Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 april
Krönika
Jan Gradvall
Det finns en textrad från låten ”A long way down” från Lloyd Coles första soloalbum som jag ofta tänker på: ”The reason it’s a cliche is because it’s true”. Man behöver inte alltid vara så försiktig med att använda klichéer eller klyschor. Anledningen till att blivit det beror på att de stämmer
Det är samma sak med metaforer. De mest slitna kan också vara de bästa
Få metaforer är lika slitna som att likna livet vid en bergochdalbana. Metaforen används i slutscenen i den bästa skildringen av föräldraskap som gjorts, Steve Martins perfekta komedi ”Parenthood”.
Den används också i en av de lyckligaste poplåtar jag någonsin hört, ”Life is a rollercoaster” av Ronan Keating, skriven av popmästarna Gregg Alexander och Rick Nowels. Som refrängen lyder: ”Life is a rollercoaster, you just gotta ride it”.
I Göteborg finns en person som just bränt 250 miljoner för att göra den metaforen verklig.
Jag har alltid varit svag för och bergochdalbanor. Jag var en gång varit på Six Flags Magic Mountain i Kalifornien – bergochdalbanornas La Scala – en anläggning med flest banor i världen. Jag var bara 18 år då men jag minns att jag var djupt imponerad av att den brantaste banan var så brant att den förbjöd folk att åka som hade pacemaker.
När jag var i Göteborg förra veckan såg jag när de testkörde den helt nya bergochdalbanan Helix, Lisebergs största satsning någonsin. Helix invigs för pressen onsdag 23 april och öppnar för allmänheten när Liseberg öppnar för säsongen, lördag den 26 april.
Från mitt avstånd kunde jag inte se om det satt någon i någon av vagnarna, men om det gjorde det var det sannolikt Andreas Andersson, VD för Liseberg.
Det finns entusiaster och det finns entusiaster som är beredd att göra vad som helst för att förverkliga sina drömmar. Andreas Andersson tillhör de senare. Han har åkt 300 bergochdalbanor i världen och har som mål att Helix ska bli en av de tio främsta i världen. ”Life is a rollercoaster, don’t fight it”.
Andreas Andersson är också medlem i European Coaster Club. När Internet var så nytt att det befann sig i uppförsbacke skrev Anderas Andersson ett mail till klubbens ordförande, Justin Garvanovic, med raderna: ”Jag trodde jag var ensam! Jag vill bli medlem”.
Hängivenheten hos European Coaster Club, grundad 1996, värmer ett entusiasthjärta. Medlemmarna åker Europa runt och skriker hänfört i backarna på anläggningar som Megafobia i Wales. Det finns även en tidning, First Drop, som kommer ut en gång i kvartalet och innehåller alla tänkbara nyheter om bergochdalbanor, ”and many colour pictures”.
Andreas Andersson och Justin Garvanovic har genom åren blivit nära vänner. Justin har varit och besökt bygget på Liseberg och kommer även självklart att närvara vid invigningen.
Helix blir också en bergochdalbana anpassad till samtiden. Tåget har kapacitet för 1 350 passagerare i timmen, men räknar med väntetid och har satsat lika mycket på stationshuset där de väntande via en app kan spela Helix mot varandra och se resultatet direkt på skärmar.
Miljön kring Helix är inspirerad av spelvärlden och musiken är inspirerad av filmmusikkompositörer som Danny Elfman och Henry Jackman.
Mer utförlig recension av själva banan kommer garanterat i nästa nummer av First Drop.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Ben Watt, ”Romany and Tom” (Bloomsbury Cirkus). Ben Watts bok ”Patient”, en bok om åren då en sjukdom höll på att döda honom, är en klassiker: fråga bara Bodil Malmsten. Nu följer han upp med att skriva om sina föräldrar.
BLUES
Butterbeans & Susie, ”I want a hot dog for my roll”. Den som tror att dagens musik är sexfixerad har inte lyssnat på blues från 1920-talet. Återupptäckt i nya Broadwayuppsättningen av Woody Allens ”Bullets over Broadway”.
PÅSKLÅT
Associates, ”Tell me Easter’s on Friday”. Från 1981. Fortfarande den bästa poplåten om påsken: som en tonsättning av en målning av Caravaggio. Kan vara den bästa Bowie-låt som Bowie inte gjort.
+
BONUS NR 1:
Vilka är de mest inflytelserika artisterna genom tiderna? James Brown, Bob Dylan, Joni Mitchell, Johnny Rotten, Madonna: listan kan göras mycket lång.
Ett inte lika känt men självklart namn på en sådan lista är Kathleen Hanna. En artist vars inflytande inte kan räknas i försäljning – hon har aldrig haft någon hitlåt – men som fått hundratusentals människor att förändra inriktning på sina liv.
Veckas Kobra i SVT handlar om riot grrl, den feministiska rörelse där Kathleen Hanna var en av nyckelfigurerna. Missa inte på SVT Play.
I kväll torsdag 21.45 sänder Kunskapskanalen en dokumentär, ”Punksångaren Kathleen Hanna”, gjord av filmaren Tamra Davis, som berättaren hela historien om hennes liv och karriär.
För ytterligare fördjupning rekommenderas Sara Marcus bok ”Girls to the front: The true story of the riot grrrl revolution” (Harper Perennial).
Förutom alla musiker hon inspirerat kan man även spåra Kathleen Hannas inflytande till aktivister som Pussy Riot och svenska konstnärer som Klara Lidén och Anastasia Ax.
I sommar spelar Kathleen Hanna på Way Out West i Göteborg med sitt nya band, The Julie Ruin.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vilken är din favoritroman? Jag ger alltid olika svar på den frågan, men det jag svarar oftast är nog Don DeLillos ”White noise”, en roman från 1985 som länge varit svår att få tag i på svenska men denna vecka återutges genom Modernista.
I Austin, Texas, finns Harry Ransom Center, världens främsta arkiv för författares originalmanuskript. När jag var där och gjorde reportage frågade en föreståndare vilket av alla manus jag vill se.
Jag svarade ”White noise”, blev ledd till en DeLillo-hyllorna och fick sedan öppna en låda med det maskinskrivna manuskriptet. Jag darrade lite när jag bläddrade bland de lösa bladen och såg att romanen i original hette ”Panasonic”, en titel som företaget med samma namn tvingade DeLillo att ändra.
När Time Magazine listade de 100 bästa engelskspråkiga romanerna genom tiderna var ”Vitt brus” med på listan. Don DeLillo nämns som Nobelpriskandidat och förtjänar att få det, även om det efter Alice Munro lär dröja innan en vit nordamerikan blir aktuell igen.
”Vitt brus” handlar om familj i en amerikansk småstad som befinner sig mitt i samtidsbombardemanget av media, reklam och konspirationsteorier. Men det är svårt att redogöra för handlingen utan förminska romanen. Att som på bokomslaget kalla boken för ”en satir över konsumismen” är för platt: det tar bort fokus från att man som läsare älskar karaktären.
Rockbandet Airborne Toxic Event har tagit sitt namn från industriolyckan i boken.
Jan Gradvall