hundratals böcker.

På det lokala biblioteket fanns även musiktidningar och skivor. När hon insåg att popmusik kan vara en portal till en annan värld läste hon alla musiktidningar som fanns, från första sidan till den sista, och lärde sig hur man skriver recensioner. Hon skrev så bra att hon som 16-åring fick jobb som frilansare för Melody Maker.

I Konsten att skapa en tjej beskriver hon denna resa. Samtidigt är partiet där flickan i boken åker till London och blir rockkritiker inte baserat på henne själv utan på Julie Burchill, legendarisk och ökänt bitsk journalist, även hon arbetarklass.

”Julie Burchill var mycket tuffare. Jag själv stod mest tyst i hörnet på Melody Maker om mumlade om att jag gillade Crowded House.”

I England har boken titeln How to build a girl. Boken är första delen i en planerad trilogi. Volym två och tre kommer att heta How to be famous och How to change the world. I uppföljarna blir det ännu tydligare att det handlar om fiktion. Flickan växer upp och blir politiskt engagerad.

”Jag vill visa hur man förändrar världen trots att man inte har gått på universitetet. Det var så det här landet en gång formades. Folk från arbetarklassen vaknade, bildade fackföreningar och nya politiska partier. Nu pratar ingen om det, men det måste hända igen annars går allt åt helvete. Vi har slut på smarta människor i politiken. Alla i politiken rekryteras bara från samma fem skolor. Det är just nu fler i kabinettet som har gått på Eton än det är kvinnor.”

Som en av de böcker som har betytt mest för henne nämner Caitlin Moran Twopence to cross the mersey av Helen Forrester (1919–2011). Boken handlar om en brutal uppväxt i Liverpool under depressionen.

”När jag läste den boken kände jag, det är det här livet jag själv skulle ha haft om det inte hade skapats ett fungerade välfärdsnät, med bibliotek och hjälp till de fattigaste familjerna. Nu vrids tiden bakåt och allt det håller på att försvinna.”

Caitlin Moran knyter näven.

”Kraften med böcker är att man kan få folk att känna vad som händer. Något av det bästa som det här landet har uppnått, större än imperiet, var uppbyggnaden av National health service och välfärdsstaten. Vi måste slåss för att behålla den. Det är därför jag skriver. Som skribent på The Times vet jag också att det bland mina läsare finns både parlamentsledamöter, biskopar och generaler.”

De två avslutande månaderna i Caitlin Morans två och ett halvt år långa arbetspass, innan en relativ frid slutligen kan sänka sig över denna trädgård, ska hon ägna åt att skriva klart den ena av sina två långfilmer.

Den första är redan färdig – en bearbetning av Konsten att vara kvinna som hon skrivit tillsammans med författaren John Niven. Filmen ska börja spelas in 2015 med tänkbar premiär 2016.

Den andra filmen, även den skriven med John Niven, är så färsk att hon inte borde berätta om den, men hon kan naturligtvis inte låta bli.

”Det ska bli en feministisk blockbuster som utspelar sig på 1600-talet!” närmast ropar Caitlin Moran ut över norra London samtidigt som hon skrämmer bort katterna med sitt viftande med Cruella de Vil-cigarretten.

”Vi hittade den här fantastiska kvinnan, Julie d’Aubigny, som har funnits i verkligheten. 16 år gammal var hon en massiv operastjärna, sin tids Rihanna. Samtidigt var hon bisexuell och en extremt bra fäktare. När någon förolämpade någon av hennes män klädde hon ut sig till man och fäktade ned dem på gatorna. Allting avslutas med att hon bränner ned ett nunnekloster och rider in i solnedgången med sin flickvän.”

Trots att man inte behöver aska med en e-cigarett försöker hon reflexmässigt göra det, av gammal vana.

”Vad sägs om den storyn?”

(slut)