Krönika, Dagens Industri

Weekend 26 juli

Krönika

Jan Gradvall

Var finns avantgardet i dag? Det brukar vara den frågan man ska ställa sig för att hitta sin samtids mest nyskapande musik. Genom musikhistorien har det alltid funnits en parallell värld vid sidan av hitlistorna där de djärvaste och mest banbrytande musikerna återfunnits. Avantgardet kan sedan spåras till lagerlokaler i New York, konstskolor i England, klubbar i Berlin; platser långt ifrån rampljuset.

Inte så i dag. Det musikaliska avantgardet återfinns inte längre i marginalerna utan i toppen på listorna.

Den så kallade alternativa musiken och indiepopen har aldrig mer tillbakablickande och mindre nyskapande än i dag. Experimentella rockartister är upptagna med att återskapa ett valfritt år i rockhistorien. Musiken består av referenser till referenser till referenser.

Jo, självklart går det att räkna upp några enstaka undantag. Men de undantagen gör inte samma avtryck, tar inte för sig på samma sätt, som till exempel Velvet Underground gjorde på 1960-talet eller artisterna på Factory Records i övergången mellan 1970- och 1980-talet.

Det verkliga risktagandet och gränstänjandet i dag – de nya klangerna – återfinns i stället hos miljonsäljande artister som Kanye West, Beyoncé och Jay-Z. Hela musikvärlden har vänts upp och ned.

På Moderna Museet i Stockholm pågår denna sommar en sevärd utställning om popkonst och design från 1950-talet till 1970-talet. De som kallades popkonstnärer på den tiden fann sina motiv i reklam, mode och massmedia, i tv-program och inte minst bland tidningarna kändisfotografier.

Utställningen ”Pop Konst Design” på Moderna Museet blickar inte framåt, men om den hade gjort det, och dragit trådar fram till 2013, hade man inte hamnat vid några bildkonstnärer utan vid artister som Kanye West, Beyoncé och Jay-Z.

Precis som Andy Warhol har de skapat en värld där konst och kommers blir samma sak, där konsten och konstnärens persona flyger samman.

Sajten SVT Debatt har under året haft osedvanligt många sökta och konstruerade debattinlägg. Ett av de mest korkade var när Beyoncé i samband med sitt Sverigebesök kritiserades för att vara kommersiell. Att anklaga Beyoncé för att vara kommersiell är som att anklaga Andy Warhol för att vara kommersiell.

Att vara maximalt kommersiell är ett av huvudmålen med deras konst. Om Beyoncé vore mindre kommersiell vore hon mindre intressant som artist.

Kanye West, Beyoncé och Jay-Z vandrar i Andy Warhols fotspår och förvandlar sig själva till sina egna levande screentryck. De gör inte bara popkonst. De är popkonst.

När det i framtiden blir dags att sammanfatta musikåret 2013 tror jag det blir denna utveckling – förflyttningen av avantgardet – som kommer att framstå som den mest avgörande.

I en artikel i Göteborgsupplagan av Nöjesguiden konstaterade någon att samma unga hipstermänniskor som förr jagade nya obskyra importalbum nu bara lyssnar på Rihanna. Jag förstår varför. Det är där idéerna och spänningen finns.

Ljudbilden på den mesta alternativa musik som görs 2013 låter gammaldags i jämförelse med de låtar som ligger högst upp på listorna. Aldrig har så extrema produktioner, så extrema ljud, nått ut så brett. Lyssna till exempel på Jay-Z:s ”Tom Ford”, en låt som till sitt innehåll gör parallellerna till Andy Warhol ännu tydligare.

Kanye Wests genomskinliga icke-omslag till albumet ”Yeezus” har även paralleller till Andy Warhols bananomslag för Velvet Underground.

(slut)

+

BONUS NR 1:

En legendarisk film om rockmusikens urkraft är ”Rock my religion” av konstnären Dan Graham som gjordes 1982-1984. I filmen drar Dan Graham (född 1942) paralleller mellan rockmusik och religiositet. Han klipper mellan troende som försätter sig i trans och talar i tungor och bilder på utlevande rockartister, i synnerhet Patti Smith.

Musiken till ”Rock my religion” är gjord av Thurston Moore och Kim Gordon. Parallellt med att filmen gjordes gav de ut sitt första album under namnet Sonic Youth.

När jag intervjuade Kim Gordon i samband med hennes medverkan på Oslo-festivalen by.Larm i vintras berättade hon att Dan Graham alltid släpade med sig bandspelare eller filmkamera på alla konserter han gick på i New York. I filmen ”Rock my religion” varvas Dan Grahams egna risiga upptagningar från Patti Smith-konserter med korniga VHS-inspelningar från tv.

”Rock my religion” är även titeln på en utmärkt antologi med Dan Grahams konstkritik och essäer från 1965 till 1990

I samband med festivalen Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen har Moderna Museet bjudit in den i dag 71-årige Dan Graham som visar och pratar om den 30 år gamla filmen. (Man skulle önska att museet även visar den dokumentär som Dan Graham 1983 gjorde om det epokgörande straight edge-bandet Minor Threat).

”Rock my religion” ingår i Moderna Museets film- och videosamling. Moderna Museet har även en glaspaviljong av Dan Graham utanför entrén.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Pixar-filmen ”Monsters Inc” från 2001 har ett av filmhistoriens smartaste manus. Filmen handlar om monster som arbetar med att skrämma barn på nätterna. Alla monstren är anställda på företaget Monsters Inc.

Förväntningarna är därför skyhöga på den 12 år försenade uppföljaren ”Monsters University” som har svensk biopremiär nu på onsdag 31 juli. Filmen kliver bakåt i handlingen och skildrar monstrens skoltid, innan de började jobba. I USA har den spelat in över 1,5 miljarder kronor.

Perfektionismen hos Pixar understryks av att när filmarna behövde en klubblåt för en festscen i filmen så anlitade de två av klubbmusikens främsta för att specialskriva en danslåt till monstren – Axwell och Sebastian Ingrosso.

”Det var fett mäktigt”, säger Axwell. ”Vi fick flyga till deras headquarters i Kalifornien, hänga runt där, och ställa frågor om Steve Jobs”.

Låten som hörs i ”Monsters University” heter ”Roar” och har släppts som singel.

Jan Gradvall