Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 maj
Krönika
Jan Gradvall
Dokusåporna håller på att dö ut. Denna profetia har upprepats som ett mantra inom TV-branschen. Ironiskt är det precis just då som genren når sin höjdpunkt. Andra säsongen av ”Project Runway”, som får premiär på TV3 på måndag, är den bästa dokusåpa jag har sett.
Den första dokusåpan i världen var svenska ”Expedition Robinson” 1997. Vad som nio år senare möjligen håller på att dö ut är ”Big Brother”-delen av genren. Men i övrigt har vi bara sett början av den dramatik – och den folkbildning – som går att uppnå med bra dokusåpor.
”Project Runway” är en tävling i mode. Aspirerande modedesigner tävlar om att få pengar till en egen kollektion som de sedan får visa upp på catwalken under New York Fashion Week.
Redan i upplägget skiljer sig ”Project Runway” från andra dokusåpor. Deltagarna är utvalda för sin kompetens inom mode. Och alla tävlingsmoment i serien handlar enbart om just detta: att sy kläder.
Vid början av varje avsnitt får deltagarna en specifik uppgift. Exempelvis: ”Sy en dräkt som en kvinna kan få sig både på kontoret och festen efteråt”. Därefter får de skissa en halvtimme, handla tyg på Manhattan för 100 dollar och har sedan 24 timmar på sig att genomföra uppgiften.
Deltagarna får jobba stenhårt. Den fasta juryn med Michael Kors, stjärndesigner, och Nina Garcia, modechef på amerikanska Elle, kan vara lika elaka som ”Idol”-domarna, men de är alltid i första hand konstruktiva. Skärning och passform kommenteras ned på minsta detaljnivå.
Vad man som tittare får vara med om är en andlös spännande tävling i arbete och kreativitet. Intriger deltagarna emellan lyfts förstås fram, men producenterna märkte till andra säsongen att vad tittare framförallt ville se var när de gör kläder.
Jag själv är inte specialintresserad av mode, men jag lärde mig saker av de tolv avsnitten av ”Project Runway” som jag har nytta av i mitt eget arbete. Vikten av att lita på sin ursprungsidé. Arbetsdisciplin. Att inte alltid välja det säkra före det osäkra.
Programledare i ”Project Runaway” är fotomodellen Heidi Klum, men nyckelpersonen i serien är Tim Gunn, rektor för Parsons The New School of Design. Tim Gunn är den sortens initierade lärare som jag själv önskar jag hade haft. Alla som arbetar med pedagogik i någon form, på skolor eller arbetsplatser, har mycket att lära av Tim Gunn i ”Project Runway”.
När seriens första säsong hade premiär på Bravo i fjol (samma kanal som gjort ”Fab 5”) växte tittarantalet med 400 procent under seriens gång. Andra säsongen, den som TV3 nu visar, gick ännu bättre. Finalen sågs av 3,4 miljoner vilket är den högsta tittarsiffran i Bravos 20-åriga historia. Alla avsnitten finns också att köpa hos amerikanska iTunes, vilket är anmärkningsvärt för en dokusåpa.
De enda som inte verkar förstå ”Project Runway” är svenska TV3. Serien dras igång på en hopplös tid helt utan marknadsföring. ”Project Runway” är för smal för att motivera stortavlor, men om TV3 bemödat sig med att åtminstone skicka förhandskopior svensk modepress (som har lång pressläggning) hade man utan kostnad kunnat dubbla tittarantalet.
Även TV3 har mycket att lära av den kreativitet och syn på arbete som förmedlas i ”Project Runway”.
(slut)
GRADVALLS VAL
FOTBOLL
Jesper Högström, ”VM-boken. Allt som du behöver veta om alla tiders VM (Norstedts). För en gångs skull en bok som lever upp till titeln. Offsides stjärnskribent har aldrig varit bättre.
BOK
Steven D. Levitt & Stephen J. Dubner, ”Freakonomics” (Prisma). Med ekonomi som verktyg – och dyrk – presenteras häpnadsväckande svar på det moderna livets gåtor. Nu på svenska.
LISTA
”The Influentials 2006”, www.newyorkmetro.com. Utnämning av de 200 mest inflytelserika personerna i New York. Två svenskar är med: reklamarna Linus Karlsson & Paul Malmström.
+
BONUS
Det brukade vara popmusik som var centrum för ny kreativitet. I dag är det TV.
Nystartade Voccine är ett typexempel på den passion och kunskap som präglar 2000-talets TV-tittare. En podcast – ett hemgjort radioprogram – där två entusiaster diskuterar TV.
Och det är inte det svenska TV-utbudet som i första hand diskuteras, utan det amerikanska. I dagens mediavärld går allting att ladda ned från nätet dagen efter att det sänts.
Christina Jeurling är TV-journalist som jobbat med Stina Lundberg Dabrowski ”Sen kväll med Luuk” och ”Dokument: Humor” med Henrik Schyffert. Tomas Seo är varumärkesstrateg och styrelseordförande för Sveriges designer.
De bägge gör Voccine på sin fritid av ingen annan anledning än att de brinner för ämnet. Som devisen anger: ”Pop Culture, Because It Matters!”
Förutom sina egna åsikter hinner de i sina hyperinitierade halvtimmesprogram – den oinvigde uppmanas att googla för att förstå alla referenser – leverera fler TV-nyheter än någon annan svensk nyhetsbyrå eller tidning.
Lyssna via Voccine.com. Antingen laddar man ned till iTunes eller lyssnar direkt på nätet. Och det är gratis.
Jan Gradvall