Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 maj
Krönika
Jan Gradvall
Det finns många långa vägar i Amerika. Den legendariska och numera nedlagda Route 66. Den evighetslånga Route 20.
Men ingen amerikansk väg är längre och krokigare än den från barnstjärna till respekterad artist.
Från 2006 till 2011 var Miley Cyrus känd som barnstjärnan Hannah Montana, den kanske populäraste och mest inflytelserika tv-serien för unga i modern tid. Disney Channel-chefernas löner i ett halvt decennium betalades av Hannah Montana. Hon var var käck och glad och rolig och hade de vitaste tänderna någon någonsin haft som inte är tecknad.
Kort sagt: fullständigt katastrofala attribut för den som vill vinna en Grammy eller få erkännande av rockkritiker.
Så vad ska Miley Cyrus, född i november 1993, egentligen göra? Svar: hon ska göra exakt vad hon jobbat övertid med det senaste året: att konsekvent demolera sin gamla karriär för att kunna bygga upp en ny.
Nästa fredag uppträder Miley Cyrus på Globen i Stockholm. Det är en av de konserter jag ser fram mest emot det här året. Framförallt för att jag tror att Miley Cyrus kan ha en lika lång och intressant karriär framför sig som Kanye West.
Miley Cyrus framträdande på MTV:s VMA (Video Music Awards) i augusti i fjol är ett av de mest skandalomsusade i modern tid. En hel värld förfasade sig över att en 20-åring ”som borde veta bättre” räckte ut tungan, twerkade (dans där man står lätt bredbent och skakar höfter och stjärt) och så skamlöst spelade på sex.
Efteråt kallades Miley Cyrus i media för ett offer. Men som Miley Cyrus själv påpekade i en intervju i Rolling Stone: det var ingen som använde ordet offer för att beskriva hennes manliga partners delaktighet i framträdandet, Robin Thicke. Uppenbarligen gäller olika moraliska regler för män och kvinnor.
Vad hon i själva verket twerkade sig till under VMA var självständighet. Vad få uppmärksammat är att sommaren efter att hon slutade med Hannah Montana så gjorde Miley Cyrus en omstart liknande den Robyn gjorde 2005.
Precis som Robyn lämnade hon sitt gamla skivbolag, sina gamla manager och började om från början med sig själv i förarsätet.
En som förstod att VMA var en del i den frigörelseprocessen är hennes gudmor Dolly Parton. För några veckor sedan blev Miley Cyrus mycket hedrande till utvald Time Magazines temanummer med världens 100 mest inflytelserika personer just nu, sida vid sida med Barack Obama, Påven och Donna Tartt.
Time Magazine-texten om Miley Cyrus skrevs av Dolly Parton som konstaterade att hennes guddotter höll på att kvävas av omvärldens krav på att hon skulle vara den präktiga Hannah Montana resten av livet. ”So she felt she had to do something completely drastic. And she did”.
Hur viktig Miley Cyrus det senaste året blivit som symbol för kvinnlig självständighet blev också uppenbart när Dixie Chicks spelade i Stockholm tidigare i våras. Dixie Chicks gjorde entré till tonerna av Miley Cyrus pumpande ”4x4”.
Mitt i konserten hyllade de sedan Miley Cyrus med en förkrossande version av hennes stora hit från i fjol, ”Wrecking ball”, engelska för en rivningskula.
Om videon till låten skrev Rolling Stone att den ”sätter en ny standard för erotiskt utnyttjande av konstruktionsmaterial”. Men själva låten kommer att överleva oss alla. En amerikansk klassiker.
Jag räknar dagarna till att få höra den live framförd av mästaren Miley själv. Må hon låta rivningskulan fortsätta demolera.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”The Normal Heart”, C More/HBO, 26 maj. Årets mest omtalade tv-film i USA, byggd på Tony Kramers prisbelönade pjäs om hiv. Med Julia Roberts, Mark Ruffalo och Jim Parsons från ”Big Bang Theory”.
TRAILER
”Interstellar”. Christopher Nolans science fiction-film (premiär november), fotograferad avsvenske Hoyte van Hoytema. Med en av filmhistoriens bästa slogan: ”Mankind was born on earth. It was never meant to die here”.
TIDNING
The Wire, May 2014. Mycket intressant temanummer om samlingsskivor och antologier som haft avgörande påverkan på musikhistorien. Musikteorioraklet David Toop skriver om sina gamla kassettband.
BONUS NR 1:
Det finaste beröm ett gitarriff kan få är att det är så enkelt och distinkt att det även går att sjunga. Det mest fonetiskt gångbara riffet genom tiderna – i konkurrens med Black Sabbaths ”Iron man” och White Stripes ”Seven nation army” – är Deep Purples ”Smoke on the water”.
När Beavis & Butt-Head, Nyfiken Gul-radarparet på MTV, dagdrömde om att vara rockstjärnor så sjöng de gitarriffet till ”Smoke on the Water” med Deep Purple. ”Dan’t-dan’t-DAH/ Dan’t-dan’t-dah-DAH!”
Den mest spridda versionen av überklassikern ”Smoke on the water” finns på ”Made in Japan”, ett dubbelalbum som nu återutges i en box lika tung som riffet.
Dubbla livealbum har närmaste blivit en egen genre i rockhistorien. Den trenden började med ”Made in Japan”.
Cd-boxen ”Made in Japan” (Universal) samlar alla de tre Deep Purples spelningar gjorde i Japan i augusti 1972. Två kvällar i Osaka och en i Tokyo spelar gruppen samma set, fast med utrymme för improvisation, där ”Smoke on the water” fyras av som låt nummer två efter öppningen ”Highway star”.
Inuti boxen medföljer även ”Smoke on the water” i förkortad version på vinylsingel. Det inger en märklig sinnesfrid att även i det formatet ta del av gospeln. ”Dan’t-dan’t-DAH/ Dan’t-dan’t-dah-DAH!”
Deep Purple var/är kanske större i Sverige än något annat land. Bland alla de intervjuade musiker som vittnar om albumets betydelse i boxhäftet – Slash, Lars Ulrich, Biff i Saxon – finns svenske Joey Tempest från Europe.
Joey Tempest uttrycker det fint när han skriver att hemligheten bakom att albumet aldrig tycks åldras är en kombination av musikantskapet, lekfullheten, attityden och ”some of the best hard rock songs ever written”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En arg japan med sämre tålamod än ”Arga snickaren” och som har 162 i skonummer, en krokodilsvans längre än NK och noll respekt för stadsplanering. Hur kan man inte älska Godzilla?
Vi som nu ställer oss i biokön för att äta pocorn samtidigt som Godzillas trotsar alla trafikregler har haft många i kön före oss. Sedan den första Godzilla-filmen från 1954 har de gjorts sammanlagt 28 (!) filmer om monstret.
Vad som skiljer den nya från alla de föregående är dock en avgörande sak: den nya filmen kunde inte ha gjorts i Godzillas hemland Japan.
Monstret Godzilla har sedan begynnelsen radioaktiv andedräkt och är skapat av kärnkraft. Men som Reuters-journalisten Elaine Lies påpekar i en mycket intressant artikel så är det alldeles för känsligt ämne i dagens Japan.
Fukushima-katastrofen i mars 2011 är fortfarande ett öppet sår i landet – i dubbel bemärkelse. Anläggningen är inte tillräckligt säkrad för att klara ännu en naturkatastrof i området.
I det läget blir inte ett radioaktivt monster synonymt med underhållning och verklighetsflykt. Den nya Godzilla-filmen, som just gått upp i USA och Sverige, kommer även att få biopremiär i Japan, men där väntar man till slutet av juli.
Jan Gradvall