Skivrecensioner, DI Weekend

Ben Watt
Hendra
Caroline International
Betyg: 5

Högsta betyg kan betyda olika saker. Det kan vara ett studiomästerverk som återupprättar albumformatet som konstform (Daft Punk, ”Random acccess memories”). Det kan vara en perfekt avläsning av samtiden där precis varenda låt är en hitlåt (Avicii, ”True”).

Daft Punk fick en Grammy för Album of the year. Avicii är fortfarande det mest strömmande albumet i Sverige. Madonna jobbar nu med exakt samma team som skrev ”Hey brother” och ”You make me”.

Men högsta betyg kan också vara ett litet album, som förmodligen passerar tämligen obemärkt förbi i mediebruset, men som gör ett outplånligt avtryck på mig personligen.

”Hendra” är Ben Watts första soloalbum på 31 år och jag älskar det.

Det låter inte alls som de album han gjort som ena halvan av Everything But The Girl. Utgångspunkten för ”Hendra” är första halvan av 1970-talet med artister som Al Stewart, Joni Mitchell, George Harrison och framförallt Pink Floyd, en influens som även märks på omslagsestetiken och att David Gilmour gästspelar. ”Wish you were here” är en referenspunkt för hur albumet låter.

I fjol gav Ben Watt ut en bok om sina föräldrar, ”Romany and Tom”, en skildring deras äktenskap, framgångar, motgångar, gräl och drickande. Bokens första mening: ”We only ever see the second half of our parents’s life – the downhill part”.

Efter att ha skrivit klart boken kände Ben Watt att det fanns mer kvar och plockade ner sin elgitarr för första gången på decennier. Ben Watt berättade i en radiointervju på BBC förra veckan att han skrev boken för sin halvsyster, Jennie, men hon gick bort i cancer innan den kom ut.

””Hendra” var ett namn som Ben Watt hittade i systerns dagbok: den fiktiva plats hon flydde till när hon vill bort från den grå vardagen som butiksföreståndare.

Popmusik har inte alltid varit så bra på att hantera vuxna frågor – förlust, död, ånger – men ”Hendra” kastar sig rakt in i sådana ämnen, utan att någonsin förfalla till bitterhet.

Och apropå krönikans försvar av klichéer och slitna metaforer: Ben Watt har gjort en fantastisk låt, ”Spring”, om att alla vintrar följs av en vår. ”You must have faith in spring”.

Jan Gradvall

Faråker
Början på slutet
Sonet
Betyg: 4

Måndagsbörsen. Märkligt nog är det den gamla ångmaskinen från förra seklet som jag associerar till när jag lyssnar på detta debutalbum med Olle Blomström från Faråkra i Blekinge.

När Måndagsbörsen sändes i monopol-tv slutet av 1970-talet och början av 1980-talet så fanns det ingen uppdelning mellan indie och mainstream eller mellan smalt och brett. Eller knappt ens mellan coolt och ocoolt. Det fanns bara popmusik, popmusik som hoppades på att höras.

Faråker återskapar precis den känslan.

Det går att associera till all refrängstark svensk pop genom historien, från Ted Gärdestad via till Jakob Hellman och Håkan Hellström, men genom sin sång, på outspädd blekingska, låter Faråker bara som sig själv.

Det märks också att han har en genuin kunskap om popmusik. Hans musikalitet för tankarna till Brian Wilson.

De här poplåtarna, särskilt de sex inledande, är så välarrangerade och tajta, inklusive genomtänkta intron och outron, att man nästan anar rådgivning från hans Blekinge-vän Johan ”Shellback” Schuster (sex ettor på USA-listan).

Jan Gradvall

Pixies
Indie Cindy
Pixiesmusic/PIAS
Betyg: 2

Lita aldrig på personer som säger att de gillar alternativ rock. Deras världsuppfattning rymmer inte begreppen distans och åldrande. Pixies var världens kanske viktigaste rockband under cirka fyra år i slutet av 1980-talet, men att hetsa upp sig över att ett återuppstått Pixies, utan Kim Deal, gjort sitt första riktiga album på 23 år (egentligen bara en sammanslagning av tre EP) är som att samma vecka som ”Surfer rosa” släpptes sitta och tjata om storheten med Dave Clark Five. Jo, avståndet i tid är lika stort.

Jan Gradvall