Krönika, Dagens Industri

Weekend 1 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Inga officiella siffror anges längre för artistgager på festivaler. En anledning till hemlighetsmakeriet är förmodligen att summorna bara ökar.

2010 läckte det ut att Prince fick 15 miljoner kronor i gage för sitt framträdande på Roskildefestivalen det året. Det var bara början. På de största amerikanska festivalerna denna sommar kan det största namnet på affischerna få upp emot 25-30 miljoner kronor.

Ett typexempel på utvecklingen är Outkast, en hiphopduo från Atlanta som är ett av huvudnamnen när festivalen Way Out West drar i gång nästa helg i Göteborg.

Outkast har fört en slumrande tillvaro det senaste decenniet. Duon har inte släppt en ny låt på åtta år.

Senast Outkast gjorde en stor turné var 2001. Duon stod då på toppen av sin popularitet. Albumet ”Stankonia” sålde platina flera gånger om. Singeln ”Ms Jackson” toppade Billboardlistan.

När jag var redaktör för ”Sen kväll med Luuk” minns jag Outkasts framträdande i februari 2001 som ett av programseriens bästa.

Under 2001-turnén gjorde duon totalt 46 konserter som drog sammanlagt in 33 miljoner kronor. En mycket imponerande summa.

Ända tills man jämför den vad Outkast kommer att tjäna denna sommar på sin återföreningsturné. Outkast gör denna gång 40 spelningar. Skillnaden är samtliga denna är på festivaler.

Under denna festivalturné så kommer Outkast – en duo som alltså inte släppt något nytt på åtta år – att tjäna 410 miljoner kronor, närmare en halv miljard. På en sommar.

Om någon undrar varför precis alla grupper tycks återförenas på 2000-talet så har man svaret där. Det är helt enkelt för lönsamt att inte göra det.

Hur har det kunnat bli så här? Svar: vi i publiken är beredda att betala allt för det.

När vi slutade köpa fysiska skivor så fick vi pengar över som vi uppenbarligen är beredda att lägga på konserter. Kurvan över biljettpriser de senaste 15 åren pekar spikrakt uppåt.

Många festivalbesökare är också beredda att betala VIP-biljetter som gör upplevelsen bekvämare. VIP-biljetter kan kosta upp mot 2 500 kronor.

I jämförelse vad det kostar att äta och dricka en kväll på en restaurang med Michelinstjärnor är det heller inte orimligt.

Siffrorna i denna krönika, samt exemplet med Outkast, är hämtade från tidningen Rolling Stone som gjort en mycket intressant översyn av den nya festivalekonomin.

Huruvida Outkast sedan håller för att sälja biljetter till Way Out West är en annan sak. Det har inte underlättat att turnén hittills fått rätt bister kritik.

Även artister i det mindre formatet kan tjäna betydande pengar i den nya festivalekonomin. I slutet av 1990-talet släppte Way Out West-aktuella amerikanska Neutral Milk Hotel ”In the aeroplane over the sea”, ett banbrytande album som dyrkas av rockkritiker men sålde i ett handfull exemplar.

När Neutral Milk Hotel nu, 15 år efter att gruppen splittrades, återförenats för en festivalturné, så kommer musikerna att tjäna mer pengar än vad de gjorde under alla sina aktiva år på 1990-talet.

Till följd av festivalernas ökade status är numera även de allra största artisterna villiga att spela på festivaler. Bruce Springsteen skulle aldrig ha spelat på en festival på 1980-talet, men amerikanska festivalen Bonnaroo bröt ny mark när de 2009 lyckades boka honom.

Bruce Springsteen har därefter även spelat på Roskilde. En festival som i år toppade med Rolling Stones och Stevie Wonder.

En annan förändring: biljettköpare som i dag lägger ut stora pengar på festivaler får också omedelbart betalt i likes. Att på Facebook och Instagram visa att man är där är värt mycket. Ordet statusuppdatering kan även tolkas bokstavligt.

(slut)

BONUS NR 1:

Sommarens mest hyllade roman borde förses med en varningsklisterlapp: ”Ej lämplig för läsare under 45 år”

John Williams ”Stoner” (Natur & Kultur) handlar inte om en hippie utan en stoisk man i kostym som heter William Stoner. Vi får följa hans liv genom första halvan 1900-talet.

Vad man i övrigt berättar om handlingen förminskar romanens obönhörliga kraft och melankoliska baksug. ”Stoner” handlar inte om enskilda händelser, den handlar om ett liv. Är ett liv.

Ett liv som man som läsare behöver ha levt åtminstone ett halvt liv, med födslar och dödsfall, förhoppningar och besvikelser, för att till fullo förstå.

Succéromanen ”Stoner”, som gavs ut på svenska i våras, är ingen ny bok. Den gavs ursprungligen ut 1965 utan att göra något större avtryck, författaren dog 1994.

Att den nu återupptäckts är resultatet av slumpen, eller snarare: en seriekoppling av slumpar. 2003 återutgavs boken i USA i den prestigefyllda Vintage-serien. Romanen fick några fina recensioner men få brydde sig: fram till 2012 hade den sålt i 4 863 exemplar.

Vad som fick fart på ryktet om boken var när den 2011 gavs ut i Frankrike. Då plötsligt vaknade resten av världen. Särskilt Holland där ”Stoner” blev ett fenomen som i dag sålt i osannolika 250 000 exemplar.

Förlagschefen på det svenska förlaget, Richard Herold, berättar att det var när den holländske förläggaren Oscar Van Gelderen började prata om boken 2012, ”Den här måste ni läsa”, som Natur & Kultur bestämde sig för att satsa på boken.

En rad hyllningsröster är tryckta på det svenska bokomslaget – Ian McEwan, Bret Easton Ellis, Nick Hornby, Julian Barnes – men inte den som kanske skulle sälja allra flest böcker: Tom Hanks.

Tom Hanks hyllade boken redan 2010 när han intervjuades av Time Magazine. Med ett Tom Hanks-citat på pocketutgåvan kan ”Stoner” kanske nå holländska siffror även i Sverige.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Staden Atlanta i Georgia har i 25 år haft en av USA:s mest vitala musikscener för hiphop och svart musik.

L.A. Reid & Babyface, TLC, Toni Braxton, Arrested Development, Cee Lo Green, Ludacris, The-Dream, T.I, Usher, Ciara och inte minst Outkast är alla från Atlanta.

Även Tom Wolfe noterade den starka hiphopscenen i Atlanta när han 1998 skrev sin monumentala sydstatsroman ”A man in full”. (Tom Wolfes kunskap om hiphop ifrågasattes dock när han gav de fiktiva rapparna i romanen namn som Doctor Rammer Doc Doc).

Atlanta-scenen kommer också att märkas på årets Way Out West-festival. Förutom Outkast (se krönikan) har Way Out West också bokat dagens mest spännande Atlanta-rappare, Future.

Future har fått sitt stora genombrott på 2010-talet men har varit med länge. Hans kusin var med i Organized Noize som gjorde beats åt Outkast. Över bröstet har Future i gotisk stil tatuerat in namnet Dungeon Family, det hiphopkollektiv där Outkast och Goodie Mob (med Cee Loo Green) ingick.

Efter sitt banbrytande genombrottsalbum ”Pluto” från 2012 satte Future nytt rekord i produktivitet 2013 med två mixtapes och närmare 50 (!) låtsamarbeten med andra artister, bland dem giganter som Miley Cyrus, Rihanna och Justin Bieber.

I år har Future släppt utmärkta albumet ”Honest” som hade arbetsnamnet ”Future Hendrix”. Den titeln säger en del om hans ambitionsnivå.

Jan Gradvall

Fotnot: De tre första veckorna i augusti är det fortfarande enkla sommarsidor, dvs utan recensioner och utan Gradvalls val. Uppslaget gör comeback 22 augusti.