Skivrecensioner, DI Weekend
Mapei
Hey hey
Downtown/Sony
Betyg: 5
Hur många album i musikhistorien har det gjorts som är bättre än Stevie Wonders ”Songs in the key of life” från 1976? Jag såg nyligen en dokumentär om inspelningen av albumet och häpnade, ännu en gång, över kombinationen av rå kraft och sofistikerad perfektion.
Jag tänker återkommande på ”Songs in the key of life” när jag lyssnar på svensk-amerikanska Mapeis debutalbum. Inte för att hävda att det är på den nivån – ingenting är den på nivån – men det är samma nerv och gatunärvaro kombinerad med bländande musikalitet och melodier så vackra och upplyftande att det känns som solen just brutit igenom ett molntäcke.
Jacqueline ”Mapei” Cummings slog igenom 2006-2007 i Stockholms klubbvärld. Som rappare, sångare och dansare har hon trollbundit de som haft turen att få se henne. Jason ”Timbuktu” Diakité rankar henne som en av Sveriges två-tre främsta scenartister alla kategorier.
Att det tagit i dag 30-åriga Mapei åtta år att få ihop ett debutalbum är, som det brukar heta, en lång historia, men alla dessa års förhoppningar, frustrationer och musikkärlek finns här på albumet. De allra största artisterna skapar en nu-känsla, allt annat blir sekundärt när de sjunger. Mapei gör det här.
Mapei har själv skrivit låtarna tillsammans med Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir och Vincent Pontare, den trio som varit inblandade i det bästa i svensk musik de senaste åren (Seinabo Sey, Veronica Maggio, Avicii, Petter) och nu även anlitats av Madonna på hennes kommande album.
Det finns ingen producent i världen just nu som bygger lika oförutsägbara ljudlandskap som Magnus Lidehäll. Eller får trummorna att smälla lika hårt. Är det polissirener som hörs bakom den där förvridna gitarren? Är det ljudet av droppande vatten som bildar rytm bakom det där Paris-klingande dragspelet?
Integrerad me allt detta finns Salem Al Fakir som spelar gitarr, blås, bas och Stevie Wonder-piano. Herregud, lyssna på ”As 1”.
När New Yorkers musikkritiker Sasha Frere-Jones nyligen listade tidernas mest perfekta inspelningar hade han med Mapeis ”Don’t wait”, öppningsspåret på detta album. Det är den nivån vi talar om.
Jan Gradvall
King Creosote
From Scotland with love
Domino/Playground
Betyg: 4
James Yorkston
The Cellardyke recording and Wassailing society
Domino/Playground
Betyg: 4
Tänk om det anordnades en folkomröstning om Norrlands självständighet? Eller en om Skånes? Åsikter på det temat har vädrats i många år, missnöjet med huvudstadens centralstyrning är utbrett, men har aldrig lett till något konkret. Det har det däremot i Storbritannien där det på torsdag 18 september är folkomröstningen om Skottlands självständighet. Ju närmare dagen kommer, desto mer skärrade verkar både ja-sidan och nej-sidan bli.
Går det verkligen att separera ut Skottland från Storbritannien? Utan att dra några politiska växlar så går det att göra det inom popmusiken. Där är gränsen mellan skotsk och engelsk pop så tydlig att jag skulle kunna sortera skivsamlingen med en egen hylla för Skottland. De skotska högländernas berg och dalar hörs i allt från Aztec Camera till Teenage Fanclub.
Under sommaren har det släppts två ypperliga album med skotsk musik. Singer-songwritern King Creosote, med ena benet i folkmusik, har gjort ljudspåret till en BBC-dokumentär, ”From Scotland with love”, som är en kavalkad av arkivbilder på det som präglat livet i Skottland: förluster, motstånd, havsvindar, hårt arbete, kärlek. Alla de känslorna uttrycks låtarna.
James Yorkston, även han en slags modern folkmusiker, har under ett extremt produktiv 2000-tal sjungit sig fram till en position som en av Skottlands främsta artister genom tiderna. Föregångaren ”I was a cat from a book” från 2012 var hans bästa album hittills, men klättrar upp ett pinnhåll till. ”Guy Fawkes’ signature”, med talad sång, är i klass med bästa av nordirländaren Van Morrison.
Jan Gradvall
Ryan Adams
Ryan Adams
Sony
Betyg: 2
Om Ryan Adams vore bildkonstnär skulle han gå runt på museum och sedan försöka göra kopior eller pastischer på vad andra gjort tidigare. Det är inget fel på tillbakablickande, men det finns något klaustrofobiskt över en musiker som år efter år tonsätter uppslag i nostalgitidningar som Mojo och Uncut och nöjer sig med deras prenumerantregister som publik.
Jan Gradvall