Skivrecensioner, DI Weekend
Olga Bell
Krai
New Amsterdam
Betyg: 4
En påtaglig förändring när man de senaste 10 åren rest till världsstäder som London, Paris och New York är det ökande ryska inslaget i stadsbilden. Oavsett om du handlar i butiker, beställer på restaurang eller checkar in på hotell, så möter du överallt unga ryssar som av olika anledningar beslutat sig för att pröva lyckan utanför sitt hemland.
När kommer det ryska inslaget också att avspegla sig i dessa städers populärkultur? Ett tecken är tidningen DJ Magazines Topp 100-ranking över världens bästa discjockeyer där det i år fanns med ett par ryssar. Ett andra tecken är detta album av Olga Bell, född i Moskva, numera bosatt i Brooklyn.
Titeln ”Krai” är ryska för kanten på någonting: det kan vara kanten av en tallrik, ett bord, en region, en kultur. Olga Bell har på sitt soloalbum skrivit noter till nio kompositioner som framförs av 12 musiker, alla har krai med i titeln. Hon sjunger själv alla stämmor på ryska, från sin egen variant av strupsång till slaviska körer.
”Altai Krai” är döpt efter den ryska bergsregion i västra Sibirien som gränsar till Mongoliet, Kina och Kazakstan. När jag lyssnar inser att jag själv måste ha passerat där när jag 21 år gammal åkte Transsibiriska järnvägen. Resultatet låter inte som någon annan rockmusik jag hört, musik lika karg och gåtfullt vacker som landskapet.
Parallellt med sina soloalbum är Olga Bell medlem i Dirty Projectors, ett konstrockband som samarbetat med Björk. På ett liknande sätt som den vulkaniska Björk förde in isländsk geografi kultur i det anglosxiska rocklandskapet så öppnar Olga Bell här upp för det slaviska.
Om ”Mästaren och Margarita”-författaren Michail Bulgakov varit född 100 år senare och blivit musiker kunde han ha låtit som Olga Bell.
Jan Gradvall
Lily Allen
Sheezus
Warner
Betyg: 2
Bra för att vara svenskt. Förr i tiden stötte man ofta på det uttrycket. Det var inte obefogat. Svensk popmusik var så långt efter den anglosaxiska att vi anpassade oss när vi bedömde den; lite som när man bedömer barnteckningar. Men i dag, när svensk pop klivit fram som världsledande, är det snarare relevant att säga: Bra för att vara engelskt.
Vad som en gång var popmusikens odiskutabla moderland har hamnat så långt efter i utvecklingen att inte ens den besvärande nationalistiska engelska musikpressen kan dölja det, även om den fortfarande ihärdigt försöker.
Lily Allen är en av de mest talangfulla engelska artister som debuterat på 2000-talet, med en egen mix av amerikansk gatumusik som hiphop och engelsk popironi. Men hennes comeback efter ett fem år långt uppehåll känns tyvärr bara forcerad och daterad. Som om Lily Allen försöker komma ihåg hur hon gjorde förra gången.
Allt som Lily Allen gjorde bra då, gör i dag svenska artister som Mapei, Seinaboy Sey och Sabina Ddumba bättre.
Jan Gradvall
The Horrors
Luminous
Betyg: 3
Bra för att vara engelskt.
Jan Gradvall
Kent
Tigerdrottningen
Universal
Betyg: 4
Albumtiteln ”Vapen & ammunition” från 2002 var en direktöversättning av ”Guns & Ammo”, något Kent sett på skyltar i amerikanska vapenaffärer under en USA-turné så misslyckad att den var nära att splittra bandet. Till albumomslaget valde Kent en bild på Curry, den vita tigern från Eskilstuna Zoo, som var lika fångad och uttittad som bandet kände sig.
I dag är Curry och de vita tigrarna på Eskilstuna Zoo döda: den sista såldes förnedrande nog till Danmark. I Jocke Bergs kollegieblock, där han tecknar lika mycket som skriver, återuppstår i stället Tigerdrottningen, en varelse som påminner lite om drakföderskan Khaleesi i ”Game of thrones”.
På ”Tigerdrottningen” återuppstår också bandet som gjorde ”Vapen & ammunition”. Nya albumet är ett resultat av studioperfektion, en vilja att göra popmusik lika melodiskt raffinerad som Max Martins listettor, fast med tigerränderna från Eskilstuna omisskännligt kvar.
Efter 20 år tar Kent fortfarande steg framåt för varje album. Det mest nyskapande denna gång finns i sången: en komplex väv av olika stämmor, lika många kvinnliga som manliga, som bara blir rikare och vackrare ju fler gånger man lyssnar. Curry lever igen.
Jan Gradvall
Fotnot: Naturligtvis finns det bra engelsk musik fortfarande. Som Noshin Davaresi (följ på Twitter under namnet NoshinD) underströk med en utmärkt Spotify-list görs så det suverän musik i kretsen runt The xx och Sam Smith. Min analys utgår från den engelska pop som NME, Q och andra engelska tidningar i huvudsak skriver om.