Skivrecensioner, DI Weekend
Maritza Horn
Just like Greta
Brus & Knaster
Betyg: 4
En av de bästa musikfilmerna på senare år är ”20 feet from stardom”, en amerikansk dokumentär om sångare som aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänar utan regelbundet hamnat sex meter (20 feet) bakom rampljuset.
Maritza Horn skulle kunna vara med i en svensk ”20 feet from stardom”. Hennes bärnstensfärgade soulröst är av den kalibern att självaste Jerry Ragavoy (”Stay with me” av Lorraine Ellison, ”Time is on my side” av Irma Thomas) flög över henne till New York för inspelningar.
Det enda album med Maritza Horn de flesta känner till är dock ”Jämmer och elände”, ett album tolkningar av skillingtryck som gavs ut för 36 år sedan. Livet kom emellan och Maritza Horn försvann från rampljuset.
”Just like Greta” är en väldigt fin comeback. Ett album med tolkningar av Van Morrison-låtar, producerat av Maritza själv tillsammans med gitarristen Ola Gustafsson, den mest finkänslige soulhantverkaren i svensk musik just nu.
Ola Gustafsson var kapellmästare på Peter Lemarcs oförglömliga avskedskonsert för tre veckor sedan. Han har också producerade de senaste tre album med Maritzas dotter Melissa Horn och leder hennes superba liveband.
Urvalet av Van Morrison-låtar är heller inte det väntade. Med undantag för ”Crazy love” undviker Maritza de kända låtarna, hälften är till exempel hämtade från Van Morrisons album på 2000-talet.
Maritza Horns spännvidd som sångerska är häpnadsväckande. Hon hittar också sin egen väg genom materialet, lägger sin eget livs erfarenheter bakom orden.
Jan Gradvall
FKA Twigs
LP1
Young Turks/XL/Playground
Betyg: 4
Caius Pawson är en 28-åring från London som under hela sin skolgång kämpade med inlärningssvårigheter. Kanske är det också den bakgrunden som bidragit till hans känsliga musiköra och förmåga att höra storheten i intrikat, introvert musik olik allt annat på radion.
Caius Pawson driver skivbolaget Young Turks, en etikett som införlivats under XL Recording. Han ger ut och är manager åt trion The xx, Storbritanniens mest originella och bästa band på 2010-talet.
Nu har han hittat en ny lika originell och ömtålig talang i FKA Twigs, riktigt namn Tahliah Barnett, en 26-åring från sydvästra England med en bakgrund som dansare.
FKA Twigs har gjort det bästa debutalbum jag hört i år, men det bör understrykas att det inte är musik för alla. Hon rör sig mellan avantgarde, samtida konstmusik, elektronisk pop, hiphop och soul som för tankarna till Björk. Med The xx delar hon en minimalistisk sensibilitet; arrangemangen är så avskalade att man kan se dataskärmens pulsvågor framför sig.
Jan Gradvall
Bleachers
Strange Desire
Sony
Betyg: 3
Jack Antonoff är pojkvän till Lena Dunham (”Girls”) och medlem i Grammybelönade bandet fun. På sitt första soloalbum, under namnet Bleachers, gör han kajkindvallsk 1980-talspop med refränger stora noga att skrikas ut från taket på skyskrapor. För den som har kvar sina ”Tracks”-kassetter finns ytterligare en metkrok: Jack Antonoffs stora förebild som låtskrivare och producent är Vince Clarke från Yazoo.
Jan Gradvall
Naomi Shelton & The Gospel Queens
Cold World
Daptone
Betyg: 3
Att djävulen har de bästa låtarna är ett återkommande mantra i rockjournalistik. Men ju djupare man gräver ned sig i soul och gospel inser, desto tydligare blir det att Gud har trumf på hand. Samma Brooklyn-skivbolag som återuppväckt Charles Bradley och Sharon Jones presenterar nu Naomi Shelton, en sångerska född i Alabama på 1940-talet som gör organisk, närodlad gospel; jordiga och obesprutade sånger om Gud med blasten kvar som låter som de just dragits upp ur jorden.
Jan Gradvall