Skivrecensioner, DI Weekend
Carola
Titel: Från nu till evighet
(Universal)
Betyg: 3
Främling, vad döljer du för oss? Det märkligaste med fenomenet Carola är hur någon så folkkär samtidigt kan vara så främmande.
För några år sedan försökte jag förklara Carola för en amerikansk kollega, men kunde inte komma på någon annan internationell artist hon kan jämföras med. Men i dag jag vet vilken liknelse jag skulle använda: Carola är Sveriges Tom Cruise. Deras leenden och blickar, deras tro och övertygelse, deras totala professionalism inom sina områden.
Carola har kommit till en punkt i sin karriär där hon säljer fler album i ”Jul i Betlehem”-genren än som trendig popartist. För henne har det mest kommersiella blivit det minst kommersiella.
Albumet ”Från nu till evighet” kommer därför inte att nå samma framgångar som låten ”Evighet”, men är ett fungerande och sammanhållet album i samma stil. Åttiotalspräglad schlagerpop med uppdaterade trummor. Och med vindmaskin i varje refräng.
Jan Gradvall
Cat 5
Tite: Cat 5
(Service/Universal)
Betyg: 3
Ingen utmanar och utvecklar själva idén med popmusik som artisterna på skivbolaget Service i Göteborg. Precis som skivbolagskollegorna The Tough Alliance ifrågasätter duon Cat 5 det rådande autenticitetsbegreppet i rockvärlden. Varför skulle gitarrer vara mer äkta än datorer? Varför räknas inte upplevelserna på ett dansgolv som en lika viktig del av frigörelsen och upproret som böcker?
Cat 5 har i egentligen bara en enda låt men de gör den så bra att man köper den i tio olika hybrider. Duon vidareutvecklar det ultrakommersiella sound som The Knife skapade på sitt andra album, men sedan övergav på sitt krångligare tredje album. Det är eurotechno med hjärna. Apple-pop där ingen skillnad görs mellan instrument och sång; allt görs lika metalliskt glimrande genom datorn.
Jan Gradvall
Scott Walker
Titel: The Drift
(4AD/Playground)
Betyg: 3
1966 var Scott Walker den vackre ynglingen i The Walker Brothers som sjöng ”The Sun Ain’t Gonna Shine (Anymore)”. 40 år senare har solen slutligen helt försvunnit i hans musik.
Hur långt är det möjligt att dra popmusiken åt konsthållet innan den slutar vara popmusik? Scott Walker tangerar den gränsen med ”The Drift”, ett album som drar paralleller mellan händelserna i Srebrenica och sjukdomen psoriasis (kanske hans egen). Som en ljudinstallation i ett mörkt rum på Tate Modern hade ”The Drift” kunnat bli en oförglömlig upplevelse. Som musik, något man försöker lyssna på hemma eller i bilen, blir den omöjlig att ta sig igenom.
Jan Gradvall
Say Anything:
Titel: Say Anything… Is A Real Boy
(J Records/Sony BMG)
Betyg: 4
År 2004 gav Green Day ut ”American Idiot”, en rockopera som kallats punkgenerationens motsvarighet till The Whos ”Tommy”. Men den bästa rockoperan det året gjordes inte av veteranerna i Green Day, utan av unge Max Bemis, i dag 22 fyllda, och hans band Say Anything. Efter två års fördröjning – orsakat av ett Bemis fick nervsammanbrott och lades in på sjukhus – återutges nu den förstummande ”Say Anything… Is A Real Boy” på ett stort bolag och får därmed slutligen får chansen att möta den stora publik den är värd.
Att det är just J Records, Clive Davis skivbolag, som plockar upp Say Anythings rockopera är ännu ett bevis på Davis storhet som talangscout. Att Clive Davis, 74, befinner sig flera generationer från dagens amerikanska collegelyssnare hindrar honom inte att se den superstjärnepotential som finns hos Max Emis. Det är aldrig de välartade som fångar en generations längtan och frustrationer. Det är trasiga själar som Morrissey, Kurt Cobain och Max Bemis.
Jan Gradvall