Skivrecensioner, DI Weekend
Leonard Cohen
Popular problems
Sony
Betyg: 4
När Brian Eno förra veckan höll föredrag på Moderna Museet i Stockholm kom han in på sitt projekt The Long Now Foundation. Nuet styr alla våra handlingar. Vi påstår att vi bryr oss om framtiden, men allt från politiska åsikter till konstnärliga verk baserar sig på den försvinnande korta tiden vi själva befinner oss på jorden.
Som en motvikt till detta startade för 18 år sedan Brian Eno, Stewart Brand (grundare av The WELL) och uppfinnaren Danny Hills en organisation vars tänkande och projekt baseras på en längre tidsuppfattning, ett längre nu. Exempelvis byggs en klocka i Nevadaöknen som ska hålla i 10 000 år.
Leonard Cohens livsverk känns besläktat med The Long Now Foundation. Hans sånger har aldrig varit begränsade till en viss tid utan speglar ett längre nu.
Min morfar levde länge, han dog veckan innan han skulle fylla 107, men jag har alltid uppfattat Leonard Cohen som ännu äldre. Med sin granitröst låter han som den äldsta människan på jorden.
Leonard Cohens produktion är sparsmakad. Under 47 år som skivartist har han endast gjort 13 album.
Hans verk på senare år håller yppersta klass. ”Popular problems”, utgivet lagom till hans 80-årsdag, följer i samma fotspår som den utmärkta ”Old ideas” från 2012.
En förklaring hans bibehållna kvalitet är att Leonard Cohen, trots sin egen ikonstatus som låtskrivare, är prestigelös nog att kalla in en andra låtskrivare som medhjälpare. Både detta album och det förra är gjort tillsammans med Patrick Leonard, känd för Madonna-låtar som ”La Isla Bonita” och ”Cherish”.
Det är omöjligt att tänka sig Bob Dylan eller Neil Young göra samma sak. Men deras senaste album vittnar om att de borde pröva det. Att skapa hållbara melodier är bland det svåraste som finns.
Jan Gradvall
Marianne Faithfull
Give my love to London
Naive
Betyg: 4
Om man googlar Marianne Faithfull kan man läsa mer om att hon en gång var Mick Jaggers flickvän (1966-1970) än om hennes egna bedrifter som musiker. Ett typexempel på den manliga historieskrivningen och hur viktigt Skapelsen.com är som initiativ.
I själva verket har Marianne Faithfull konstnärligt varit överlägsen Mick Jagger under de senaste 35 åren. Inget album Rolling Stones gjort i modern tid har varit i närheten av Marianne Faithfull-album som ”Strange weather” (1987) och ”Horses and high heels ”(2012).
Nya albumet ”Give my love to London”, en hyllning till hennes hemstad, har stunder som kan mäta sig med hennes mästerverk ”Broken English” (1979). Med sin kraxande röst låter Marianne Faithfull som en av korparna från Tower London som glidflyger genom Dickens gamla gator.
Hon har fått superba nya låtar specialskrivna av Roger Waters och Nick Cave (som nämner Golborne Road). Albumet är producerat av Rob Ellis (PJ Harveys musikaliska samarbetspartner) och i kompet återfinns The Bad Seeds. Titelspåret tar andan ur en.
Jan Gradvall
Lucinda Williams
Down where the spirit meets the bone
Highway 20 Records/Border
Betyg: 2
Precis som det en gång var nödvändigt att införa spritförbud för att rädda folkhälsan börjar det bli högtid att överväga bluesförbud inom rocken. Så mycket potential och talang förspills i samma ögonblick som artister får för sig att gunga fram blues i stället för att skriva låtar. Ett bluesförbud på 2000-talet hade gjort underverk för Dylan. Det hade också räddat Lucinda Williams, en briljant artist som här går under i bluesmissbruk med ett dubbelalbum med 20 låtar där blues är den röda tråden.
Jan Gradvall
Ólöf Arnalds
Palme
One Litttle Indian
Betyg: 3
Ólöf Arnalds är en av de starkaste artister som kommit fram på Island sedan Björk och Sigur Ros. Hon delar förnamn med Olof Palme. På nya albumet hyllar hon den svenske statsmannen genom att döpa det till hans efternamn. På scen kan Ólöf Arnalds trollbinda en hel lokal genom enbart sin röst och närvaro. Fjärde albumet är hennes mest producerade och musikaliskt sofistikerade, utan att hon för den skulle gör avkall på sin trolska originalitet. ”Patience” är underbar. Som att upptäcka en helt ny Kate Bush-låt.
Jan Gradvall