Krönika, Dagens Industri

Weekend 31 januari

Krönika

Jan Gradvall

Ibland får populärkulturen vingar. Ögonblick då den reser sig och havsörnssvävar högt ovanför allting annat.

Stråkarna i Beatles ”Eleanor Rigby”. Vinjetten till ”Dallas”. Madonnas svartvita video till ”Vogue”. Donna Tartts debutroman. Sony Bravias reklamfilm med studsbollar på en gata i San Fransisco till tonerna av José Gonzalez tolkning av The Knife. Caitlin Morans formuleringskonst när hon skriver om ”Downton Abbey”.

I morgon kväll, lördag, får vi uppleva ett nytt sådant havsörnsögonblick, denna gång via Sveriges Television.

Men, nej, det handlar inte om Melodifestivalen. Efter genidraget med deltävlingar som infördes 2002 har Melodifestivalen blivit den enda svenska lägereld som samlar och värmer alla generationer svenskar. (Nej, Angry Birds-kids med gamnackar bryr sig inte längre om Kalle Anka på julafton).

Jag ombeds av en amerikan att försöka förklara vad Melodifestivalen betyder för Sverige. Jag svarade att det är vår motsvarighet till både Super Bowl och Thanksgiving.

Om amerikanen förstått referensen hade jag även tillagt att Melodifestivalen är vår tids motsvarighet till Fluortanten i skolan.

För den som inte känner till begreppet Fluortant är Wikipedias förklaring underbar: ”Fluortant är slang för tandvårdspersonal, oftast en tandhygienist eller tandsköterska, som genom uppsökande verksamhet genomför fluorsköljning bland låg- och mellanstadieelever, med syfte att skydda tändernas emalj och förebygga karies”.

Precis som ingen i Sverige undkom Fluortanten så undkommer ingen heller Melodifestivalen. Det är en ritual vi alla måste genomgå, även om den efteråt lämnar en eftersmak som gör att man längtar efter friskt vatten att skölja med.

Det framsträckta vattenglaset är ”Sherlock” som i morgon 21.30 sänds direkt efter första deltävlingen av Melodifestivalen.

SVT har de senaste veckorna repriserat de gamla avsnitten av ”Sherlock”. De är alla ypperliga, men gör en ändå inte förberedd på det första av de tre nya långfilmslånga avsnittet som sänds i morgon.

Detta avsnitt har vingar. Förra säsongen slutade med att alla trodde att Sherlock dog. Här återuppstår han på ett magnifikt sätt som överglänser alla andra långfilmer och tv-serier jag sett det senaste halvåret.

”Sherlock” anno 2014 är inte bara tv. Det är ett visuellt bombardemang som fångar essensen av hela den nya medievärld vi har runt omkring oss: smartphones, Instagram, bloggar, YouTube, hashtags, 24-timmars bildberusning; allt detta integreras i handlingen.

”Sherlock” har också förstått vad som krävs av media på 2010-talet. Du kan inte längre underskatta tittaren/läsaren utan måste tvärtom överskatta oss. Om vi förstår allt direkt klickar vi bara en gång.

Allt går så rasande snabbt i morgondagens ”Sherlock” – dialogen, klippningen, handlingen – att det är omöjligt att uppfatta allt första gången. Jag har sett avsnittet två gånger och kommer i morgon att se det en tredje.

När jag tänker tillbaka hur det kändes att leva 1991 tänker jag på Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Att leva 2014 känns som ”Sherlock”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Jills veranda, Nashville”, SVT. Ännu ett bevis på att Agnes-Lo Åkerlind och Clara Mannheimer gör de bästa tv-programmen i Sverige just nu.

SAJT
Rummets.se. När till och med program med titeln ”Godmorgon, världen!” enbart har krönikörer med pursvenska namn är behovet skriande stort av denna typ av plattformar.

YOUTUBE
Amerikanska Grammygalan. ”Get lucky” med Daft Punk och Stevie Wonder. ”Drunk in love” med Beyoncé. Fler populärkulturella ögonblick med vingar.

+

BONUS NR 1:

Efter att länge ha setts som interna angelägenheterna mer intressanta för branschen än för tittarna så slåss nu amerikanska tv-kanaler om att få sända prisgalor som Golden Globe och Grammy.

Vad har hänt? Svar: nya spelregler inom tv-branschen har gjort livesänd television hetare än någonsin. Kuvertöppnarshower (nytt begrepp) har blivit underhållningsbranschens motsvarigheter till sportens finaler.

Direktsändning + världsstjärnor = evigt framgångsrecept. Den tablålagda televisionens gryning är också dess framtid.

Den störste spelaren inom kuvertöppnarshower är Dick Clark Productions, namngivet efter tv-legenden Dick Clark som gick bort 2012.

Dick Clark Productions är under 2014 producent för inte mindre än 14 kuvertöppnarshower i amerikansk tv, bland dem Golden Globe och fyra helt nya prisgalor.

Bland nykomlingarna finns People Magazine Awards, baserad på veckotidningens utmärkelser. Att People kommer att dela ut priser i klasser som ”Sexiest Man Alive” säger en del om att även den galan kommer att locka tittare.

Tittarsiffrorna för kuvertöppnarshower har enligt New York Times de senaste åren ökat med i snitt 20 procent. Twitter och Facebook bidrar till att göra tittandet till en gemensam måsteupplevelse: du sitter inte ensam i din soffa utan har sällskap av en miljon andra.

Att artisters huvudintäkter gått från skivförsäljning till turnéer har också ökat artisternas intresse att medverka. Ett bra liveframträdande på en kuvertöppnarshow säljer turnébiljetter.

Det tydligaste exemplet på boomen för dessa galor är fjolårets American Music Awards, en gala som egentligen spelar andrafiol till Grammy, precis som Golden Globe spelar andrafiol till Oscar.

Men fjolårets American Music Awards bjöd på liveframträdanden med Rihanna och Lady Gaga och Justin Timberlake och Katy Perry och Miley Cyrus och One Direction.

Det blir inte större. Tittarsiffrorna ökade med 30 procent. 16 miljoner Twitterinlägg publicerades under galan.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Ett mönster börjar kunna urskiljas: de bästa skildringarna av Bob Dylan är de som inte handlar om Bob Dylan.

Todd Haynes ”I’m not there” från 2007 gav en kongenial kalejdoskopbild av multipelpersonligheten Bob Dylan. Nästa fredag är det svensk biopremiär för bröderna Coens nya film ”Inside Llewyn Davis” som också fångar essensen av Dylan utan ens nämna honom.

Historien om den fiktive musikern Llewyn Davis är vagt inspirerad av Dave Van Ronks självbiografi, en av de folksångare som spelade på samma caféer som Dylan i Greenwich Village men aldrig nådde utanför den scenen.

Bröderna Coen växlar mellan små och stora filmer. ”Inside Llewyn Davis” är en liten film, men en väldigt fin skildring av den tid och plats som gjorde Dylan till den han blev.

Filmen börjar med en hel låt som Llewyn Davis spelar på ett café. Vi får höra publiksorl och porslinsskräll från köket och anar vikten av stora, tydliga refränger när kompet endast är akustisk gitarr. När han sjungit klart säger Llewyn Davis till publiken att de kanske hört låten förut. ”It’s never new and it never gets old. It’s a folk song”. Om inte Dylan sagt det så önskar han att han hade gjort det.

”Inside Llewyn Davis” är också en hyllning till det New York som också råkar vara mitt. Promenader genom Washington Square Park, fika på Café Reggio (fortfarande öppet, jag var där i höstas) och omsorgsfullt filmade skyltar i tunnelbanan.

Jan Gradvall