Krönika, Dagens Industri

Weekend 2 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Den första artikel jag någonsin skrev handlade om det nordirländska punkskivbolaget Good Vibrations. Jag var 15 år och startade tillsammans med en kompis ett så kallat fanzine, en hemgjord tidning som vi sålde på konserter och i skivaffärer.

Huvudanledningen till att vi startade tidningen var att lyfta fram sådant ingen annan skrev om. Ingen annan tidning skrev om Good Vibrations, skramliga singlar med band som Rudi och The Outcasts som förpackades i lågbudgetomslag som var stencilerade och ihopvikta. Ingen annan skrev heller om lokala Linköpingsband som Spy och IQ55.

Internet eller mail fanns inte 1978. I stället skrev jag brev fram och tillbaka till ägaren av bolaget, Terri Hooley, som även drev en skivaffär i Belfast med samma namn. Han var mycket vänlig och entusiastisk över att någon i avlägsna Sverige hade upptäckt hans singlar. Han svarade på mina frågor om banden och situationen i Belfast, en stad som då var präglat av närmast ett inbördeskrig mellan protestanter och katoliker. IRA-attentat var ständigt i nyhetsflödet.

Därefter satte jag mig i pojkrummet och skrev. Först med bläckpenna i block, därefter renskrivet med akustisk skrivmaskin. När jag klistrat in de maskinskrivna spalterna, och layouat med de foton jag fick av Terri Hooley, upptog artikeln 11 av de totalt 24 sidorna i första numret av Jörvars Gosskör. Namnet var menat att reta andra fanzines som hade typiskt tuffa punknamn som Kloakstank.

Om jag inte hade skrivit den där allra första artikeln om Good Vibrations hade jag inte skrivit i Dagens Industri i dag.

Jag tyckte inte om att skriva när jag växte upp. Jag skrev aldrig dagbok eller för skrivbordslådan. Mina uppsatser i skolan var livlösa, skrivna i syfte att göra så få grammatiska fel som möjligt.

Men när jag skrev om något jag brydde mig om – jag älskade verkligen de här singlarna – så upptäckte jag att jag hade ett språk. Att jag hängt på bibliotek sen tioårsåldern hade gett resultatet.

Med bakgrund av detta känns det därför närmast overkligt att nu det gjorts en långfilm om Terri Hooley. Filmen ”Good vibrations” hade biopremiär i Storbritannien den 29 mars. Energin och musikkärleken i filmen har jämförts med ”The Commitments” och ”High fidelity”. Ingen svensk distributör har tyvärr plockat upp den men på måndag släpps den som engelsk dvd.

Att filmen överhuvudtaget gjorts är osannolikt. Good Vibrations har förblivit helt okänt – med ett enda undantag. Den fjärde utgåvan på skivbolaget var en EP med gruppen Undertones. På den finns låten ”Teenage kicks” som 1979 återutgavs på stora skivbolaget Sire och blev vad vi tyckte en enorm hit, den nådde plats 31 på den engelska singellistan!

”Teenage kicks” har sedan vuxit till en evergreen. Den engelske radiolegenden John Peel (1939-2004) utnämnde den till sin favoritlåt genom tiderna. ”Teenage kicks” spelades på hans begravning, refrängen är inristad på hans gravsten. När pojkbandet One Direction spelade på Friends Arena i maj spelade de ”Teenage kicks”, en outslitlig låt om att vara tonåring och längta efter sex och kärlek.

”Teenage kicks” och Undertones är förstås med i filmen, men i första hand handlar filmen om tillkomsten av bolagets första singel ”Big time” med Rudi, ett band med både katoliker och protestanter, något som var radikalt och farligt i Belfast 1978.

Men det var en del av Terri Hooleys mission: att göra sin omvärld bättre med musik. I filmen spelades han av Richard Dormer, känd som den enögde Beric Dondarrion i ”Game of thrones”. Även Terri Hooley har bara ett fungerande öga efter en barndomsolycka med båge och pil.

(slut)

+

BONUS NR 1:

Det finns inte en Prince. Det finns två.

När Prince på söndag 4 augusti står på scenen på Skeppsholmen i Stockholm så är det Prince, hitmakaren och entertainerna, som vi kommer att få se.

Jag såg Prince live ett halvdussin gångar under hans storhetstid på 1980-talet. Han är historiens främste liveartist jämte Bruce Springsteen och James Brown.

Men det finns också annan Prince, excentrikern och förvaltaren av musikhistoriens mest mytomspunna arkiv, The Vault. I detta valv förvarar Prince alla de låtar, album och videor han inte gett ut.

Prince går själv in dit och botaniserar: flera av de bästa låtarna på hans sentida album kommer i själva verket från The Vault. Flera av dessa låtar har även läckt ut som bootlegs och gett näring till besatta fans. En av dem är den engelske författaren Matt Thorne som jag träffade när han var på Oslo-festivalen by:Larm i vintras.

I sin tegelstensbok ”Prince” (Faber and Faber) går Matt Thorne igenom samtliga låtar som Prince under 35 år gett ut. Och inte gett ut.Matt Thorne har besökt Princes hemstad Minneapolis och intervjuat samtliga i Princes närhet, utom Prince själv.

Graden av Matt Thornes fanatism är imponerade. När jag träffade honom berättade han att när Prince 2007 gjorde sin historiska svit med 21 (!) utsålda spelningar på O2 Arena i London så var han på plats vid 19 av dem. ”Jag grämer mig fortfarande över de två jag missade”.

Jan Gradvall

Fotnot: Med facit i hand vill jag ändra första raden. Det finns tre Prince. Var helt oförberedd på Prince i sin rockskepnad. Men älskade det.

+

BONUS NR 2:

Hur ska tidningar överleva i den nya medievärlden? Ett sätt, som blir allt vanligare, är att bredda sig mediemässigt och låta sina journalister även börja tv-program.

Nu ger sig också Entertainment Weekly in i leken. Veckotidningen Entertainment Weekly kan jämföras med en Time Magazine fast enbart om nöjen. Efter nedskärningar på redaktionen har tidningen tyvärr tappat en del av sin udd och originalet.

Men Entertainment Weeklys nya tv-satsning erbjuder precis den typ av nischad fördjupning som varit tidningens signum. I samband med Sundance Channel producerar Entertainment Weekly programmet ”The Writer’s Room” som hade premiär i måndags 29 juli.

Programmet tar oss bakom kulisserna på de tv-serier som har bäst manus, från ”Game of thrones”, ”Breaking bad” och ”Dexter” till komediserier som ”New Girl” och ”Parks and recreation”, och går igenom dem i detalj. Värd för programmet är Jim Rash från ”Community”.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 3:

Banbrytande franska tonsättare som Oliver Messiaen (1908-1992) och Pierre Boulez. Det är inte varje dag de figurerar i popsammanhang men de tillhör de som inspirerat den artist som jag är mest nyfiken på under festivalen Stockholm Music & Arts i helgen.

27-åriga Laurva Mvula från Birmingham spelar samma kväll som Prince (på söndag) och har gjort årets i särklass bästa debutalbum, ”Sing me to the moon” (RCA/Sony). Ingen i musikvärlden just nu skriver och framför lika förtrollande arrangemang.

Laura Mvula började med att jobba som receptionist hos Birmingham Symphony Orchestra. Hon studerad sedan musik i tre år på Birmingham Conservatoire där hon introducerades för Messiaen, Boulez och även Michael Tippet (1905-1998).

Samtidigt är hon i sin egen musik aldrig rädd för att musiken ska bli för vacker eller sentimental. Det känns därför logiskt när hon i en intervju i engelska Elle säger att den musik hon växt upp med var – Disney. Hon sjöng med i alla Disneylåtar. Den första inspelning hon gjord var ”A whole new world” från filmen ”Alladin”.

Jan Gradvall