Krönika, Dagens Industri
Weekend 20 december
Krönika
Jan Gradvall
Oscargalan den 2 mars 2014 blir sannolikt en uppgörelse mellan två filmer. Den ena är ”Gravity”, den förstummande rymdfilmen med Sandra Bullock, som jag skrev om i en krönika i DI Weekend i oktober. Den andra är ”12 years a slave” som får biopremiär i dag.
Inom konsten talas det ibland om omotiverat våld. ”12 years a slave” är ett exempel på motiverat våld.
”12 years a slave” är en av de brutalaste filmer som gjorts. Men varje piskrapp, varje spräckt rygg som visas i närbild, har en mening och ett syfte. Det handlar om att piska in en historisk medvetenhet, att väcka de som politiskt sover.
Den svenska filmpremiären kommer lägligt. Rasism har alltid funnits i Sverige, men den har sällan eller aldrig kommit upp till ytan så mycket som under 2013.
Vi har upplevt ett år där en högt uppsatt SD-politiker på nätet önskat livet ur flyktingbarn, där flyktingar från krig avvisas, där barnfamiljer i Kärrtorp attackeras på öppen plats av nazister, där protester mot rasism, fascism och nazism i media beskrivs som konfrontationer mellan grupper med olika åsikter.
Människor i Sverige just nu bedöms inte som människor, likvärdiga alla andra, utan det görs hela tiden en uppdelning där utseende, efternamn, religion och geografiska födelseplats spelar in.
Mer värda i den kön, mindre värda i den kön.
Alla former av rasism, dold eller öppen, har en och samma ändhållplats – det är den ändhållplatsen som ”12 years a slave” handlar om.
Ingen som sett ”12 years a slave” kan längre bagatellisera användningen av n-ordet. Ordet kan härledas direkt till slavtidens piskrapp och våldtäkter.
”12 years a slave” bygger på en sann historia. 1853 publicerade Solomon Northup en biografi med samma namn om hur han som fri svart man i Washington, en familjefar och fiolspelare, en dag plötsligt kidnappas och säljs som slav i Södern.
Under 12 år har han ingen möjlighet att kontakta sin fru och sina två barn och förklara vad som hänt.
Allt beroende på att samhället klassar honom som mindre värd på grund av hans hudfärg.
Filmen är regisserad av Steve McQueen. I motsats till den berömde vita amerikanske skådespelaren med samma namn (1930-1980) är denne Steve McQueen en svart engelsk konstnär.
Född 1969 i Londons växte han upp i västra Londons västindiska kvarter (hans föräldrar är från Grenada). I grund botten är Steve McQueen konstnär. Han vann det prestigetunga Turner Prize 1999 och representerade Storbritannien i Venedigbiennalen 2009.
På ett liknande sätt som Anna Odell (”Återkomsten”) har Steve McQueen tagit steget över från konstvärlden till biograffilm. ”12 years a slave” är hans tredje film. De två första, ”Hunger” och ”Shame”, hade Michael Fassbender i huvudrollen, vår tids Robert DeNiro.
Michael Fassbender har även en nyckelroll i denna film. Hans porträtt av en slavägare går till historiens som ett av filmhistoriens otäckaste. Du kommer inte att glömma hans ögon.
Huvudrollen spelas av den lika oförglömlige Chiwetel Ejiofor, född i London av nigerianska föräldrar. Ärren på hans panna kommer från när han 11 år gammal tillsammans med sin pappa kraschade i en bil. Pappan dog, Chiwetel överlevde.
De ärren får en ny betydelse i ”12 years a slave”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
ABBA
”The joy of Abba”, BBC4, 27/12. Svallvågorna efter min intervju med Abba i DI Weekend i juni har tagit sig över Nordsjön: jag intervjuas i denna nya BBC-dokumentär med fokus på Abbas musik. Ännu ej inköpt av svensk tv.
MORAN
”Caitlin Moran – Dickens med tuttar”, 24/12. Kunskapskanalen meddelar att man repriserar min intervju med Caitlin Moran från Bokmässan på självaste julafton 16.25. Rätt passande: hon pratar snabbare än Piff och Puff.
ZEPPELIN
Spotify. Hela Led Zeppelin-katalogen äntligen tillgänglig på Spotify. Bortglömd: chockerande poppiga ”Fool in the rain”, från sista albumet ”In through the out door”, inspelat i Abbas då nyligen invigda Polarstudion.
+
BONUS NR 1:
På Ultra Musical Festival i Miami för två år sedan anordnades en fotbollsmatch mellan svenska och holländska houseproducenter. Kaptener för lagen var Sebastian Ingrosso respektive Tiesto. Holland vann knappt med 13-11.
Ser man till omröstningen i senaste numret av DJ Magazine var det också en VM-final. Omröstningen om årets bästa discjockey har gjorts i 20 år. De som röstar kommer från 130 länder.
Och de två länder som dominerar på årets lista visar sig vara Sverige och Holland.
Svenskar har följande placeringar: Avicii (3), Alesso (13), Sebastian Ingrosso (18), Axwell (19), Dada Life (35), Steve Angello (38), Eric Prydz (54), Wasted Penguinz (83). Trots att Swedish House Mafia inte finns längre hamnar trion ändå så högt som plats 26.
Men överlägsen sammanlagd vinnare är Holland. Bland de 100 namnen på listan är inte mindre än 32 (!) holländare.
På Topp 50: Hardwell (1), Armin Van Buren (2), Tiesto (4), Nicky Romero (7), Afrojack (9), Dash Berlin (10), W&W (14), Headhunterz (23), Showtek (27), Fedde Le Grand (29), Dyro (30), Laidback Luke (31), Angerfist (34), Frontliner (37), Sander Van Doorn (39), Martin Garrix (40), Ferry Corsten (42), Chuckie (43)
Plus att det finns ytterligare holländare på platserna 52, 56, 58, 60, 61, 63, 66, 71, 72, 74, 75, 99, 100.
På ett sätt bör man ta listan med en nypa salt. Listan i DJ Mag är enbart baserad på nätröster. Vad det gäller publikdragarkapacitet och gager är det bisarrt att holländaren Hardwell hamnar före namn som Calvin Harris, (Skottland, 15), David Guetta (Frankrike, 5), Skrillex (USA, 11) och de svenska superstjärnorna.
I första hand är listan i DJ Mag en indikation på vilka discjockeyer som lyckas mobilisera flest röster genom kampanjer i sociala medier. Flera av de jag pratar säger att ingen satsar lika hårt på sociala medier som holländska discjockeyer.
Men att Holland sammanlagt hamnar så långt före länder som USA, England och Tyskland är ändå ett tecken på att något har hänt.
En förklaring är en Tiesto-effekt. Hans framgång inspirerande många andra. Sebastian Ingrosso påpekar också att det länge funnits en stark ravekultur i Holland.
Listan visar också hur internationell DJ-kulturen blivit. På topp 100 finns namn från Singapore, Israel och Slovenien. Ryssland har också flera toppnamn. I en manlig värld börjar även kvinnliga namn dyka upp: australiska duon Nervo är på plats 16.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Martin Scorsese på Wall Street. Det skapar förväntningar. Men den som väntar sig att Martin Scoreses nya film ”The Woll of Wall Street”, med svensk premiär 10 januari, ska berätta något nytt om finansvärlden blir besviken.
Skildringen av finansvärlden är grovt karikerad. Alla börsmäklare framställs som giriga och hänsynslösa. Aktiehandeln skildras som något schimpanser lika gärna kunde ta hand om.
Den drygt tre timmar långa ”The Wolf of Wall Street” påminner väldigt mycket om två filmer Scorsese gjort tidigare, ”Goodfellas” och ”Casino”.
Person som kommer från samhällets lägre skikt tar sig upp, tjänar extremt mycket pengar med tveksamma metor, tar extremt mycket droger, säger fuck vart tredje ord och har oavbrutet sex med glädjeflickor. I sexscenerna är kvinnorna alltid nakna medan männen behåller kostymen.
Alfaschimpansen i filmen spelas av Leonardo DiCaprio som säger saker som: ”Money talks and bullshit takes the bus”. Manus är skrivet Terence Winter, en av huvudmanusförfattarna till ”Sopranos”, det märks.
Filmen bygger på 51-årige börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi. Han fick namnet ”Woll of Wall Street” i en mycket kritisk artikel i Forbes om hans hänsynslöshet. Men dagen efter att artikeln publicerades blev han ännu större: det var kö med unga börsmäklare som ville jobba hos honom.
Men detta sagt: ”The Woll of Wall Street” är samtidigt rent tekniskt bländade. 71-årige Martin Scorsese fortsätter att förnya sig själv, denna gång klipper han in ”informercials” från TV som en del av handlingen.
Missa inte heller hans regissörskollegor Rob Reiner, Spike Jonze och Jon Favreau som dyker upp i biroller.
Som vanligt är det också en fröjd att lyssna på Scorseses filmer. Bland höjdpunkterna i ljudspåret: Cannonball Adderly ”Mercy mercy mercy,
Madness ”Night boat to cairo” och Lemonheads suveräna version av ”Mrs Robinson”.
Jan Gradvall