Krönika, Dagens Industri
Weekend 11 oktober
Krönika
Jan Gradvall
I en tid när andra medier kämpar mot dalande kurvor nådde radioprogrammet ”Äntligen morgon” med Gry Forssell och Anders Timell på Mix Megapol just all time high.
Septembersiffrorna för ”Äntligen morgon” är programmets bästa någonsin med 556 000 lyssnare om dagen. P3:s ”Morgonpasset” (733 000) är fortfarande det största morgonprogrammet i svensk radio, men Mix Megapol utklassar därmed Rix MorronZoo (384 000) och andra kommersiella konkurrenter.
Det intressanta är att ”Äntligen morgon” blivit så stort inte genom att köpa in stjärnnamn som programledare, utan i stället, precis som FC Barcelona i fotboll, skapa sina egna talanger.
Anders Timell var från början inhoppare bredvid Gry Forssell och dåvarande ankaret Adam Alsing. När Adam Alsing slutade sommaren 2011 försökte man i några veckor med Claes Åkeson, vilket inte fungerade. I stället lyfte Mix Megapol fram Gry & Anders på affischerna.
Från och med denna höst har Gry & Anders fått sällskap av en tredje jämbördig programledare, Praktikant-Malin. Precis som hennes namn antyder har hon gått den långa vägen och börjat som praktikant. Hon heter egentligen Malin Stenbäck men är känd som Praktikant-Malin.
Praktikant-Malin: ”Min plan var egentligen att jag skulle bli nyhetsankare i tv. Jag var 17, gick i mediegymnasiet i Tumba och lyckades fixa praktikplats på ”Äntligen morgon”. Det var egentligen omöjligt. De sade bara nej när man ringde. Men jag lyckades spåra producenten när han åt lunch, var lite off guard”.
Gry Forssell: ”Vi kände redan när Malin kom hit som praktikant att hon hade något speciellt. Under årens lopp har hon gjort allt möjligt i programmet. Skött telefonen, tagit hand om gäster. I flera år pratade vi om henne, långt innan lyssnarna fick höra hennes röst. Så det kändes klockrent att nu lyfta fram henne. Radio handlar om personkemi. Hon känner oss”.
Praktikant-Malin har också något annat viktigt att tillföra. Gry Forssell, 40, och Anders Timell, 47, är kända från tv och lever liv som är ganska långt från lyssnarnas vardag.
Gry Forssell: ”Malin är 26 år, singel och bor i Orminge. Hon spelar GTA, pratar med gubbarna i kvarteret. Vad hon tillför är superviktigt”.
Förra veckan tatuerade Praktikant-Malin – i sändning – in ett Lars Winnerbäck-citat på sin arm.
Förutom programledartrion Gry, Anders & Malin har ”Äntligen morgon” ett rullande schema med en fast gäst varje veckodag. I övrigt har man nästan slutat med gäster. ”Ett tag hade vi två-tre om dagen”, säger Gry. ”Men det blir tråkigt med artister som åker runt och pratar om nya singeln i alla program”.
”Äntligen morgon” är den första kommersiella morgonshowen som leds av en kvinna. Standardformeln har annars alltid varit: manlig straight guy, kvinnlig bisittare som säger ’Så där kan du väl inte säga?’ och så en knasboll, också alltid man.
Men det är Gry Forssell som leder sändningen, sköter all teknik, ”kör bordet” som man säger i radio.
”Äntligen morgon” är också intressant för att man genom Instagram visar att radio också är ett bildmedium. Gry Forssell har 64 000 följare, Anders Timell 56 000, Praktikant-Malin 10 000. På morgonen lägger de ut bilder från sändningen.
”Ännu viktigare är också att lyssnarna hashtaggar och lägger ut bilder på sig själva”, säger Gry. ”Äntligen kan vi se de som lyssnar, när de sitter i sin traktor eller på sitt kontor. Det är nästan så man tror att Instagram och Twitter uppfanns just för radio”.
(slut)
GRADVALLS VAL
OPERARÖST
Katarina Dalayman, ”Parisfal”, Operan, Stockholm. En kulturell triathlon: 5,5 timmar Wagner i en föreställning där alla män ser ut som Erik Haag i ”Historieätarna”. Men genom Dalaymans Red Bull-röst orkar man in i mål.
BOKVINYL
Marguerite Duras, ”Att skriva” (Mamede). Sångerskan Frida Hyvönen läser Duras text om skrivande från 1993 för en ljudbok som enbart kommer att ges ut på vinyl. ”För att ge en så närvarande läsupplevelse som möjligt”.
SVT PLAY
Linda Pira, ”Som du inte visste om”. Webbserie med sex 10-minutersavsnitt med rapparen Linda Pira, utnämnd till en av svensks musiks nästa stjärnor i våras i DI Weekend.
+
BONUS NR 1:
Flera av de gamla konstarterna har stora problem med att den yngre publiken uteblir. Romanen. Operan. Teatern. Alla har svårt att i konkurrensen med nya medier hitta argument för sin fortsatte relevans.
Det bästa argumentet jag stött på varför man ska gå på teater är en magnifik ny fotobok, ”Foto Beata Bergström” (Atlantis/Signum).
Beata Bergströms bilder för tankarna till Pennie Smith, fotografen som tog alla de ikoniska bilderna på rockbandet The Clash.
I bokens svartvita fotografier mellan 1953 och 1984 så framstår teater som något lika elektriskt och självförbrännande som när The Clash spelade på Brixton Academy.
Beata Bergström är inte intresserad av uppställda bilder som prickar av medverkande skådespelare och redovisar dekor. Hon fångar ögonblicken i pjäsen. Den levande flyktigheten i teater.
Precis som Pennie Smith är Beata Bergström också en mörkrumsfotograf som jobbar med kontraster. Det svarta hon får fram i bilderna ser svartare ut än svart. Det ser ut som om kol gnidits över det matta pappret.
I sitt förord skriver Magnus Florin att Beata Bergström under sina tre decennier på Dramaten förberedde sig rigoröst genom att först läsa pjäsen flera gånger. Därefter var hon med på repetitionerna, åt lunch med skådespelarna, lärde känna dem, vande dem vid sin närvaro.
Att bläddra i boken känns som att uppleva föreställningarna. Samuel Becketts ”I vänta på Godot” från 1966 med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg. Arthur Millers ”Efter syndafallet” från 1964 med Bibi Andersson (bokens omslagsbild), Anita Björk och Max Von Sydow.
När teater framställs som den gör i ”Foto Beata Bergström” så känns den inte som en stillastående och museal konstform, utan kraftfullare, sexigare, farligare, mer på liv och död än andra konstarter.
Bokformgivningen av Sture Pallarp förtjänar ett pris. Öppna årets snyggaste bok.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Samtiden svämmar över av självporträtt. Facebook, Instagram och bloggar fylls av ”selfies”, våra egna självporträtt. Fast hur dokumentära är egentligen dessa fotografier?
Inspirerade av alla filmer, modebilder och tidningsfotografier som vi har runt omkring oss, så försöker vi framställa oss som lite mer spännande än vi egentligen är. Självporträtt är aldrig bara porträtt utan berättelser om oss själva. Med ”selfies” skapar vi vår egen fiktion. Vi blir curators för våra jag.
Det är med bakgrund av detta som Cindy Shermans konst i dag framstår som mer relevant och intressant än någonsin. Cindy Shermans konst består i att hon fotograferar sig själv, fast hela tiden i olika och allt extremare skepnader, med hjälp av smink och kläder. En modebloggare som även visar sina mardrömmar.
Det är ingen vild gissning att den Cindy Sherman-utställning som öppnar på Moderna Museet i Stockholm den 19 oktober, ”Untitled horrors”, kommer att bli vinterns mest omtalade i Sverige.
För mer om Cindy Sherman (född 1954), lyssna på DI Weekend-krönikören Susanna Ljungs radioprogram ”Stil” i P1 som finns på webben.
Relevansen av Cindy Shermans konst avspeglar sig också i värdet på verken. För två år sedan blev ett av hennes fotografier från 1980-talet det näst dyraste fotografi som någonsin sålts. Utropspris låg på närmare fyra miljoner dollar.
Jan Gradvall