Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 juni
Krönika
Jan Gradvall
Strandvägen är en av Stockholms mest majestätiska adressser. Särskilt inledningen av gatan, mellan Artillerigatan och Sibyllegatan, där tre byggnader bildar ett sammanlänkat palats.
De företag som huserar här har i första hand varit banker. På adressen Strandvägen nr 1 finns Royal Bank of Scotland, en bank grundat 1727.
I samma hus finns sedan i fjol ett företag vars tidräkning just börjat. Den som går förbi har kunnat notera en förändring. I ett hus fyllt av kostymer och dräkter kan man nu plötsligt se kepsar i fönstren. Kepsar och t-shirts.
På första våningen huserar ett gäng hårt arbetande unga människor i åldern tjugonånting med andra arbetstider än bankpersonalen: flitens lampor lyser långt in på natten. På fasaden står det passande, At Night.
Blir de hungriga är det heller inget problem. Från deras kontor på första våningen går det en hiss rakt ned i Pelle Lydmars restaurang, Strandvägen 1.
Företaget heter At Night Management och ägs av bland annat Arash ”Ash” Pournouri, manager åt Avicii.
”Vi valde första våningen för att man ska kunna se kepsarna”, säger Ash, hälften på skämt. Men han är inte omedveten om byggnadens symboliska värde. Adressen är ett sätt att visa omvärlden den plats som At Night tagit i näringslivet.
Att gå runt på At Night Management känns som att gå runt i framtiden. För två veckor sedan skrev den tidigare Metro-chefen Sakari Pitkänen en krönika i Dagens Media, ”Flytta Journalisthögskolan till KTH”.
Rubriken var medvetet tillspetsat men i sak hade Sakari Pitkänen rätt: teknikutvecklingen syns i dag överallt – utom i medierna. Gapet mellan vad marknaden kräver och vad medieföretag kan leverera bara ökar.
Sakari Pitkänen skulle gilla vad han såg på At Night. Här finns all teknologisk kunskap samlad inhouse. Jag ser inga papper eller pärmar någonstans på kontoret, bara dataskärmar med kepsar framför.
”Här gör vi precis allt vi behöver”, säger Carl Vernersson. På frågan om vilken titel han har på At Night säger han att det aldrig blivit bestämt. ”Vi är inte så bra på titlar här”.
När Carl Vernersson säger att de gör allt så menar han verkligen allt: komposition, inspelning, produktion, videor, grafik, marknadsföring, juridik, distribution.
Uppe på At Night finns fyra hypermoderna inspelningsstudior, varav en ritats av en Ralph Lauren-designer. Avicii har samarbetat med Ralph Lauren.
När en låt är klar så ”lägger man upp den”. Ingen här pratar längre om att släppa någonting. Det behövs inte längre långtradare från presserier i Holland.
Unge producenten Jens Siverstedt kommer in och spelar upp en helt färsk låt han just gjort klart som en potentiell sommarplåga, ”Vill ha din like”. Redan nu ligger den på Spotify.
Vad som återstår när man ”lagt upp” är kreativ marknadsföring, vilket är At Nights kanske främsta styrka.
Än då länge har At Night bara två egna artister, Avicii och Cazzette, en duo med en 20-åring från Varberg och en 24-årig från Borås.
Som ett sätt att sprida Cazzettes nya låt ”Sleepless” har en av kepsarna suttit och programmerat en lösning – ”Vi vet inte hur, typ The Matrix” – som gör att alla på Twitter som använder ordet ”Sleepless” får en länk med en långsam sömnmix av låten.
I samma stund som det testas stängs det dock ned. Twitter ansåg att det stred mot deras användarregler. Det var för kreativt.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SOMMARPOCKET 1
Edmund De Waal, ”Haren med bärnstensögon”. Oförglömlig släkthistoria som följer en samling nedärvda japanska miniatyrfigurer. Förklarar samtidigt Europas mörka historia. Därmed isande aktuell.
SOMMARPOCKET 2
Donna Tartt, ”Steglitsan”. När romaner är så här bra kan ingen annan konstart konkurrera. Donna Tartt skriver en bok vart tionde år: varje ord är vägt på guldvåg. En hyllning till språk.
SOMMARPOCKET 3
Charles Dickens, ”David Copperfield”. Alla vägar leder tillbaka till Dickens. Donna Tartts ”Steglitsan” är influerad av romankonstens stora århundrade, 1800-talet, i synnerhet Dickens.
+
BONUS NR 1:
Ingenting i populärkulturen denna sommar har jag lika höga förväntningar på som ”Dawn of the planet of the apes”.
I USA har den premiär 11 juli, i Sverige veckan efter den 18 juli med den mindre suggestiva titeln ”Apornas planet: Uppgörelsen”.
”Apornas planet” är populärkultur som bäst: smart och skamlös underhållning som ringar in samtiden genom att höja sig över den.
Ursprunget är en fransk roman från 1963, ”La planète des singes”. 1968 gjordes filmversionen ”Apornas planet” med Charlton Heston, en film med några av filmhistoriens mest ikoniska scener, inte minst slutscenen med Frihetsgudinnan i sanden.
Originalfilmen följdes upp av fyra uppföljare 1970-1973 och två tv-serier på 1970-talet.
På 1990-talet återupptäcktes ”Apornas planet”-världen av talet av musiker, formgivare och modeskapare i London, New York och i synnerhet Tokyo. Musikern Cornelius tog sitt namn efter en av aporna i filmen. Modeskaparen Nigo skapade mörket A Bathing Ape, även kallat BAPE, med en av filmens apor som logotype.
Renässansen kom av sig 2001 när Tim Burton gjorde en absolut förfärlig nyversion, en av 2000-talets sämsta filmer, en kitschtårta helt tondöv för originalseriens estetik och känsla.
Förväntningarna var därför låga 2011 när aporna väcktes under sin slummer ännu en gång med ”Rise of the planet of the apes”, men den filmen var allt det som Tim Burtons film inte var: smart, stilsäker, otäck, med ett sparsamt och intelligent utnyttjande av specialeffekter.
Trailern till ”Dawn of the planet of the apes” utlovar en film i samma fotspår. Filmen tar sin början efter att större delen av mänskligheten dött i ett virusbrott, ”The Simian Flu”.
Och det är aporna som har huvudrollen.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vad säger det om ett land vilka som är dess favoritböcker? Det finns tyvärr ingen sådan statistik i Sverige, men i USA har ansedda The Harris Poll gjort en ny undersökning om vilka som är amerikanernas favoritböcker.
Resultatet är mycket intressant, inte minst för att det har en tonvikt på tyngd och klassiker, vilket motsäger påståenden om att kulturlandskapet blir flackare.
I jämförelse med den senaste undersökningen som gjordes 2008 har dessutom några av de mer lättviktiga titlarna åkt ut: två av Dan Brown, en av Stephen King, en av Ayn Rand.
Listan innehåller nästan lika många kvinnliga författare som manliga. Undersökningen visade att Bibeln är lika populär i alla etniska grupper, medan det är nästan bara vita som väljer ”Borta med vinden”. Den näst populäraste boken bland svarta var ”Moby Dick”.
2014 års ranking av amerikaners favoritböcker:
1. Bibeln
2. Borta med vinden av Margaret Mitchell
3. Harry Potter-serien av J.K. Rowling
4. Sagan om ringen-serien av J.R.R. Tolkien
5. To kill a mocking bird (på svenska: Dödssynden) av Harper Lee
6. Moby Dick av Herman Melville
7. Räddaren i nöden av J.D. Salinger
8. Little women (på svenska: Unga kvinnor) av Louisa May Alcott
9. Vredens druvor av John Steinbeck
10. Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald
Jan Gradvall