Krönika, Dagens Industri

Weekend 9 maj

Krönika

Jan Gradvall

I begynnelsen var inte elgitarren. I begynnelsen var pianot och saxofonen.

Det är lätt att glömma det i dag, men när musikformen rock’n’roll utvecklades i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet så var inte elgitarren något framträdande instrument.

De musiker som uppfann rock’n’roll – en fusion lika potent som Nasas raketbränsle av gospel, jazz, western swing och framförallt jump blues– var orkestrar ledda av sångare och blåsare där gitarren på sin höjd var ett instrument i bakgrunden.

Allt detta förändrades med årets Polarprisvinnare Chuck Berry. En musiker så betydelsefull för rockmusikens utveckling att han egentligen kanske borde varit den första Polarprisvinnaren.

Chuck Berry, 87, var inte ensam. Little Richard, Jerry Lee Lewis och Elvis Presley var lika viktiga pionjärer. Men det var Chuck Berry, med sin Gibson ES-355 runt halsen, som gjorde elgitarren till rockmusikens viktigaste instrument.

Rockmusikens parametrar sattes den sommardagen 1955 då Chuck Berry spelade in debutsingeln ”Maybellene”. En 2 minuter och 19 sekunder lång berättelse, med ett blixtrande gitarrsolo i mitten, som sex decennier senare fortfarande används som blåkopia för hur rockmusik ska låta.

Alla rockartister som existerat har, medvetet eller omedvetet, tagit intryck av Chuck Berry.

Elvis Presley framförde ”Maybellene” på scen under sina tidiga år i Memphis. Den första singel som Rolling Stones någonsin spelade in var en cover på Chuck Berrys ”Come on”. Keith Richards har beskrivit Chuck Berry som ”food”. Som ung lärde sig Keith Richards spela Chuck Berrys samtliga solon.

Beatles spelade in legendariska versioner av Chuck Berry-låtarna ”Roll over Beethoven” och i synnerhet ”Rock and roll music”, en inspelning där John Lennon skrek sig in i rockhimlen. Beach Boys snodde ”Sweet little sixteen” rakt av och döpte om den till ”Surfin’ USA”.

Det var också Chuck Berry som räckte över bilnycklarna till Bruce Springsteen. Chuck Berrys skrev sånger om den amerikanska ”born to run”-drömmen med fokus på bilar, motorvägar och tonåringar som håller på att spricka av längtan och frustration.

Chuck Berry är fortfarande underskattad som textförfattare. Öppningsraden i ”You never can tell” är som en komprimerad novell av Alice Munro: ”It was a teenage wedding and the old folks wished them well”. I ”Too much monkey business” sjunger han om livet i skuggan av Koreakriget.

Till skillnad från Elvis fick Chuck Berry inte vara med i Ed Sullivans tv-show och visa upp sig för hela USA på bästa sändningstid. Han var för svart och kontroversiell för det.

Mellan 1944 och 1947 satt han tre år i fängelse för väpnat rån. 1959 dömdes han till fängelse igen, av en helvit jury, för att ha fört en 14-åring flicka över en delstatsgräns. Hans musikerkollega Carl Perkins beskrev Chuck Berrys förändring efter den andra fängelsetiden: ”Never saw a man so changed”.

Det är en musiker som upplevt både sol och skugga som kommer att ta emot Polarpriset ur kungens hand.

Precis som långt senare Michael Jackson och Avicii tog Chuck Berry heller inte någon som helst hänsyn till satta genregränser eller uppdelningar mellan så kallat vit och svart musik.

När Chuck Berry första gången kom till Chess Records spelade han egentligen hillbillymusik, vit country. Det var den vite Leonard Chess som rekommenderade honom att bli svartare och bluesigare.

Fotnot: Gitarristen Ola Gustafsson påpekar att Gibson ES 335 byggdes först 1958, det var först efter det Chuck Berry började spela på en sådan. På Maybellene spelar han på en Kay Electric Twin.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

VINYL
Veronica Maggio, ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. Specialupplaga som fantastisk dubbel-lp: ena skivan i slickepinneblått, den andra violtablettsfärgad.

BLU-RAY
”X-Men & Wolverine Collection”. Ser om de sex filmerna tillsammans med son, förbluffad över hur rik X-Men-världen är: både visuell och idémässigt.

NORÈN
Lars Norén, 70 år, 9 maj. Kulturhuset i Stockholm firar i med evenemang hela dagen. Mest lovande programpunkt: 21.00 Norén och jazzen.

+

BONUS NR 1:

I dag fredag släpps Michael Jacksons album ”Xscape”. Därmed utökas den makabra men lukrativa genre som kan kallas postum pop.

Letar man i pophistorien hittar man flera exempel på artister som fått några av sina största hitlåtar efter sin död: Buddy Holly med ”It doesn’t matter anymore”, Eddie Cochran med ”Three steps to heaven”, ”(Sittin ’on) The dock of the bay” med Otis Redding, ”(Just like) Starting over” med John Lennon.

Gemensamt för dessa listettor, alla med texter som fick ytterligare djup efter dödsfallen, är att de var nyinspelade när artisterna dog.

I andra fall, som till exempel 2Pac och Bob Marley, har skivbolag och dödsbon fortsatt mjölka deras kataloger i decennier efter deras bortgång.

Michael Jackson-albumet ”Xscape”, där andra artister och producenter färdigställt ofärdiga inspelningar, släpps fem år efter Michael Jacksons död.

Ett av spåren, ”Love never felt so good”, är skrivet tillsammans med Anna Ankas ex-make. Ett annat spår har en titel, ”Do you know where your children are”, som gjort att det knappast skulle kunna ha getts ut medan pedofilåtalen mot Michael Jackson var aktuella.

Vad skulle geniet Michael Jackson själv tyckt om detta album? Det enda vi vet med säkerhet är att han under sin livstid inte tyckte dessa låtar höll på måttet för att jobba vidare på.

När Michael Jackson dog den 25 juni 2009 hade han inte släppt något nytt album på nio år.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Om du bara ska läsa en deckare denna sommar, låt det bli ”Murder bag” (Century) av Tony Parsons som i går torsdag gavs ut i England.

Tony Parsons har sedan 1970-talet varit en av Englands främsta stilister, först som rockjournalist, därefter som författare.

I en intervju som jag gjorde i DI Idé tidigare i våras berättade Tony Parsons om sin långa svacka på senare år. Efter dundersuccén med ”Man and boy”, som sålde i två miljoner exemplar, dalade intresset för hans romaner. Varje ny bok han skrev sålde i färre exemplar än det föregående. Han började betraktas som en övervintrad dinosaurie som passerat sitt bäst före-datum.

Tony Parsons, född 1953, beslutade sig för att riskera allt och göra en omstart. Han tog sin pension i förskott, lämnade sitt gamla förlag och skrev på spekulation en helt annan sorts bok än sina tidigare, en roman där han kanaliserat sin revanschlusta och skriver bättre än någonsin.

”Murder bag” handlar om en ung polis och ensamstående far i dagens London. Intrigen har hämtat inspiration från Donna Tartts ”Den hemliga historien”.

Jan Gradvall